torsdag 31 december 2015

Fyrverkeri


Dags att bli lite småfilosofisk igen då.
Fast.
Förresten.
Tror jag väntar lite med filosoferandet.
Låter det gamla värka ut först,
tillåter mig att njuta in det nya,
i lugn och ro.

Fast igår,
när det byttes batterier i en klocka som ohjälpligt stannat kvar runt fyratiden,
kunde jag inte låta bli att undra över ekvationen som vi ständigt ingår i.
Hur man kan stiga in i ett rum som verkar ha tvärstannat,
samtidigt som alla sinnen påminner en om tidens obeveklighet.

Framför mig har jag en liten nyårsbricka.
Inget som går att äta,
utan några saker som ska hjälpa till att skapa rätt stämning:
ljus, värme, lite blått, lite grönt, lite glans, lite rustikt och så stresskulorna.
Små besvärjelser.
Positiva besvärjelser.

Med Fyrverkeri vill jag sluta året.
Eller fyrvirkeri? ;)
Tog mig ett par friheter,
satte min egen fotoprägel på det redan fulländade.
Kommer tyvärr inte ihåg vilken av de begåvade textilkonstnärerna som formgivit just det här,
hittar inte utställningsbroschyren just nu.
Det var ju ett tag sedan,
det var september.
You remember?

Med mjuka fyrverkerier vill jag börja det nya.

Gott Nytt År, kära vänner!

<3
/helena

onsdag 30 december 2015

Pretty pink. Och kul kulor.


I sovrummet har tavlan, som förtjänar ett alldeles eget inlägg, kommit upp. Signerad J. Friberg 50. Och den som kan sin nutidshistoria behöver inte tvivla det minsta på att årtalet stämmer. En mer typisk 1950-tals duk (bordsduk alltså) blir nog svår att hitta. Verkligen en uppseendeväckande tavla att hitta, bland alla de andra mera jämngrå, på Röda Korsets second hand. När jag såg den, då bara visste jag; att den skulle passa perfekt, just precis här.


Den hänger visserligen en aning högt, på grund av att den fått "ärva" kroken av den förra tavlan som hängde här. Vi får se om det behöver justeras, eller om det kommer att funka ändå. De sprakande färgerna får en verkligen på gott morgonhumör! En tavla som känns lika delar rätt som julblomma, som vårbukett!


Titta på den här då! What a stunning beauty va? Kunde bara inte motstå, trots att begonior sällan lyckas flirta sig ända in i mitt blomhjärta. Hade bestämt mig för att inte köpa någon helgblomma. Åtminstone inte en som kan vissna så fort man vänder vattenkannan åt andra hållet. Men, what can I say? Jag föll. Som en fura.


Bakom köksgardinen (som inte alls är någon köksgardin, men den "storyn" får vi ta en annan gång) hamnade hästarna.


För visst finns det två hästar på det rustika keramikfatet från Gabriel. Två gröna, galopperande hästar.


Utanför är det vitt. Ett tunt vitt lager.


Här är det mera rosa. Och om jag skulle kora årets finaste julkula, så måste det nog bli den här. Hen här. Hon här. Mireille Mathieu. I sin runda, rara page. Lite kul att den luggen är på modet igen. Jag säger som Mireille: Und der Wind wird ewig singen. Modevinden, och alla andra vindar.


Men inget kan någonsin mäta sig med den här kulan! Finaste finaste - bästa!

:)
/helena

tisdag 29 december 2015

Ingen rök utan puss


Ett par dagar innan jul gjorde vi en nödvändig inköpsrunda, till den typen av affär som är världsmästare på att dränera en fullständigt på all julstämning. En sådan butik, en jättejättejättestor butik, som har jättejättejättejättelånga rader fulla med tråktråkiga varor. Men man måste ju städa ibland. Och tvätta håret. Därför var det ändå ett nödvändigt inköpsbesök.

För att trösta oss lite efter detta tråkiga, men nödvändiga, gjorde vi en tvär gir genom rondellen strax utanför den tråktråkiga affären, svängde av till vänster i nästa rondell och parkerade utanför...en hel hög med andra småtråkiga affärer. Och så finns där en välgörenhetsbutik också, förstås.

Därinne hittade jag hästar. Och ett par pins, tillägg till mannens mer än 300 stycken stora pin-samling. Musse Pigg som håller i ett hjärta och en mexikansk sombrero på den andra "pinnen". Mannen hittade säsong ett och två av Seinfeld, vilket var lämpligt eftersom vi redan har säsong tre. Seinfeld är en typisk sådan serie som vi aldrig började följa när det begav sig, men ändå tycker vi (och alla andra!) sig veta vad den handlar om (eller inte handlar om?) beroende på att det har varit omöjligt att inte kika lite varje gång ett avsnitt har dykt upp i ögonvrån, när det har zappats. Nu känns det som att det är hög tid - mer än hög tid - att se hela serien ifrån början. Och ja, vi är fortfarande dinosaurier som tittar på serier via DVD-boxar. Om vi råkar stöta på någon orepig variant second hand, vill säga.

När jag som bäst stod och funderade över hur många hästar jag skulle ha råd att köpa med hem, kom mannen och knackade mig på axeln och sträckte fram vykortet som ni ser ovan. - Tänkte att du skulle gilla det här, sa han. Och det gjorde jag förstås.

Kortet, vars motiv är ritat av en tjej som heter Åsa, är en vinnare. Ett vinnande bidrag i ICA-kurirens, Postens och En Rökfri Generations vykortstävling "Fördel Rökfritt", våren 1984. Då var tjejen som ritat det pussvänliga motivet 15 år. Och jag var 14.

Tänkte att det kunde inspirera någon som funderar på att ta ett rökfritt beslut om ett par dagar. Ett rökfritt 2016 kanske vore något?

Själv börjar jag snart mitt 46:e helt rökfria jordeår. Bara så att ni vet. Puss på er!

:)
/helena

lördag 26 december 2015

Och lupiner i vägkanten


Jag vill känna morgondagen nalkas här i lugn och ro... Har nynnat på den sedan igår. Sedan igår morse. Tidigt. Sedan julottan. Tro, jag vill känna tro... Jag tror, så oreligiös jag är, att vi är många som behöver känna lite mera tro just nu. Tro på varandra, kärleken och, ja, hela mänskligheten. Marie Fredrikssons ord fick en ny innebörd för mig när de ljöd upp i det höga kyrkovalvet under ett par andäktiga morgonminuter. Orden om ljus och frihet, tätt sammanvävda med den stilla natten och den glimmande morgonen.

Älskar att återupptäcka, återuppväcka, musikaliska möten så här. Så fin sång! Lyssna bara.


Önskar att vi tagit oss mer tid att gå på konserter under de mörka decemberdagarna, det är något speciellt, nästan lite magiskt, med sångerna som ljuder i, och inför, juletid. Tur att vi orkade släpa oss upp till julottan i alla fall. Det är helt klart en upplevelse utöver det vanliga, särskilt för oss som sällan sätter våra oborstade skor innanför kyrkans portar.

Blandningen av människor i bänkarna, även om de med vitt och grått hår överväger. Lite falsksång här och var. Någon som nyser så det ekar i koret. Barn, som så självklart tar plats med sitt pladder och sitt gulliga buller. Organisten som ökar tempot hela tiden. Skönt rådande operfektionism. Sådant som jag gillar, när det haltar lite. Går i gång på, som Ernst K brukar säga.

Kom att tänka på den lilla vägen ut till Seglora. De röda, höga fönstren på kyrkan där, de är så vackra. Ljumma sommarkvällar tar vi gärna en liten avstickare ut på den vägen. Vägen som Boråsarna förr tog mot västkusten. En kväll var det rent trolsk stämning på tillbakavägen, minns jag. Ett hus bortom ängen var nästan fullständigt dolt i dimman. När man kör genom det gröna landskapet är det lätt att känna tro. Tilltro att det löser sig. Att naturen finner vägar. Men vi måste nog vara beredda att hjälpa den en hel del på traven, är jag rädd.

<3
/helena

ps Skulle aldrig få för mig att gå ur kyrkan, fast jag inte är aktivt gudstroende. Det är lätt att glömma bort det viktiga sociala arbete som kyrkan också utför. Hur de finns där för de utsatta och mindre bemedlade. Känns extra viktigt nu när vindarna, återigen, blåser kraftigt och kallt från höger.

fredag 25 december 2015

Är det här självaste Staffan?


Den är så fin. Så detaljrik. Så speciell. Den sinnrikt snidade trähästen, som har smitit från stallet och rakt ner i mannens kavajficka.


K.S., står det skrivet med svart penna på magen. K.S. är helt klart någon som är väldigt duktig på att karva fram små hästar ur träbitar. Eller ska det vara häst i singularis? För vem vet vem initialerna tillhör? Och vem vet om hen har snidat sig ett helt litet stall fullt av träpållar? Inte jag i alla fall. Vet bara, att den här lilla hästen verkligen pryder sin plats. Med råg(e) och havre. Hö hö.

:)
/helena

ps Någon stalledräng är han förstås inte, mannen - hur skulle det då gå med de delikata gitarrfingrarna? Jag bara undrar. Svinaherde var han däremot en stund igår, när vi kastade gris. Vilket märkligt, men kul spel det är. Så himla svårt det verkar vara att få "Tryne", mest blir det "Bara bacon". Handlar det hela bara om tur? Eller kan man lära sig någon speciell teknik för att få så mycket poäng som möjligt? Kan det handla om rätta knycken i handleden som kastar? I alla fall. Keramikfatet från anrika Gabriel, som kanske mest är känt för sin kakelugnstillverkning numera, följde med från second handbutiken av bara farten. Det är så lätt att det blir ett tema av det hela. Ibland blir det ett hästtema. Tydligen.

torsdag 24 december 2015

Från två filmnördar...


Det ljusnar sakta över den mulna himlen och jag tänker på historian jag hörde häromdagen: Vet du varför det är viktigt att visa empati när man åker kälke?

Den ensamma skatan i trädet utanför flög nyss vidare. Kanske mot samma destination som den samlade flocken av mörka fåglar flög, för bara några minuter sedan. Har ni tänkt på hur häftigt det ser ut? När de flyger så där i samlad tropp? Hur de verkar följa en given bana i luften, en slags himlens berg- och dalbana. En himmel- och molnbana. Över det höga huset flög de, i en vid, flaxig loop och tog sedan av, allihop, åt samma håll.

Det höga huset som tänt sina båda översta ögon, dagen till ära. Ett stjärnögt hus. Vi skriver julen 2015 i dagböckerna, samtidigt som julkalenderns sista avsnitt tonar ut. Och jag kan inte annat än att hålla med om att vi aldrig får glömma att vi är en del av historien. Historien händer här och nu, vi skapar den varje dag, allihop. Kanske inget som sätts överst på agendan en sådan här dag, men det kan ändå vara bra att ha det inpräntat i bakhuvudet.

Vi har stängt av TV:n, idag ska vi göra annat. Spela kluriga spel, sjunga de stämningsfullaste sångerna, ta ett par praliner till (kanske till och med plundra från det understa lagret!) och se ljuslågorna fladdra i varandras ögon. Kanske sätter vi på den - teven alltså - en liten stund ikväll, vid 21.30-tiden. Ungefär då brukar den börja, midnattsmässan från Rom. Midnatt börjar minsann tidigt ibland.

Svaret på frågan då? Kälkfrågan. Jo, för att det är viktigt att ha medkänsla. Med-känsla. Är ni med?

<3
/helena

onsdag 23 december 2015

Runt ris. Och pastelliga snörosor runt midjan.


Den småkliar. Den är gjord i Korea. Den får mig att kallsvettas när jag försöker röra mig i mer än maklig takt. Den är tillverkad av 100 % akryl. 100 procent miljöovänlig syntet. Men. I vilket fall så gillar jag den! Pastell. Svart och vit. Babyblå och gulligull-rosa. Med små pikanta inslag av mintgrön. Tycker särskilt om det retrorätta mönstret runt midjan (lyckades inte riktigt fånga det, på grund av att jag inte fattar hur stor min byst faktiskt är. Kameran nådde liksom aldrig ända ner dit...) Det går att skymta en krans av pastelliga snörosor runt halsen i alla fall. Som lite midjekompensation. Femton kronor kostade den, tröjan som når ända ner över rumpan. I en välgörenhetsbutik. Var annars?

Blåsten har sina fördelar. Av vindens skördar går det att skapa vintage-snygga saker. Som en enkel krans. När vi promenerade på kyrkogården förra veckan hade vindhastigheten saktat in, men på marken nedanför alla björkarna låg långa, vackra kvistar kvar, som bevis på hur mycket det hade blåst. Tycker så mycket om de sirliga, mörkbruna grenarna, som nästan tonar mot svart. Extra fint blir det; om det hänger kvar ett löv eller ett övervintrat hänge någonstans.

Gjorde det enkelt för mig (som vanligt då ;) och snurrade de långa, lätta, böjliga grenarna till en rund ring. Sedan letade jag fram en slinga med färgglada kulor på elastisk tråd - typiskt sådant pynt som går att hitta i second handvärlden mitt i sommaren eller så. Tvinnade kulslingan runt riset och saken var kvist! Tycker det är fint när känslan runt naturpyntet förblir lite slarvig. Lite yvig.

Kransen ska hänga i köksfönstret, snörosorna ska få värma midjan, och alla ögon ska förstås tindra.

Hoppas att ni har det bra, så här dan före. Stressa inte ihjäl er bara.

:)
/helena

måndag 21 december 2015

Sex steg till magi


Alltså, så här: Skulle leta fram ett par av mina foton, några lämpliga som vi kunde göra några enkla julkort av. Snipp snapp liksom. Egentligen hade vi inte tänkt att skicka några alls, bara maila ett par. Med tanke på miljön och allt det där viktiga. Och så har vi skänkt en del till Unicef istället. Men, men. När det dök ner ett par juliga kort på hallmattan redan för ett par veckor sedan, då kändes det plötsligt så trist att inte skicka några alls. Vi får se, sa vi. Om vi hinner. Igår kom vi på att vi nog skulle hinna. Fast orkar vi då? Jo, ja, nja, okej då. Och på den vägen är det. Men de kommer inte att läggas på lådan förrän i morgon, så nu får posten visa vad de går för. Vilket julkortsvirke de är gjorda av. 


Nu till saken. Jag letade i fotomappen från november i fjol och fann det här. Vår lilla täppa. Mina fina gammaldags krukor. Nästan små urnor, är de. Och på fatet ligger nålar och de röda minitomtarna, som stannat kvar där, i det numera ganska buckliga cigarrfodralet, sedan dagar då jag brukade julskylta i glasögonaffären. Och så kom jag på att jag ville skapa magi. Bildmagi. Det är så rogivande att se råmaterialet sakta förvandlas.


Dra bort några pixlar.


Lägga till några.


Steg för steg...


...mot magi.


Vi slutar som vi började; med slutresultatet. Det blev inget julkort av det här, julkort måste kanske vara lite mer konkreta, lite mer rationella för att förmedla sitt budskap. Men jag är nöjd med min magi. Er magi. Exklusivt för er, mina vänner! Och så skrev jag en liten sak också. Bara en liten en.

Tomten,
han är inte far till alla barnen,
som man lätt skulle kunna tro.
Tomten,
hon är mor,
till alla, alla barnen.

:)
/helena

söndag 20 december 2015

Julen är utlånad


Det är mycket prat om traditioner runt storhelger i allmänhet och, förstås, runt julen i synnerhet. Och visst är det en speciell känsla att ärva med sig några saker som känns extra rätt att fortsätta med, generation efter generation. Antingen det gäller mat eller annat julkul.


Men det är också mysigt att skapa nya, egna, traditioner. En sådan, som vi - mannen & jag - införde för några år sedan är: Jullåneboken. Alltså böcker, och tidningar, som lånas på biblioteket i lagom tid innan själva julefriden inträder (förhoppningsvis...). Då går jag gärna lite bananas, eller ska man kanske säga ananas så här i juletider, och lånar en hel del som jag inte lånar annars. Gott och blandat. Stort och smått. Natur och djur. Och om människor förstås. Gärna om knasiga sådana. Om konst, konstfärdighet och konstigheter. Serieböcker och biografier. Stora, vackra blädderböcker om allt från gorillor till gerillor. Ja, ni förstår. Gott och blandat, som sagt.

Visst är det härligare än härligast att få böcker i julklapp, men på biblioteket kan man ju formligen frossa i fröjdefulla, fantastiska, faktaspäckade "fyrkanter"!

:)
/helena

ps Bilderna är från förra helgen, när solen tillät oss att njuta utomhus. Då passade vi på att svänga förbi det lilla, försynta perrongbiblioteket i Mollaryd (mellan Borås och Herrljunga) och "lämna tillbaka" några pocketböcker. Ni vet, det lilla bokskåpet som står placerat i väntkuren alldeles intill rälsen. Där kan man låna med sig en bok att läsa på tåget. Och sedan lämna tillbaka den, eller någon annan valfri bok, när man hinner och vill. Skåpdörren hade slagit sig lite i fukten, men vad gör väl det, lite väta ska väl ändå en bra berättelse tåla?

lördag 19 december 2015

Då hade Noa aldrig behövt fly


Nu, när Musikhjälpen snart är slut för i år, snyft, är det hög tid att på allvar kavla upp ärmarna för miljön. Eller hur?

Åh, Åh, Åh nu spelar de Seal. Crazy.

Precis som jag känner mig; a little crazy, efter att ha suttit uppe och följt nattsändningarna från buren i Linköping.

På dagarna har jag gjort annat. Bland annat peppat mannen inför hans live-spelning till förmån för klimatet - och Musikhjälpen! Trehundrasextio kronor fick han in, på två ynka timmar med hjälp av Coops generösa kunder. Vanligt, småstressat fredagsfolk tog sig tid att lägga en slant i gitarrlådan för att ingen ska behöva fly undan naturens nycker (som ju är ett direkt resultat av våra - vi människors - nyckfulla beteende kontra vår ömtåliga miljö). På vägen mellan jobbet och myset och förberedelser inför kommande storhelger, tog de sig tid och råd! Klapp, klapp, klapp i händerna för det! Tack och bock å mannens och miljöns vägnar!

Annars känns mina tankar alldeles för osammanhängande nu, i tidig morgontimma, för att jag ska kunna förmedla något vettigt.

Men jag tänkte i alla fall visa er att jag har hängt upp den fina festbonaden.

Den med Noa, hans familj, alla djuren och arken på.

Och jag tänker att Noa kanske var en av de första i vår "moderna" kristna historia som tvingades fly på grund av klimatet?

Kanske var syndafloden ingen syndaflod, utan en helt vanlig översvämning?

Om man nu alls kan, bör, får kalla en översvämning för "helt vanlig".

En sådan som får ens tillvaro att, bokstavligen, flyta bort.


Om Musikhjälpen hade funnits redan då hade de gulliga kaninerna, som precis hunnit innanför arkens dörr, kanske aldrig behövt fly?

Åh, Åh, Åh Patti Smith dags strax. Because the night. Men nu är det snart because the day här. Ha en bra en.

:)
/helena

ps Tänkte att ni kanske ville veta lite mer om den fina bonaden. (Minns ni när mannen försökte bemästra den i septembervinden?) Här kommer hela texten som finns på den lilla bruna lappen som sitter på baksidan: "Denna festbonad 'Noaks ark' är en förminskad kopia av originalet vars mått är 100*120 cm. Originalet som finnes på Borås Museum är utförd av bonadsmålaren Sven Erlandsson i Kind omkring 1820. Bonader av denna typ med vanligtvis religiösa motiv användes att smycka hemmet vid fester och högtider i Västergötland. Kopian är ett handtryck i åtta färger av textilkonstnärinnan Thea Tanner med tillstånd och godkännande av Borås Museum. Godkänd som Boråssouvenir."

torsdag 17 december 2015

Platta hyacinter, en hel del kattityd & en massa knorr!


Karin, Karin, Karin. Hur cool och kul? Eller Kool och cul. För Karin verkar inte följa några upptrampade stigar, och sådant gillar vi ju! Fast jag kan bli lite rädd för henne ibland. Det vimlar av hår och tänder och sådant därinne, hos henne. Om jag skulle göra ett inlägg om bara Karin och hennes Konstgrepp - och det förtjänar hon verkligen! - så skulle jag nog kalla det: Karin, med hull och hår och tänder och attityd. Ungefär så. Vid första anblicken kan det verka som att hon inte har något jag vill, eller vågar, sätta upp på väggen, men vid andra anblicken hittar jag den här coola katten (art.nr P027) längst ner. "Dålig attityd kan lika gärna vara rimlig attityd". En helt rimlig slutsats, tycker jag.

Glad på rad. Grön och skön och glad! Med lite lagom julig attityd så där. Här hos Liebling, i deras webshop (lieblingliebling.com), finns affischen jag skulle vilja ha i köket. Att den kommer trivas i köket, inte bara till påska, utan året om, finns det inget tvivel om. De glada små grisarna - skapade av illustratören Sara Blohmé - vill jag möta varje dag. Tänk att kunna ha knorr på svansen, även när vidbrända risgrynsgrötsrester ska diskas bort. Eller att mötas av en glad gris när man ska plocka upp mjölken, ur kassen som sprack i botten halvvägs hem från affär'n.

:)
/helena

ps Eller så kan man ju nöja sig med ett par platta hyacinter. Börjar bli riktigt bra på det här med att riva ut sidor ur gamla second hand-böcker nu. Även om det fortfarande skär lite i boksjälen när jag hör/gör själva ritsch-ratschandet.

onsdag 16 december 2015

Om fönster. Om brev. Om poesi. Om snö.


Det var något jag hörde, om fönster. Något som fastnade. Kan kanske låta simpelt att säga en så enkel sak som att; fönster skyddar. Det är klart att de skyddar, det fattar väl minsta barnrumpa att man skulle frysa om rumpan om fönstren inte fanns. Men det var inte det jag hörde, det jag hörde handlade om malaria. Frågan gällde; hur man på bästa sätt kan skydda sig mot myggorna som sprider smittan? Svaret: Genom att bo i hus med fönster i. Såklart. Så givet. För oss. Men inte för alla. Myggor som sprider malaria finns faktiskt, i viss utsträckning, även i vårt skyddade, förskonade land. Men. Vi har ju fönster, så då kommer de små smittbärarna inte in. Bra va?

Är ni sådana som skriver brev i juletid? Ett klassiskt julbrev. Berättar ni för era bekanta om året som varit, och om planerna ni går och ruvar på inför det nya året? Visst är det en fin tanke att ta sig tid att skicka ett helt brev till jul. Tro nu inte att jag tillhör skaran som långskriver till jul, det gör jag inte, tyvärr. Är glad om jag får iväg ett par julkort i tid. Men jag skriver ju till er. Visst är det en fin tanke att ta sig tid att skriva brev? Hälla upp lite glögg eller kaffe, smutta och plita ner några ljusa tankar till någon kär där ute. Hittade ett brev med en fjäril på, när jag letade efter något annat. Från min salig svärmor. Brevet beskrev en nyckfull vinter för några år sedan. Och avhandlade vidare syjuntan med "4 tanter", som nog inte alltid sydde så mycket, men hade kul ihop.

Vissa drömmer om den. Andra vill ge den onda ögat. Några har väl redan skottat i flera veckor. Överallt hör man om hur trist det är utan den. Grön, grön, grön - visst är du för alltid mitt eviga kulörval, men ordet barmark känns ändå lite trist just nu. En vit jul. Det lyser liksom upp i allt det grå. Så är det bara.

Orkar ni läsa mer? I så fall kan ni se fram emot en dikt av Yang Mu. Ytterligare en. Ur den vackraste av böcker. Kan nästan känna doften av kaprifol från omslaget. Tycker så mycket om den tredje delen av dikten, strofen om djuren och skrivmaskinen. Tänker att vi tar hela ändå. För sammanhanget, för fönstret, brevet och snön. För poesin.


