Det föll in en enda solstrimma, så där som det gör ibland. Som en glad och varm överraskning i det mulna, grå. Den lade sig tillrätta på Doris målning, den som mannen fick, den som han fick lov att ge vidare till en speciell vän, som han sa.
Och här sitter vännen nu och konstaterar att det finns de som kan se alla färger hur klart och tydligt som helst. Vi som ser regnbågen som en realitet och möjlighet. Vi som vill att alla ska med. Vi som inte skyller på andra, vi som hugger i lite själva också. Vi som bryr oss, på riktigt. Vi som inte bara upprepar ord som solidaritet och verklig demokrati och mångfald av slentrian. Vi som faktiskt menar att vi alla behövs, att olikheterna är det som berikar oss.
In i framtiden vill vi ha hela regnbågen med oss. Och då menar jag inte bara fisken - regnbågen - som en annan liten viktig individ åt av häromdagen, utan att vi måste kämpa ännu hårdare nu. Lyssna ännu mer på våra hjärtan. Höra hjärtslagen röra sig som ett sus från kontinent till kontinent. Känna samhörigheten över alla (påhittade) gränser. Låta alla klockor binga och bånga och ljuda, för fred och frid och en djup medkänsla för de som inte har tid att lyssna, för att de är upptagna med att försöka överleva bara. "Bara". De behöver oss. Både här hemma och längre bort. I krigens skuggor. I de stora, stora flyktinglägren. På de farliga vattnen.
Jag tror inte på gud, som ni vet. Men jag tror på kärleken och människors förmåga att visa och uttrycka den. Jag tror på att hålla sina löften. Jag tror på mina förebilder här i världen, och de bortanför den här världen. För självklart tror jag på andan. Inte bara den i halsen, som talar om för oss att vi måste skynda oss nu, om vi inte ska få se allt gott och vackert raseras här, utan andan, anden, som i andlighet. Att lyssna inåt, att förstå att alla själar väger något, och tillsammans väger de tungt. Tunga själar. Tunga skäl, för oss att jobba vidare mot det vi tror på: Medmänsklighet, allas lika värde, jämställdhet, rättvisa, fred och frihet. En värld som vänder sitt ansikte bort från enkla lösningar. Som vänder sitt ansikte mot att vi ska se till att alla fina ungar i vårt land - och i världen - ska få en ärlig chans och en uppväxt som låter dem se, och ta del av, hela regnbågen.
Mina vänner, vi gråter inte över ett tråkigt, rasistiskt, omänskligt och totalt ovärdigt valresultat, vi vänder andra kinden till. Alla andra kinder vi bara kan komma på, och har. Och jobbar oförtrutet vidare. För miljön. För djuren. För varenda unge. För varandra. För demokratin.
Sköt om er.
Och kram.
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar