Himlen är vit. Skiftar i lätt grått. Torkan består, regnet vägrar släppa sitt tag om molnen, som om de var en snuttefilt. Från min plats vid skrivbordet, i den lilla arbetshörnan, förväntar jag mig att se ett tåg av gående under dagen. Människor på väg till och från vallokalen.
Jag tänker på nallen, där den sitter en bit bort och blickar ut över sin gröna horisont. Den sitter i parken där alla årskullar barn får ett träd planterat. Och jag tror att den gråter lite. För att den här valrörelsen har varit så hård och orättvis. För att barn - och deras föräldrar - har pekats ut som ansvariga för något de inte har det minsta ansvar för. Inte mer ansvar än vi alla har, varje dag, för att se till att så många barn och vuxna och äldre mår så bra som möjligt i vårt land. Och i världen.
Där. Det gick förbi någon. Hade han röstat, tro? Stegen var bestämda i alla fall. Beslutsamma, och jag kan inte låta bli att hålla tummarna för att han röstade för miljöns bästa. För träden och marken. Men också för barnen.
För framtiden, som man lite slarvigt brukar säga. För det är ju sant, det är framtiden vi röstar fram. Vi väljer om vi ska lösa det här tillsammans - livet och allt härligt och svårt som det innebär. Eller om vi mest ska skylla en massa på varandra. Peka finger och bära oss barnsligt åt. Fast lyssna på ordet barnsligt. Ibland är det helt fel att använda det negativt, för barnen bryr sig om varandra, de pekar sällan finger på grund av människors ursprung eller deras sätt att vara och leka och viska hemligheter. Barnsligt kan vara bra. Om man tänker strikt ur barnets perspektiv.
I Pakistan, tänker nallen, har barn det svårt just nu. Och i Ukraina. Jemen. Och på flera konfliktfyllda platser i Afrika. För att bara nämna några ställen, där barn bjuds på liv och utmaningar de inte borde behöva leva och möta. I Sverige finns det också barn som kämpar, vars föräldrar inte mår bra, till exempel. De måste också ha en chans.
Nallen tänker på alla viktiga vuxna runtomkring. Lärare, kuratorer, fritidspedagoger. Alla trygga vuxna som måste vara en del av alla barns verklighet. Ett tryggt nätverk av vuxna som jobbar stenhårt för att finnas där och se till att leken blir det viktiga allvar som den är. Utan leken blir barn inte vuxna på ett bra sätt. Utan lek blir allt trist och svårt att lära sig.
Nallen och jag tänker på en av alla debatter den senaste tiden, och vi undrar båda två vart kulturen tagit vägen. När, när, när ska kulturen, konsten, musiken, bilderna och ljuden som vi människor måste skapa för att må bra, få ta plats i valdebatter? När ska det tas på allvar, att även vuxna måste "leka" för att må bra. När? Inte i den här valrörelsen heller, tänker nallen och suckar så djupt att gräset böjer sig i den gröna dalen nedanför.
Tummar hålls så de vitnar, för att vi ska få en grön, hållbar framtid. Tillsammans. Jag håller en tumme. Nallen håller den andra. Och du får gärna hålla en tredje.
Sköt om er.
Och kram.
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar