torsdag 31 januari 2013

Filtfärgat & Plåtburkspåverkat

 
När jag var liten, jag kan ha varit en fem-sex år ungefär, och mina föräldrar gjorde en lite större renovering, så fick jag för första gången välja tapeter, alldeles själv!, till mitt rum. Trodde jag. Min hetaste dröm stavades M-Y-C-K-E-T stora gula blommor. Det var en 70-talsbadrumstapet med Van Gogh-känsla, om jag minns rätt. Men. Men M & P tyckte nog att det valet var lite väl djärvt så... de sa att den var slut. Eller också var den kanske slut. Tillfälligt, eller så. Hm.
 
 
Plåtburken har nästan alltid haft kommandot över vårat vardagsrum. Man kan kanske säga att den har tagit hela rummet i besittning. Eller åtminstone att den har fått sätta tonen. Ni vet säkert, vid det här laget, att grönt är min älsklingsfärg. Redan när jag flyttade hemifrån så hade den där Ikea-golvlampan en grön skärm. Lika grön och skön är den fortfarande, även om nyansen är en annan. Och skärmen är av lite nyare stuk.

Triett kallas de här plåtburkarna. Tre burkar i en. Våran är ingen äkta - för de äkta Triett-burkarna ska ha en märkning överst i det gröna locket. Att J H Fabrikerna i Sävsjö tillverkade dem, har jag lyckats läsa mig till. Och att de ibland kallas för trafikljusburkar. Eller stoppljusburk. Eller något sådant.


I alla fall, blommigt uppåt barnrumsväggarna blev det trots allt, gula - små - blommor med gröna slingor av blad där emellan. Och de små blommorna hade ännu mindre, men intensiva orange pistiller i mitten. Så ni ser, redan då diggade jag färgerna i den tredelade plåtburken skarpt. Väggarna är kanske inte så blommiga idag, men kulörerna runt omkring väggarna, de är ungefär desamma.

Lägg gärna märke till att vi har den gula burken överst. Vad kan det betyda. Att en typ Ö-personlighet som  jag själv tycker att det känns säkrare att börja med att vänta lite, än att få ett grönt Go! direkt? Amatörpsykologerna kan sammanträda hur mycket de vill, men det är nog trots allt slumpen som har varit framme här.

Och vi har förstås inga kakor i våra burkar. Utan lite annat gott och blandat, som en lite lagom förströdd anteckning här och en inspelningsbar skiva till datorn där. Och annat livsviktigt.


Sedan kom den lilla mormorsfilten in i våra vardagsrumsliv. Och sedan dess är inget sig riktigt likt!

Nja, riktigt så dramatiskt var det kanske inte när jag kom hemsläpandes med detta färgrika fynd från en av mina second hand-räder. Men den fick mig onekligen att tänka till. Att man kan blanda lite fler färger än man kanske tror. Med fördel.

Så nuförtiden händer det att det slinker in något rosa, lila eller kanske blått, bland allt det grön-orange-gula. Och vem vet? Mr. Nalle Blues himself kanske tar sitt pick och pack och flyttar ut från sin invända utkikspost i det blåtonade köket, ända in i vardagsrummet. Alla de fyra-fem stegen där emellan.


:)
/helena



ps Snart ska jag sjunka djupt ner i soffhörnet - nej inte det som syns på bilden, det är mannens hörn - utan djupt ner i det andra hörnet och njuta av torsdagens digra tv-utbud; Först, förstås, Antikrundan. Sedan direkt därefter Antikmagasinet, med Li Pamp, som sänds i kunskapskanalen. Och sist - som grädde på det amerikanska antikmoset - Antiques Roadshow  på tv8!

För ni har väl inte missat att torsdagar är alla antik-, vintage- och second hand-nördars alldeles egna tv-julafton. Nä, jag tänkte väl det.

pps (När jag surfade runt så hittade jag en etikett för J H Fabrikerna här! inne på Bukowskis Market, under en av brickorna på ett underbart litet ihopfällbart serveringsbord - som jag förresten inte skulle ha haft någonting emot att lägga vantarna på, eller kanske snarare kaffekoppen på då...)

onsdag 30 januari 2013

En inte så neutral man


Haha. Jag bara älskar den här bilden! Och mannen på bilden - också - för den delen. :)

Det roliga är att här står han fullt uppsvidad, fullt 1930-40-talsklädd. Uppklädd (utklädd?) till gubbe! Ner till minsta detalj. Hatt, väst, halsduk, manchettknappar! Och håret! Vattenkammat under hatten och tidsenligt "stubbklippt" i nacken. Alltså allt detta. Och så står han i en sådan typisk pose, alltså i en sådan kroppsställning som känns så mycket som den private, ofta sprallige mannen som jag ibland tror mig känna så väl. Det är det som gör bilden så kul, att han inte ser så där förväntat strikt ut som det känns som att de här kläderna egentligen kräver. Hihi.

Varför ansiktet inte syns? undrar ni. To protect the innocent...  Men mest för att visa att det är så här en riktigt bra statist ska vara. Och se ut. Hen ska bara finnas där, utan att göra så mycket väsen av sig. I bakgrunden, i ögonvrån. Utan att synas, eller uppmärksammas. Oftast är det ju så i alla fall.

"Dom över död man" heter filmen, som bland annat spelades in kring den äldre bebyggelsen runt Göteborgs Hamngator. Filmen som handlar om den egensinnige och modige tidningsmannen Torgny Segerstedt. En man som verkligen vågade höja pennan till motstånd mot de mörka krafter som härjade ute i krigens och mellankrigstidens Europa, och för den delen även hos våra närmsta grannar, under de hemska ockupationsåren. Hos våra grannar var han en ofta uppskattad motståndspartner.

Dessutom vågade Segerstedt göra sin motståndkraftiga röst hörd i ett land som gjorde allt vad det kunde för att framstå som neutralt. Strongt gjort. Att det sedan verkar som att han, under stundom, betedde sig som ett svin privat - mot sin fru bland annat - det är väl också en viktig del av historien om denne - för sin tid så kontroversielle - man, om jag har förstått det hela rätt.

Här! hittade jag en mycket intressant artikel, skriven för ett par år sedan av frilansjournalisten Lars Edling, hämtad ur Populär Historia. Om ni blir nyfikna på att läsa mer om denne provokative man, som inte bara lyckades reta upp själve kungen...

För jag har inte sett den än, filmen, men hoppas få tillfälle till det snart. Annars får jag nöja mig med att läsa några mögelstinkande rader ur artikelsamlingen; "Ur spalterna", Albert Bonniers 1933. Ett urval artiklar av just Torgny Segerstedt, denne mycket aktive skriftställare. Jag hittade den på en loppis förra våren. För femman fick man mögeldoften på köpet.




Se där, så blev det lite skrivet om film i alla fall. Kul, kul. Även om Jan Troells film kanske inte i första hand ska ses som just det.
:)
/helena




ps Visste ni förresten att statisterna har en egen gala? Och ett eget pris. Guldtackegalan, heter den visst. Låter ju bra. Även om jag tycker att namnförslaget som Babben nämnde på Guldbaggen häromveckan lät ännu bättre. Silverfisken. Haha.

Beställningsvärk


Vet fortfarande inte riktigt vad som är fel. Kanske beror det bara på ett lurande förkylningsvirus? Hittar inte riktigt inspirationen, eller kraften att göra de där inläggen som jag vill göra. Kanske borde jag ta en paus ändå. Jag vet inte. Jag får se. Och jag som ville skriva en massa om film nu, just den här veckan. Istället blir det bara en massa spridda tankar. Mest nonsens, känns det som.


Då kom jag att tänka på den här lilla saken som jag skrev i höstas, liksom på beställning. Mitt första beställningsverk! Haha, näedå, inte så avancerat som det låter riktigt och absolut inte lönsamt som i att tjäna pengar. Men ganska kul. Och jag förväntade mig absolut inte att jag skulle bli nöjd med den. Den lilla texten.


Jo, det var så här. Mannen höll i en skrivarcirkel i höstas där deltagarna skulle skriva varsin liten text baserat på ord-på-ord-på-ord-poesi-principen. Ni vet där, när, man får tilldelat sig fem ord och sedan förväntas förvandla dem till en hel dikt, eller ev. till något annat i textväg. Själv skrev jag den här! då. Eftersom jag brukar smyg-hänga-på mannens kursläxor lite grand ibland. Minns inte riktigt vilka de fem, eller om han kanske nöjde sig med fyra?, orden var. Tror att det var; stam, värka, och brygga i alla fall.

När de (vi) - skrivarcirkeldeltagarna - hade skrivit färdigt sina alster, så kom del två. Alltså nästa "läxa". Då skulle de byta texter med varandra och sedan skriva en egen version av den text som de bytt till sig. På sitt eget vis. Ganska svårt egentligen när man tänker på det så här.

 
I alla fall, eftersom "eleverna" var udda till antalet så frågade mannen mig om jag kunde tänka mig att byta text med en av dem på skrivarkursen, och det kunde jag. Tänka mig alltså. Det var bara det att jag glömde bort denna läxa ända tills ganska sent kvällen före han skulle ha den "omredigerade versionen" med sig tillbaka till cirkeln.

Men jag gav mig fasiken på att få ihop något i alla fall. Det blev i den form som oftast kommer lättast till mig. Diktens. Fantasins. Jag skrev med utgångspunkt från en mycket löst hållen fakta-synopsis-text, mest några stödord faktiskt, som handlade om en viss djurpark.

En djurpark som befunnit sig mycket i medias fokus, framförallt förra året. (Men jag läste något ganska nedslående, för att inte säga väldigt hemskt därifrån så sent som för någon vecka sedan!) Ni vet nog vilken jag menar. Det handlar i alla fall inte om den djurpark som finns här i min egen lilla stad. Den har mycket gott djurhållnings- och artfrämjande rykte, vad jag kan förstå.


Så här kommer den, texten jag skrev i elfte timmen, eller snarare i tolfte. Ett beställningsverk som jag faktiskt blev ganska nöjd med. I alla fall med tanke på tidspressfaktorn. Håll till godo.


Tankar på zoo

Det stora, tunga djuret vankar av och an.
Jag ser den luggslitna manen, de släckta ögonen och
dess längtan som för längesedan smitit ut
mellan de slitna stålgallren.

Den stora katten lägger sig ner -
på ett sätt som närmast kan beskrivas som likgiltigt.
Det slänger en matt blick - liksom under lugg -
mot mitt rödprickiga paraply, då jag försöker
fälla ner den trilskande mekaniken.

Inte ett ljud, inte minsta lilla vrål, knappt ett knyst
hörs från min stora håriga vän - där han ligger
på sin hårda, glest höbelagda, tilldelade
plats i världen.

Solen skiner, men jag fryser
långt in i själen.
Kniper ihop ögonlocken så hårt att ögonen börjar värka.
Vill inte, vill inte se
verkligheten.

Tankarna börjar glida iväg,
ögonlocken släpper långsamt
sitt värsta grepp om ögonen.
Jag blundar fortfarande, fast lite mera avslappnat nu,
lutar mig lätt mot den solljumma väggen.

Ser mig själv sitta på precis en sådan brygga
som jag satt på, under alla mina sommarlov - utom det året då mamma nödvändigtvis ville
uppleva NÅGONTING annat -
då åkte vi till Berlin.

Bryggan vid morfars stuga på landet. Allt är lugnt.
Stilla ligger sjön, blank.
Det är där jag alltid hittar mitt fräkniga, brunbrända nioåriga jag -
i den varma, röda världen innanför mina ögonlock.

Därifrån kan sedan fantasin ta mig nästan vart som helst.

Där ser jag det ståtliga, kraftfulla djuret springa,
långt härifrån, det springer ikapp sin längtan.

Min fantasi är så livlig nu att jag känner vinddraget
när hela flocken, tillsammans, springer förbi mig,
där i de lätt solsvedda gräsmarkerna.

Ser dem sedan stanna för vatten och vila.

