Värmen från huden sitter kvar

September. Känns inte helt originellt att börja ett inlägg så, den här sista septemberdagen, men ändå, det får bli så. September, en av årets bästa månader, normalt. Sommaren är inte riktigt riktigt slut och höstens prakt ligger och lurar i vassen - vad kan vara bättre? Inte mycket, skulle väl vara den späda gröna känslan i juni då förstås, eller adventsmyset i december kanske. Annars leder nog, normalt sett, september månadsligan med ett par poäng, minst. Åtminstone inofficiellt i min bok - eller kalender då.

Årets september ville annorlunda. Den började i och för sig bra, nästan hoppfullt. Både på ett privat plan och för övrigt. Så hoppfullt nu något kan kännas med krig och svält och moralpoliser och det ena med det andra och konflikter där barn ständigt får betala priset för de vuxnas tillkortakommanden. Nåväl. Sedan kom valresultatet, inte som ett jordskred eller ens en överraskning, men ändå - en kalldusch. Min egen privata sfär blev snävare när en närstående försvann, även om livet naturligtvis måste ha sin gång, både demokratiskt på det större planet och kroppsligt för min gamla pappa.

Den känns som att barngalgen jag fotograferade är den bästa metaforen för tiden som gått. Den sätter fingret på barnens utsatthet i krigets omedelbara närhet. I Ukraina och på många andra ställen runt om i världen. Vi måste bli bättre på att skydda barnen, tänker jag igen.

Det är som att värmen från huden lever kvar. Sensommarhuden. Som om tiden stannat precis i ögonblicket när jackan togs på. Precis när september började närma sig sin något kyligare granne - oktober. Kyligare, kanske lite allvarligare. Men också mysig med sina nytända stearinljus om kvällarna. Mysig, med jackan svept tätt intill kroppen. Snart hänger jackan där igen. Det är jag nästan säker på.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

Never som betyder aldrig som betyder never

Det är för iraniernas kamp, det är för de unga ryssar som inte vill kallas in i ett krig som inte är deras, det är för ännu en båt full med människor som sökte sig ett bättre liv (där återigen många dog, flera barn inkluderat), det är för alla deras skull som jag gjorde den här bilden. Det är för de mänskliga rättigheternas skull, för kampen mot högerextremismen, populismen, rasismen, generaliserings- och syndabockspolitiken som vi ser växa fram både i när och fjärran som jag printade ut den. Den är för medmänsklighetens skull, för demokratins och solidaritetens, som den kommer sättas upp här någonstans - bilden med det ibland helt nödvändiga ordet på.

Det är för pojkens skull. För alla pojkars skull. Och för alla flickors förstås. För tanternas, gubbarnas och alla oss lagom medelålders. Det är för allas vår skull, här hemma och världen över - som vi måste fortsätta säga ett bestämt nej till inskränkningar av asylrätten. Det är för jordens bästa, som vi måste bejaka mångfald bland djur och människor. 

Det finns inget bakåt, oavsett hur bakåtsträvarna vill dra tillbaka oss till några så kallade fornstora dar. Det finns bara erfarenheter att dra, alltid, av det som hänt i historien, inte minst den förfärliga förintelsen. Den började med hårda ord, generaliseringar, förenklingar och godtyckliga utpekanden - och hur den slutade vet vi alla - med mord. Massmord. Folkmord. På judar. På romer. På homosexuella. På funktionsvarierade. På sjuka. På gamla. På lite-vem-som-helst-som-inte-passade-in.

Det är en absolut nödvändighet - att fortsätta jobba för en bättre värld, och inte acceptera en politik som inte bejakar våra olikheter. Din och min unika uppsättning egenskaper, kunskaper som självklart berikar och leder till en bättre framtid, för oss alla.

Det var bara det. 

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps Här hittar ni texten som handlar om det där ordet aldrig. Och om löftet till pojken. Ett ord vi håller hårt på, oavsett vart vindarna blåser. Ett löfte vi avgav för längesedan. En medmänsklighet och en livshållning som alltid, alltid bor inombords. Långt innan. Långt efter. Alltid. Alltid. Oavsett väder och vind. Oavsett valresultat. Oavsett energikris. Oavsett.

Trädgårdshäng

Eller rättare sagt Trädgårdshäng 8. För jag fixar lite först, innan bilden känns klar. Lägger till och drar ifrån. Redigerar fram min version. Hittar rätt efter sju försök. Här är min bästa bild på de här två fina. Tycker inte bara att fotografiet från en svunnen tid är underbart för att det innehåller två individer som jag är släkt med. Men det gör ju inte direkt ont att veta att de här två - som verkar tycka om att hänga med varandra - ingår i mina gener.

Har spenderat en stor del av min kväll med att sortera bland någon annans minnen. En barndom. En ungdom. En tid i livet när skolfotona stod i räta led och leendena var strama och lagom stora. En värnplikt. Full med hyss och allvar huller om buller. Hittar mitt favoritfoto på min unga, snygga, busiga pappa. Han gabflabbar. Ser glad ut, rakt igenom hela den unga oförstörda kroppen.

Och så hittar jag honom här, i trädgården. Med solhatten på och kisande ögon mot fotografen. Hon sträcker ut en skyddande, stödjande hand. Hon ler ett sådant godmodigt leende som man sällan kan låta bli att le mot de små. Glasögon, prickig klänning, en sjal om de ömma, omhuldande axlarna. Och jag tänker på att sjalen borde bli det där självklara plagget igen. Det verkar så bra att ha en sjal när man inte fryser, men ändå är lite rädd att bli för kall.

Jag sorterar bort alla nackar. Så många nackar som har fångats av objektiven genom åren. Så många som har suttit för långt bak för att fånga det som egentligen skulle fastna på bild, så blev det bara nacken på den som satt framför istället. Och alla suddigheter. Oklarheter. Ojämnheter. Skevheter och snedheter också, de sorteras bort.

Men den ärliga blicken, den blir kvar. Och många oförglömliga ögonblick, i ett av alla dessa vanliga, ovanliga liv.

Tack pappa, för att jag fick hänga med dig en solig, precis lagom varm, och kisande, stund till.

/helena

Här hemma - konst som betyder något

Jag vet inte riktigt vad det föreställer, men det är fint. Pärlor som bildar något fredligt, tänker jag mig. Och över det en trädkrona? Fast jag vet förstås inte, men det är som det ska. Något av det bästa med konst är att man inte riktigt vet, mest anar, eller bara undrar. Att det finns tolkningsfrihet i det man ser, det är nog det allra bästa med konsten.

Fast det är klart, ibland kan det vara väldigt kul att veta exakt vad något föreställer, som när det är ett roligt djur, till exempel. Roliga djur tillhör självklart mina favoritmotiv, alltid. 

Har tryckt ut några stycken av mina egna bilder också, får se var jag kan få plats med dem. Här någonstans. Hm.

Och den här fantastiska glädjespridaren har, åtminstone temporärt, fått ta plats i köket. Blir glad varenda gång jag vänder mig om från diskbänken och möts av det här breda leendet. Kan dock tyvärr inte riktigt tyda signaturen, men jag tror att den här litografin, som vi köpte på Björk & Frihets second handaffär, är gjord i början av åttiotalet. Någon som känner till en konstnär som var verksam då, och hade ett så här fint uttryck i sin palett och vars namn börjar på Cl (tror jag)? Vore kul om någon visste något om konstnären. Men fin är den ju ändå, oavsett vem som har hållit i penseln eller pennan.

Barnens hjärtan och regnbågar och djur och fantasifullheter är ju bara bäst! De pryder verkligen sina platser. Tack, alla fina små härliga konstnärer som har skänkt er vikarierande fritidspedagog (mannen) så många fina konstverk!

Min egen Fjärilsdans måste också få en chans att få plats här någonstans, som sagt. Finns det färg och glädje, ja, då finns det plats!

För - minst - en deciliter konst om dagen måste vi ju ha, för att må bra, vetja.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

Ljuset som väger tungt

Vet inte om det var att vi åt den där pajen igen. Eller om det helt enkelt var mörkret som föll så snabbt utanför fönstren. Vet inte riktigt vad det var, exakt, som fick mig att tänka på just den här sommardagen. Rosorna som mannen doftade djupt ner i, lugnet i city, alla de vackra tingen med patina på - i fönstret vi både passerade och inspekterade noga. Kanske var det känslan av tiden, hur den nästan kan kännas fysisk ibland. Hur tiden vi lever i, med krigets turbulens i vår närhet och vårt eget valresultat, lätt känns oåterkallelig. 

Misströsta, ett gammalt ord som kommer för mig. Misströsta - det får vi inte göra. Det får vi aldrig göra. Vi är många som står starka mot egoismens- och maktfullkomlighetens- och de-enkla-lösningarnas-evangelium. Vi är många som står upp för solidaritet och medmänsklighet, glöm inte det. Tillsammans är vi starka. Så är det bara, oavsett tidens obönhörliga framfart.

Blåbärskorgen, så fint handmålad. Tänker på handen som målat med noggrannhet och känsla. Blåbär för blåbär som plockats ner däri. Eller svamp. Kanske är det en svampkorg? Hur som helst tänker jag på den där handen, vem den än tillhör/tillhörde, som målat och plockat och brytt sig om både tingen och naturen. Att bry sig om. Känn på det... Är inte det nyckeln till det mesta - att verkligen bry sig om minsta myra och grässtrå och fågel?

Ljuset, det som vi trots energikris tänder när skymningen närmar sig våra knutar nu i hösttider, det väger tungt. Att kunna se styrkan och det ljusa när jorden ibland verkar snurra åt fel håll, det tror jag är det som skiljer agnarna från vetet. Det är en lisa för själen, som man sa, att trots allt känna ett hopp som vägrar sluta spira, när gemenskap över tilltänka gränser ändå förenar alla oss som på olika sätt alltid (inte bara i valtider eller när det verkar passande) kämpar för mångfald, rättvisa och en värld där alla röster räknas. Myrans också. Och fågelns.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps Ta er gärna tillbaka till den där sommardagen, när vi hade en kort hemester i den lilla staden där vi bor, och i dess omedelbara närhet.

Många små funderingar

Hon saknar dig, den lilla. Och det gör jag också.

Men det finns ju så många fina minnen att prata om, så det gör vi, hon och jag. 

Pappa, hoppas du har funnit ro.

/helena

- Jag visste inte att han var så rolig, sa mannen

Men det visste jag. Har man slukat alla Wallander-böckerna från tidig vuxenhet till något senare vuxen-dito, då vet man. Humorn finns där. Både mellan och ibland även på raderna. Att han, Henning Mankell, kunde vara så himla poetisk däremot, det visste jag inte. Det blev en glad överraskning, måste jag säga. Vilket flödande lyriskt och målande språk han använder sig av i Tea-Bag. 

Tea-Bag, boken vi alldeles alldeles snart har läst ut. Det går ju inte så fort att läsa, när man envisas med att läsa skönlitteraturen högt för varandra, som mannen och jag ofta gör. Men orden och handlingen och allt det andra sätter sig så mycket bättre. Landar bättre. Mjukare. Sitter kvar i minnet längre dessutom, inbillar jag mig.

Här borde jag haft något lämpligt citat, men jag hittade inget. Eller rättare sagt: Jag hittade alldeles för många. Kunde inte välja ut något särskilt stycke, för det finns så mycket bra överallt. Det roliga, det eftertänksamma, det svåra och det poetiska. Allt blandas till en helhet som känns som livet - levande, rörande och inte helt enkelt.

Det här får bli ett boktips helt utan citat då. Ni får lita på mig när jag säger att den här berättelsen vill ni inte missa. De här berättelserna. De här unga kvinnornas berättelser. Och en del andra sidospår. Steget efter, låg vi, innan vi läste ut den här. Eller det har vi ju inte gjort ännu förstås. Men snart. Alldeles strax. Nu. Nästan nu. Sen. Snart. 

Vilket tjat, där på slutet, om slutet, nu får jag allt ge mig, va? Nu. ;)

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps Det var ungefär en månad sedan vi började högläsa ur Tea-Bag, det ser jag nu när jag bläddrar bakåt till inlägget som heter - Ord på tapeten. Om ni länkar er bakåt dit, då får ni både ett citat och hela den intressanta baksidestexten att luta de nyfikna läsögonen mot.

Läsning i det fria

Det är fortfarande mycket som lever där ute. Många löv håller sig kvar ännu en tid. Det finns fortfarande tid att njuta av en kopp kaffe och en god bok ute i naturen. Naturen i stan och naturen-naturen. En gnutta grönska är allt som behövs. Ljummen fika och lagom varm vind, eller tvärtom. Ute smakar allt bättre på något sätt. Visst?

Varför inte låna en tidning eller två på biblioteket. Eller leta upp tidskriftsvrån i second hand-butiken. Har du tur går det att hitta något riktigt läsvärt där, som några väl valda nummer av Antik & Auktion. Vad kan passa bättre att bläddra i - när de färgade löven sakta börjar falla - än ett blandat magasin med antika grejer i? Inget, absolut inget. Skulle väl möjligtvis vara en trädgårdstidning då. En som matchar gläntan du sitter i. Eller parkbänken som du har parkerat baken på då kanske.

Min rubriksättning manar till eftertanke. Den uppmanar mig att skriva något om all censur som drabbar litteratur runt om i världen. Men det är fredag, och allt det där viktiga känns som att det får stå undan just nu. Vi behöver nog alla en stunds vila från omvärldens larm. Vi behöver sol på nos och hjärta, en kopp kaffe i det fria. Och en väldigt god bok.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

Ett lånat fönster

Några riskorn av liv, några av dem lyser extra starkt

En blomma som aldrig glömmer

Trädens beundrande sus

Måsarna som svarar

Tången som låter meddela att den också vill vara med

De gamla barnen utanför, deras fötter som stannat här

Och holken där någon ny kläckts och prövat sina vingar

Tankar som virvlar och vädjar till vinden att vänta på att alla minnen ska hinna ikapp

Livet - ett lånat fönster som aldrig stängs

/helena

Vild bokflora och mild för-höst

Det spelar ingen roll hur man vrider och vänder på det. Hur man än konstrar och grejar och försöker - inget är vackrare än naturen själv. Något man hittar på marken bredvid ett träd, det är så utsökt att man bara kan ah:a och åh:a. Naturen är bäst! Så det så.

Anyway. Vilken mild och fin sol som hälsade på i eftermiddags. Den var för snäll för att skrika hallå. Den ville inte ens ha ett hej med utropstecken på, tror jag. Den ville bestämt bara sända oss sitt vänligaste heeej. Som i hejsan svejsan. Ett lågt hälsande mummel genom, de fortfarande mest gröna, löven bara. Och jag viskade tyst tjena tillbaks.

Annars? Jo. Läser om mässan som börjar här i krokarna alldeles strax. Göteborg Book Fair. Har inte prioriterat att lusläsa programmet i år, men bläddrar ändå snabbt igenom. Det är magi att läsa om allt som har ord-trolleri, meningsbyggnad och textsjok i sig. Låter som en härlig återstart. Med bokmässa både dag och natt, nästan. Och Hope Signs:

"Protestskyltar för klimatet skrivna av några av vår tids främsta författare. Med dessa vill vi inspirera till både tanke och handling och vår ambition är att ge fler tillgång till ett av människans mest kraftfulla verktyg - det skrivna ordet."

Låter väldigt bra. Men, som vi vet, är det lättare sagt än gjort. Vår stora värld består av så många som inte kan läsa eller skriva - det måste vi ändra på. Bokstav för bokstav, barn för barn. En hög, men inte omöjlig, ambition som kommer att ta tid. En dag ska vi ha utrotat bristen på skolor och lärare jorden runt, så är det bara.

Alla ska få tillgång till ett språk, minst ett språk, i tal och skrift. Dit måste vi komma. En dag. En dag, vänta bara. Eller gör inte det - var hellre en del av lösningen. Läsningen är nyckeln till så mycket, som vi vet. Kunskap, känsla, medkänsla, empati och förståelse för andra, det är mycket som bli lättare när man kan läsa och skriva. Mycket bra följer dessutom med på läs-köpet, så att säga.

Litteratur, kulturpersonligheter, musik och ren fest, läser jag någonstans på bokmässans sida och tänker att det låter bra. Mycket bra.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps Orkar ni med ett tråkigt ps? Hm. Trist att höra om böcker som förbjuds, i ett land som USA. Att böcker som vänder sig till minoriteter möter protester - och förbud. Så tråkigt att höra att HBTQ-rörelsen hela tiden möter motstånd, när de kämpar för att nå ut med sin litteratur till unga människor som längtar efter identifikation och bekräftelse. Ingen ung människa ska behöva känna sig ensam och "fel" på grund av felriktad konservatism, tänker jag. Alla barn måste få känna i hjärtat hur efterlängtade och rätt de är, oavsett hur de ser ut, oavsett vad de känner och vem de vill vara och älska. Vi måste kämpa vidare. Sträcka våra röster vidare, bredare och längre - för alla människors lika värde och rättigheter.

Svaret på second hand-gåtan

Världens gulligaste lilla second hand-butik! Eller? Jag utmanar er att hitta en ännu gulligare. Hur näpen? Faluröd och med vita knutar - som matchar Röda korsets skylt och allt. Gulligull.

Krukor och vaser och någon blommig spargris på insidan - fluffiga moln och blå himmel på utsidan. Idyll.

En dörr har de också ja. Bra. Bara att kliva in då.

Och som närmsta granne en stor och ståtlig ek. Som en saga, en dröm, en hägring, snarare än en verklig second hand-affär.

Som extra grädde på moset - solsken genom grönskan.

En häst var allt som saknades. Eller vänta nu... Där är ju en - för en tjuga. Och längst in hänger något som talar om att tiden inte är helt ur led i alla fall.

Vilken tur att vi behövde en bensträckare och en nypa luft och stannade till vid mataffären mittemot. Annars hade vi säkert missat den gulligaste second hand-inrättning jag någonsin lagt märke till. Nästa gång vi stannar till här hoppas jag vi får se insidan också. Röda Korsets second hand i Rolfstorp, Halland alltså. Vilken grej. Fint.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps Det här var det genomgulliga svaret på söndagens blygsamma gåta, om någon undrar vad tusan jag babblar om.

Pappa!

Vi saknar dig.

/helena

Se om du kan se vad det här är

Jo då, jag tror att du kan ana vad det här är, men du får försöka gissa lite mer. Komma på exakt vad det här föreställer. Jo då. Så det så. Svaret kommer en annan dag. Nu ska jag strax call it a day, som vi säger. Men först ska det redigeras lite fler bilder. Gott så.

Hoppas er helg har varit bra. Min har varit mer än okej, faktiskt. Trots allt.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

Nu slipper vi i alla fall mer tjat, om något ynka mandat

Kvinnorna som slet och slet och nästan slet ut sig i textilindustrin, vi börjar med dem, tycker jag.

Nästa skärmdump säger allt, om hur den sista tidens hårda - omänskliga - språkbruk har påverkat samhället. 

Det här ska inte bli någon djupgående analys, men visst kan demokrati kännas orättvist ibland, som när det allra största partiet inte ens får vara med i regeringsförhandlingarna. Och nej, det här är inte bara något bekvämt som jag säger nu, nu när fel sida vann, det sa jag även förra valet. Att breda mittenlösningar alltid måste vara det allra bästa, när vågskålarna väger så jämt.

Vi började med kvinnor, vi avslutar med kvinnor. De som kämpade så hårt för att vi alls skulle ha rätt att rösta. Det är inte så länge sedan kvinnor inte ansågs som fullvärdiga samhällsmedborgare här i vår del av världen heller, det får vi inte glömma. Dem får vi inte glömma. Tack, för att ni banade väg och höjde era röster för vår skull!

Med dessa fyra skärmdumpar (ur dokumentär om textilindustrin i vår bygd, ur Kvarteret Skatan, något utbildande program som jag inte minns vad det var riktigt, och ur kultur-juvelen Kulturfrågan kontrapunkt) från bästa, ambitiösa, nyfikna public service-TV önskar jag er en skön lördag. Helt utan tankar på siffror och sånt. 

På måndag tar vi nya tag. Mot en framtid där alla räknas. Mångfald, en blomstrande sådan, vill vi ju ha!

Sköt om er.

Och kram.

Här hemma - jämlikhet och solidaritet

Men, vad är det jag står och blickar efter? Kan det vara några av mina verkligt stora ledstjärnor här i livet?

Ja, se där. Solidariteten. Jämlikheten. Två storheter som samsas på mannens nya tisha. Och ja, tro det eller ej, men den här T-shirten är faktiskt helt ny, men ändå köpt på en av de mest solidariska ställen man kan handla i - second hand-butiken. Björk & Frihet säljer det fredliga trycket som ni ser. Med kämparglöden för allas lika värde inpräntat nära hud och hjärta.

