Bilderna som stannat

Den vanliga vägen hem.
Förbi huset som liknar ett skepp.
Förbi balkongen, där det alltid stod en man och vinkade när hans yngre fru, mycket yngre fru, skulle stiga på morgonbussen. Den som jag satt i.
Förbi huset som bara hade ett fönster vänt mot vägen.
Det som jag drömde om att bo i, innan renoveringskvasten for fram och förvandlade ett brunt pepparkakshus till en ljus och fräsch (mar)dröm.
Och mycket riktigt, det gick kanske inte att vara riktigt lycklig där i det perfekta, minimalistiska, för det tog inte lång tid innan Till Salu-skylten började skava på näthinnan.
Sedan den lilla backen ner.
Och den ännu mindre backen upp, nästan bara som ett gupp i gatan.
Plötsligt.
Strålkastaren som träffar något.
Mitt på vägen.
Där, precis där, där vi skulle åkt nu, om du inte ställt dig på bromsen.
Vi trodde inte våra ögon.
Det var ett djur.
Nej två.
Två djur, som låg mitt på vägen.
Inte döda.
Högst levande.
Väldigt levande.
Oöverkörda, skulle man kunna säga.
Ett större djur och ett mindre.
En hare.
Och ett harbarn.
Har-mamman ammade sin lilla unge.
(Ibland passar inte ordet "diar" in.
Varken i presens eller imperfekt.)
Mitt på vägen.
Lät sig inte störas av en blå Toyota.
Och vi såg alltsammans.
I billyktans sken.
Det var väl inte mörkt, bara mörkaktigt, om man kan säga så.
Det var ju sommarkväll.
I den lilla, lilla backen strax innan Coop.

Och sedan.
Det var när jag stod och diskade.
Sommarlovet hade börjat utanför fönstret.
Asfaltsbacken full av hjul.
Stödhjul, rullskridskohjul, inlines, skateboards och cykeldäck.
En backe som besvarar alla små våghalsars drömmar om att åka fort, så fort det går.
Fast.
Alldeles utanför fönstret, på gräset där alla vill gå, växer ett träd.
Om man inte är kort i strumplästen går det fortfarande att nå kronan.
Men flickan var kortare.
Kopplet var rött, har jag för mig.
Hon visade valpen sin del av världen.
Viftande på svansstumpen, besvarade den välvilligt sightseeing-turen med att nosa på allt.
Plötsligt.
Hon lyfter upp den i famnen.
Mot stammen.
Den fortfarande ganska tunna stammen.
Hon ställer dess tassar mot barken.
Låter den lilla hunden lyfta från marken.
Som om hon vill få den att förstå att det alltid går att klättra.
Oavsett vem man är.

Till sist.
Det är natt.
Kommer på att jag ska kolla något på texten.
Slår på TV:n.
Där står Petra.
I repris.
I den lilla svarta kjolen.
Glömmer aldrig den vita blusen.
Spets.
Genombruten.
Hög hals.
Vacker.
Klädsam.
Och så säger hon farväl.
Med en låt jag nästan glömt.
Musik non stop.
Kent.
Jocke Berg.
Musik.
Och text.
Hon sjunger den annorlunda.
Avskalat.
Naket.
Varmt.
Ballerinor på scenen.
Malplacerade.
Och helt rätt.
Du är som jag när du dansar.

:)
/helena

ps Fotona tog jag i juni. Så här såg de ut då.