Tycker mig till och med känna det stora vackra djurets andedräkt
när det gäspar lättjefullt - samtidigt som det sträcker en loj jättetass
högt upp mot den bördiga, böljande trädkronan,
längst upp på SIN trädstam.

Vet inte riktigt vad som väckte mig ur min vakna sömn.
Kanske var det den där våta droppen som träffade min näsa,
eller något annat - hursom - verkligheten kallar.

Fantasin zoomas ut från mitt medvetande.
Tillfälligt, hoppas jag.
Jag vill gärna känna
den där starka brisen mot kinden
igen
och den friska andedräkten,
eller om det var tvärtom?



:)
/helena


ps Skönt i alla fall att konstatera att Arvid Knöppels stora, starka och mer än sextioåriga lodjur, fortfarande står lika ståtlig och metallglänsande vacker i vår stadspark!

måndag 28 januari 2013

Tankar som lurar i vassen


Det är ju inte det att det saknas idéer, som sagt. Snarare tvärtom. Det är så svårt ibland att sortera bara. Bland tankar, fotomappar, fiskstim och annat. Så svårt att hitta sammanhangen, som jag vet finns där. De har bara gömt sig lite just nu.


Någon kanske föreslår att jag skulle ta en paus. Men jag vill inte ge upp så lätt. Jag bestämmer mig för att utmana mig själv lite istället, genom att bara plocka bilder från en enda fotomapp just nu. Det står höst på mappen. Och Afrika.

Och jag tänker att även om ni kanske tycker att allt Palmesnack står er långt upp i halsen vid det här laget, så måste jag ändå få påminna er om; "En pilgrims död". Oj, vilket bra drama! Vilket rafflande tankeexperiment han har gjort den gode?! Leif GW. Eller finns det någon sanning som lurar här någonstans. Se den! Om så bara för Jonas Karlssons skull. Visst visste jag att han var, är, en superbra skådespelare, men jag hade ingen aning om att han kunde spela så här... diaboliskt bra.


Och så Afrika då. Jag tänker på om jag inte - äntligen - skulle berätta om den där braiga utställningen som jag var på, för ganska länge sedan nu. Om Afrika. Om allt det som vi inte tänker på när vi tänker på denna stora kontinent. Om det som ligger lite i det dolda. Om allt som inte är elände. Om allt det myckna som är bra på olika sätt. Bl.a.

Kanske skulle jag köra en måndagsspecial med utställningsgrejer? De flesta "vanliga" muséerna är ju stängda just på måndagar. Och jag har ju dessutom varit på en till. En som handlar om "det vita folket", för att uttrycka det lite kryptiskt så där. Och så skulle det kanske bli som lite ljusterapi då också samtidigt, funderar jag i vinterregnmörkret.


Men mest av allt vill jag skriva om film just nu. Kanske som en slags kompensation för att vi aldrig kom iväg på invigningen av den nu för-fullt-pågående filmfestivalen i fredags. Suck. Åh, vad jag hade velat se Gustaf Skarsgård gå i klinch med hajar och annat i den norska filmen "Kon-Tiki". Även om Roy Andersson sågar den jäms med fotknölarna...

Jag vill berätta om den där idén som jag fick, om att alla - eller åtminstone väldigt många - filmer som är väldigt bra innehåller - barn & djur. I någon form. DET vill jag skriva om. Kolla om den teorin stämmer. Om någon mer än jag har sett det sambandet?




Men det får väl bli någonannan gång. Måste bara samla tankarna lite mer först. Se ett par nya tv-serier. En med Jonas Karlsson i! Och äta lite köttbullar.
:)
/helena

Fortfarande lika snurrig i bloggbollen


Undrar om det hjälper att skriva ner en liten sak till? Jag provar;


Mina drömmar är som uteliggare,
de har ingen fast adress.

Ibland stannar de här hos mig en stund,
för att tanka. Proviantera.

Sedan söker de sig alltid vidare,
ut i större sammanhang,
vidare kretsar.

Allting kretsar inte runt mig, eller dig.
Jag hör, du häpnar.