Här har vi en av mannens bättre begagnade skjortor däremot. Eller den var väl bättre begagnad när han köpte den i alla fall. Sedan fick den den där bläckfläcken som inte ville gå bort hur jag än gjorde. Så då funderade jag på att sätta dit ett hjärta. Eller göra honom till superhjälte. Minns ni det? Men så blev det inte, hittade en annan bra grej istället. Ser ni den förresten? Grejen? Jo då. Hittade en knapp som matchade perfekt i färg och form. Simsalabim bara, så var fläcken borta. Eller nja, den bor förstås kvar där under knappen, men den syns ju inte alls, vilket är huvudsaken. Så enkelt kan det vara, att använda något som redan finns, lite lite längre. Häpp! Vem behöver inte en extra knapp här i livet? Som dessutom aldrig behöver varken knäppas eller knäppas upp.

Det var det, dagens lilla återanvända tips. Knäppt med knapp, borde vi kanske kalla det? ;)

Annars. Jo. Tänker på kontrasterna, nu när mörkret faller snabbare runt våra knutar igen. Tänker på hur mycket en vecka kan innehålla. Tänker på att det stora möbelvaruhuset har presenterat jul och ljus och stjärnor - redan. Och citatet jag hörde från en kvinna i Ukraina. Hon som stod i sitt förstörda hus. Med splittrade fönster. Utan fungerande elektricitet. Hon stod där i mörkret och sa: "Det är svårt att leva i mörker. Jag vill inte vänja mig vid det."

Med det önskar jag er en ljus och glad och avkopplande och intressant start på den här september-helgen.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps Mannen har ju redan hjärtat på helt rätt ställe, som ni vet. Men jag ska nog ändå sätta det där hjärtat på något annat sätt. Och superhjälte är han ju ändå, helt utan påklistrad lapp, men kanske ska också den komma till användning snart? Ja, på något bra och ganska smart sätt, tror jag bestämt.

Hon hade ätit en bit av regnbågen, sa hon

Det föll in en enda solstrimma, så där som det gör ibland. Som en glad och varm överraskning i det mulna, grå. Den lade sig tillrätta på Doris målning, den som mannen fick, den som han fick lov att ge vidare till en speciell vän, som han sa. 

Och här sitter vännen nu och konstaterar att det finns de som kan se alla färger hur klart och tydligt som helst. Vi som ser regnbågen som en realitet och möjlighet. Vi som vill att alla ska med. Vi som inte skyller på andra, vi som hugger i lite själva också. Vi som bryr oss, på riktigt. Vi som inte bara upprepar ord som solidaritet och verklig demokrati och mångfald av slentrian. Vi som faktiskt menar att vi alla behövs, att olikheterna är det som berikar oss.

In i framtiden vill vi ha hela regnbågen med oss. Och då menar jag inte bara fisken - regnbågen - som en annan liten viktig individ åt av häromdagen, utan att vi måste kämpa ännu hårdare nu. Lyssna ännu mer på våra hjärtan. Höra hjärtslagen röra sig som ett sus från kontinent till kontinent. Känna samhörigheten över alla (påhittade) gränser. Låta alla klockor binga och bånga och ljuda, för fred och frid och en djup medkänsla för de som inte har tid att lyssna, för att de är upptagna med att försöka överleva bara. "Bara". De behöver oss. Både här hemma och längre bort. I krigens skuggor. I de stora, stora flyktinglägren. På de farliga vattnen.

Jag tror inte på gud, som ni vet. Men jag tror på kärleken och människors förmåga att visa och uttrycka den. Jag tror på att hålla sina löften. Jag tror på mina förebilder här i världen, och de bortanför den här världen. För självklart tror jag på andan. Inte bara den i halsen, som talar om för oss att vi måste skynda oss nu, om vi inte ska få se allt gott och vackert raseras här, utan andan, anden, som i andlighet. Att lyssna inåt, att förstå att alla själar väger något, och tillsammans väger de tungt. Tunga själar. Tunga skäl, för oss att jobba vidare mot det vi tror på: Medmänsklighet, allas lika värde, jämställdhet, rättvisa, fred och frihet. En värld som vänder sitt ansikte bort från enkla lösningar. Som vänder sitt ansikte mot att vi ska se till att alla fina ungar i vårt land - och i världen - ska få en ärlig chans och en uppväxt som låter dem se, och ta del av, hela regnbågen.

Mina vänner, vi gråter inte över ett tråkigt, rasistiskt, omänskligt och totalt ovärdigt valresultat, vi vänder andra kinden till. Alla andra kinder vi bara kan komma på, och har. Och jobbar oförtrutet vidare. För miljön. För djuren. För varenda unge. För varandra. För demokratin.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

Havet är djupt

"Havet är djupt, därför att det inte föraktar ens det minsta vattendrag"

 

 

/helena

Som vi behöver hennes smittande leende

Nämnde ju att det kändes som att det behövdes lite nytt på väggarna. "Nytt" alltså. Hittade det här magnifika - och smittande - leendet på Björk & Frihet (second hand-butik). 

Tror jag ska placera henne så att jag ser hennes smilband direkt när jag vaknar. Eller kanske i köket, där själva vardagslivet ständigt händer och levs och uppdateras? Hm. Nåja. Väl synlig, ska hennes glädje ändå få vara. 

För visst känns det som att vi behöver all hjälp vi kan få? Att fortsätta framåt, med det här högerpopulistiska och allmänt obehagliga valresultatet i släptåg.

Antar att vi får  trösta oss med att det kunde varit värre. Men det känns som en dålig tröst. En för dålig tröst.

Hur går vi framåt? Frågan har ställts många gånger, av många, i många olika sammanhang. Men svaret är ändå alltid det samma: Tillsammans. Så många som möjligt framåt tillsammans, för en värld i solidaritetens och medmänsklighetens tecken. Du. Och jag. 

Sköt om er.

Och kram.

/helena

Den blundar åt dig

Idag nåddes jag av ett sorgesamt besked. Ett väntat besked, men sorgset ändå. Det innebär att jag inte tänker nämna valet, valresultatet eller något runt det med ett enda ord här och nu. Idag vill jag bara dela några ord med er, om en person som funnits med mig hela mitt liv. Ni vet, en sådan som, på gott och ont, alltid kommer finnas i ens hjärta.

 

Du

vägen

den är inte slut här

Du

jag tänkte på blänket från vattnet, det som blev en pöl, det som kom som regn

Du

tänk om jag kände det sista regnstänket åt dig

log din sista tanke

Du

en sådan som kunde säga snälla saker, och en del annat

Du

jag vill minnas din varma rygg, den jag hade näsan mot, där under jacktyget

när vinden svepte runt ekrarna kunde jag ta skydd mot din rygg, den som värkte av allt slit ibland

Du

jag önskar du vågat dela ditt innersta med mig, att du vågat se att jag är en sådan man kan lita på

Du

du kunde säga att du var dum i huvudet, när jag ifrågasatte, men det vet jag att du inte var, inte alls, du bara låtsades

Du

älskade och höll av och önskade du kunnat trolla fram något bättre åt din vän, men hon hade ju dig, och jag hade också dig, när du ville

Du

minns du våra promenader, när jag var uttråkad och blundade, du höll mig så stadigt, förde mig över knotiga rötter och dolda gropigheter

jag räknade stegen, om det var skymning och helt mörkt bakom ögonlocken, eller förmiddag och ett varmt rött sken spred sig långt inuti mig

Du

musiken, du hade förmågan att njuta av tonerna, in i det sista log du mot tonsättarna som förgyllt din väg

Du

kommer du heller aldrig att glömma alla träden du lärde mig, hur det klafsar när man är svettig i gummistövlar

Du

du kunde simma, det är jag säker på, du ville bara inte släppa taget om den trygga, veckade sanden

Du

såg så rolig ut, när du vandrade på huk i det salta vattnet, gjorde ett armtag eller två, och jag skrattade så -

kan jag ha varit sju 

Du

 

Du var min pappa

Är min pappa

Och det kan ingen ta ifrån oss

När jag går i skogen nästa gång, när jag ser havet åt dig, då ska jag blunda, blunda och vara glad och varm över att Du har funnits här

Och att du aldrig kommer lämna mitt hjärta ensamt

/Din dotter

Ur nallens perspektiv

Himlen är vit. Skiftar i lätt grått. Torkan består, regnet vägrar släppa sitt tag om molnen, som om de var en snuttefilt. Från min plats vid skrivbordet, i den lilla arbetshörnan, förväntar jag mig att se ett tåg av gående under dagen. Människor på väg till och från vallokalen.

Jag tänker på nallen, där den sitter en bit bort och blickar ut över sin gröna horisont. Den sitter i parken där alla årskullar barn får ett träd planterat. Och jag tror att den gråter lite. För att den här valrörelsen har varit så hård och orättvis. För att barn - och deras föräldrar - har pekats ut som ansvariga för något de inte har det minsta ansvar för. Inte mer ansvar än vi alla har, varje dag, för att se till att så många barn och vuxna och äldre mår så bra som möjligt i vårt land. Och i världen.

Där. Det gick förbi någon. Hade han röstat, tro? Stegen var bestämda i alla fall. Beslutsamma, och jag kan inte låta bli att hålla tummarna för att han röstade för miljöns bästa. För träden och marken. Men också för barnen.

För framtiden, som man lite slarvigt brukar säga. För det är ju sant, det är framtiden vi röstar fram. Vi väljer om vi ska lösa det här tillsammans - livet och allt härligt och svårt som det innebär. Eller om vi mest ska skylla en massa på varandra. Peka finger och bära oss barnsligt åt. Fast lyssna på ordet barnsligt. Ibland är det helt fel att använda det negativt, för barnen bryr sig om varandra, de pekar sällan finger på grund av människors ursprung eller deras sätt att vara och leka och viska hemligheter. Barnsligt kan vara bra. Om man tänker strikt ur barnets perspektiv. 

I Pakistan, tänker nallen, har barn det svårt just nu. Och i Ukraina. Jemen. Och på flera konfliktfyllda platser i Afrika. För att bara nämna några ställen, där barn bjuds på liv och utmaningar de inte borde behöva leva och möta. I Sverige finns det också barn som kämpar, vars föräldrar inte mår bra, till exempel. De måste också ha en chans.

Nallen tänker på alla viktiga vuxna runtomkring. Lärare, kuratorer, fritidspedagoger. Alla trygga vuxna som måste vara en del av alla barns verklighet. Ett tryggt nätverk av vuxna som jobbar stenhårt för att finnas där och se till att leken blir det viktiga allvar som den är. Utan leken blir barn inte vuxna på ett bra sätt. Utan lek blir allt trist och svårt att lära sig.

Nallen och jag tänker på en av alla debatter den senaste tiden, och vi undrar båda två vart kulturen tagit vägen. När, när, när ska kulturen, konsten, musiken, bilderna och ljuden som vi människor måste skapa för att må bra, få ta plats i valdebatter? När ska det tas på allvar, att även vuxna måste "leka" för att må bra. När? Inte i den här valrörelsen heller, tänker nallen och suckar så djupt att gräset böjer sig i den gröna dalen nedanför.

Tummar hålls så de vitnar, för att vi ska få en grön, hållbar framtid. Tillsammans. Jag håller en tumme. Nallen håller den andra. Och du får gärna hålla en tredje.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

Fem särskilt fina - god save the Queen

Sorry gud, det kunde inte bli annat än att du får stå ut med liten bokstav här. För här är det the Queen som regerar. Drottning E. Henne - och hennes enorma livsgärning - har jag dessutom alltid trott på. Sorry gud.

Rosor. En bok fylld med rosor. Ett helt liv fyllt med rosor. En ros till en ros som vägrade vissna. 

Och en spirande, brittisk vas till det.

En hund, hon gillade ju de där små gläfsiga sakerna. Kanske inte just den här sorten, men ändå. En hund måste vi ha med. Såklart.

Och en brosch. Ett smycke som anstår en Queen som har överlevt och överlevt och bara funnits där jämt.

1977. Året för hennes pompiga, pampiga silverjubileum. En dag på tvåtusentiotalet hittade jag den här fina lilla minnestallriken i en second hand-butik strax utanför den lilla, storartade stad där vi bor - Borås. En berest liten sak minsann. En vacker vintage-grej. Med en hårt arbetande tjej. Snart semiantik. Men hon själv blev på något sätt aldrig gammal, hur gammal hon än blev.

Hon var som bladen jag plockat in, de som trotsat den senaste tidens knastertorra regnlöshet - fräsch som en nyponros.

Hunden i gips, det är en spargris, fast det är en hund, begrips? Jo då. En sparbössa. God SAVE the Queen. Alltid, alltid kommer vi spara henne i vårt minne.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps Punk. Jo då. Jag gillar monarki OCH punk. Det är det som är mångfald. Samma år som drottningen silverjubilerade sjöng Sex Pistols sin version av God Save The Queen, läser jag på wikipedia. Där hittar jag också den här fina bilden, där Queen E inviger en park för synskadade. En doftande park. Vilken makalös grej, va?

pps Minns ni att jag bakade digitala bakelser till 70-års-jubilerandet nyligen? Jodå, länka bakåt och låt er väl smaka, igen.