Tittar på TV

Idag får ni stå ut med en suddig, pixlig bild från vår TV. Den tjocka, trogna, gamla tjock-TV:n. Ingen HD-kvalitet där inte. Fotot tog jag i somras, när vi tittade på filmen om Hitchcock. Filmen, där vi bland annat får följa Alfred Hitchcock's och Alma Reville's arbete med att färdigställa den - då på 1950-talet - mycket kontroversiella filmen Psycho. Jag tog fotot för att jag tyckte färgerna i det här sovrummet var så fantastiska. Röda gardiner, riktigt djupröda. Och limegröna, nästan gulaktiga väggar. Så snyggt. En superfärgkombo, helt enkelt!

Jag hoppas att tjock-TV:n vill vara med ett tag till, men när den inte vill det längre, när den - med ålderns rätt - börjar krångla, då vet jag precis vad jag vill ersätta den med: SerifTV. Jag vill ha samma TV som Svante vill ha! Svante Öquist, chefredaktör på ELLE Decoration. Han bloggar ju också. Där, i bloggen, presenterar han Samsungs superduper-estetiska apparat: "...Namnet Serif är den grafiska termen för den klack, eller schattering, som bildar det tvärstreck som avslutar en bokstavsstapel på de typsnitt som benämns som antikvor. Profilen på SerifTV är liktydig med ett versalt "i" i en antikva - till exempel Garamond...".

Den finns visst i vitt. Och i rött! Djupt röd. Kan ni förstå min uppspelthet?! En snygg teve med anspelningar på text, ord, bokstäver. Som dessutom finns i en mörk röd nyans. Känns som att bröderna Bouroullec måste ha haft mig i åtanke när de designade detta underverk till modern och snygg televisionsapparat! Den är alltså till och med snygg i profil!! Detta kräver två utropstecken, så är det bara!!

Avslutningsvis skulle jag vilja dela en sak med er. En trycksak. En utriven insändare som jag hittade i en gammal pappershög. En mycket gammal pappershög måste det vara, för på baksidan av insändaren står det att Ray Cokes ska sända The Big Picture på MTV. Och på gamla hederliga Sveriges Television ska Kattis Ahlström och Claes Åkeson leda 7-9. Ett program som sändes mellan hösten 1992 och våren 1993. Alltså när jag var 22-23 år. Ja, då fattar ni att den gulnade pappersbiten har några år på nacken...

Men insändaren, från en 19-åring, känns inte alls lika daterad. Den kunde lika gärna vara skriven idag (förutom det där med bandfodralet då kanske). När jag läser den känner jag en ilning av obehag i magtrakten, och så tänker jag tanken igen, den som jag tänker så ofta nu för tiden: Kommer vi aldrig förstå att det är våra olikheter som berikar? 

"Jag är en autistisk tjej på 19 år. Jag är tyvärr ganska så ofta ledsen för att vissa människor tar illa upp då jag slår rytmen på ett bandfodral när jag hör musik eller leker med nallar och kramar dem.

Jag vågar inte titta vissa människor i ögonen eftersom jag verkar avvikande. Min autism är ärftligt betingad och den går tyvärr inte att bota. Jag kan inte rå för att jag ibland beter mig annorlunda än andra. 

Snälla ni som tar illa upp för att jag är sådan. Jag skulle bli jätteglad om ni kunde ta mig som jag är. Det viktigaste är ju att man gör så gott man kan. Alla människor är lika mycket värda."

<3
/helena