Förgreningar

 

Hör ni dem viska?

Ja, ibland tror man att man gör det

Att de tisslar och tasslar

Använder vinden som alibi för att gnugga sina innersta väsen mot varandra

 

Löv efter löv efter löv

Sida vid sida

Ljuva föreningar

Förgreningar

Fördämningar som släpper när de ventilerar vad människorna ska bjuda på idag

Sot och aska

Flagor över solens strålar

Livbåtar över himlen som rämnar i rosa

Så många, ändå verkar de sams

Man hör dem i alla fall aldrig skriva

Blad efter blad efter blad

Lovar varandra att finnas där

Hålla ut

Ända till hösten

Låter vinden blåsa deras lövtunna röster färgsprakande och försiktigt optimistiska

 

Det finns en vår, det finns ett igår

Och imorgon, då vill de tissla och tassla igen

När du går där under och söker skydd från regn och rasism och gud vet vad

 

Då håller de andan

Vill inte störa

Vill bara låta ljuset strila ner på dig

Ner i dig

Långt ner i dig

När du blundar, då hör du dem

Hur de viskar

Hör dem diktera allt det viktiga

Rotlöst, rastlöst

Vänder blad

Hittar en vän bland alla ansiktslösa konturer 

Vänder ditt eget ansikte mot deras

Hör dem aldrig skrika uppgivet i kör

Men det vet du ändå att de gör

När du ligger vaken och tänker på träd, tänk då på hur ofta löven verkar vinka

/helena