DEN FÖRSTA SNÖN (1978)

1.
Den första snön den här vintern
först förvåning, sedan en mild
glädje - en given chans att tillfredsställa din nyfikenhet.
  Utanför
de höga fönstren i min studerkammare
likt en cello som ackompanjerar en folksång
betraktar snön hur jag vid skrivbordet belamrat med
  manuskript
öppnar och läser det långväga brevet
försiktigt för att inte slita sönder
de två röda tropiska tomaterna

2.
Den första snön den här vintern
ligger kvar på torra grenar och röda tegelmurar
jag lägger ifrån mig brevet; rummet fylls av snöglans som
lyser på tomatfrimärkena
ditt namn och adress -
du är den frodiga sommaren
du lever i den täta grönskan
så gör du och så skall du alltid göra
trots att du säger att en köldvåg har dragit in över landet

3.
Den första snön den här vintern
slutade falla när natten trädde in. Jag
skriver på maskin i min studerkammare, försöker
redogöra för litteraturkritikens metoder och mentalitet
I morgon bitti kommer också ekorrar och småfåglar
att skriva på maskin i snön och diskutera
valnötter, vingar och barnvisor
Jag tar fram ett kuvert
skriver dit ditt namn och din adress
i morgon skall jag posta en kopia till dig



/ur Den Gröne Riddaren
Dikter av Yang Mu

Översättning och förord: Göran Malmqvist
Grafisk form, omslag och inlaga: Kerstin Hanson
Formgivning och sättning av den kinesiska texten: Yun Yu
Kalligrafering av den kinesiska titeln: Zhang Lin Freund
Typsnitt: Quadraat, Quadraat Sans, FZ XiaoBiaoSong-B05, FZ ShuSong-Z01
Tryck: Livonia Print, Riga 2011

Bokförlaget Tranan
Stockholm


:)
/helena

tisdag 15 december 2015

En musikalisk nattkompis


Helst av allt skulle jag vilja lägga ner all övrig verksamhet, och bara lyssna hela dagarna. Och nätterna. Lägga alla måsten åt sidan. Bara blänga lite snett åt tvätthögarna och låtsas att smulknastret under fötterna är bra, som en slags zonterapi. Men det går inte riktigt.

Men jag gör så gott jag kan. Förlägger alla möjliga skrivprojekt till kvällssoffan. Går in i soft soff-mode och bara zoomar ut. Och zoomar in Gina, Linnéa och Kodjo. Och alla deras musikaliska vänner. I natt, när Bianca Kronlöf höll Kodjo sällskap, höll jag på att väcka grannarna med mitt gnäggande. Gnägg-skratt.

Bohemian Rhapsody är inget man sänker volymen för direkt. Freddie Mercury fyllde hemmet med allt som behövs egentligen. Easy come, easy go. Fast inte när det gäller miljön! Ingen ska behöva fly undan klimatet! Och här blir, som vanligt när miljön kommer på tapeten, utropstecknen många.

Åh, åh, åh, vad jag önskar att jag hann skriva ner en lång, lång lista med alla låtarna som jag önskar mig. Om jag bara hann. Zon-smul-terapi. Zooma-ut-måsten-terapi. Andas lite. Och lyssna på Musikhjälpen! Och titta!

:)
/helena

ps Förresten, icke att förglömma, mannen har en spelning på Coop (!) på fredag eftermiddag. Allt som hamnar i gitarrlådan då, det går oavkortat till Musikhjälpen 2015. För att ingen - ingen - ska behöva fly från sitt hem på grund av klimatet.

måndag 14 december 2015

Och hur var Din helg då?


Vi åkte förbi ett fik. Tyckte att det mesta var grått. Köpte en tavla (på Röda Korsets second hand) som motbevisade det gråa. Såg djur som solade - både ute och inne. Tog en promenad bland gravar. Åt ostkaka. Tittade på julkalendern. Tittade på en bra film. Och sov lite.

:)
/helena

ps Och så rensade jag bland allt i inkorgen, och hittade då ett tips som jag vill delge er: Ge bort filmer i julklapp! Göteborg Film Festival 2016 är på G! Eller varför inte ge bort en festivalaffisch? Karin Broos har gjort 2016-års affisch. Det verkar även finnas kvar några 70*100:s av årets (2015) Per Åhlin-affisch. Ni vet ju redan att jag bara älskar min goa clown/snögubbe/stjärngosse/tomte...!