Med dövörat lutat mot dörrposten -
den som tillhör dörren som går att stänga,
hårt.

Hårt. 

Bakom varje vaken kvinna står en förvånad dröm 
och ler.

Tittar ner på sina nakna, frusna, smutsiga fötter
och ler.


:)
/helena

söndag 27 januari 2013

Någonstans mellan tiger & snake


Det är verkligen jättemycket jag skulle vilja göra. Prata om. Diskutera. Framföra. Delge. Visa. Men jag känner mig så splittrad. Kan inte prioritera och framförallt inte prioritera bort. En bild säger mer än tusen ord, säger de. Men en tudelad bild då? Vad säger den?

Så medan jag försöker få lite ordning i mitt huvud kan ni ta tag i all praktisk oreda och surfa in till FABRIKENs alla hjälpande händer eller stanna kvar här en stund först och läsa en stump;


Någon kör runt i min skalle
 leker rallybana där uppe
olovlig körning.

Någon försöker åka snålskjuts på mina idéer.

jag tror att det är - jag.

Och jag är inte rädd för det som stjäls och rövas bort
 oron gäller det som blir kvar

ett patetiskt uppsamlingsheat
ett bottenskrap

en udda samling figurer som figurerar i tankarna längst in

hoppas att de kan förklara något för mig

om växlingar - de snabba och de som aldrig tar slut



Någon ligger i bakhåll bakom min ratt

jag tror att det är - jag.

och jag är inte rädd för att ligga på sidan i diket

utan för vägen som inte går dit den brukade längre


Någon tänker att nu får det vara slut

jag tror att det är - jag.

men det är inte slutet som skrämmer mig

det är velandet mellan alla dessa slut och alla dessa börjor


Nu är i alla fall den här texten slut. Nu. Nu. Nu. Nu

 :)
/helena



































 ps och nu börjar nästa. 

lördag 26 januari 2013

Prickarna


Läser lite på Forum för levande historias sida. Lyssnar på de kloka orden. Tänker på några foton från i somras. Tänker på flyktig sommarkonst, som stannar kvar, i minnet, länge.


Tänker på att man aldrig vet vad som väntar bakom nästa hörn. Funderar över sår som aldrig riktigt läker. Och hur lätt det är att tro att molnen aldrig kommer tillbaka, när himlen visar sig så oskyldigt blå.


Tänker på otäcka tecken i tiden. På allt som är skrivet i sand. Och i snö. Undrar om mörkret aldrig ska skaka hand med ljuset - på riktigt.

Undrar. Funderar. Reflekterar. Tänker lite på.

Vi, som små prickar enskilt. Bara tillsammans kan vi bilda, skapa något helt.

Fnissar, ändå, lite vid minnet av de som stod vid Ernst Billgrens liksom modell-lerade kyrka och fnissande frågade sig; - Aha. Är det så man gör, döper det till något sådant här, när det inte går att forma det snyggare, perfektare? Som om det perfekta alltid skulle vara så perfekt. Skrattet liksom på tvären i halsen.


Tänker på morgondagen och blir lite stolt och lite glad över alla som engagerar sig. I min stad och andra.
:)
/helena



ps

Tänker att det nog inte är någon som svarar, på de där numren längre. Men var gör det egentligen? Svaret finns väl ändå alltid inombords? Om man bara orkar leta.

fredag 25 januari 2013

Här ska läsas!


Med fötterna pressade mot elementet och ögonen klistrade mot bokstäverna. Och bilderna!

Bengt och Gunnar heter två produktiva män. Jag lånade en bok av dem var idag. Nyström och Lersjö lyder efternamnen, om ni undrar.

Gammalt glas, pressat glas, färgat glas. Glas i alla dess former alltså, har Gunnar Lersjö skrivit om. Boken om pressat glas är "min" i en månad framöver.

Böcker av Bengt Nyström hittar ni en hel sida av på adlibris. Många av dem handlar om porslin och keramik. Den jag fick med mig hem idag heter "Svensk Jugendkeramik". Utgiven av Bokförlaget Signum i Lund 2003.

Vad tror ni? Låter som två böcker som passar mig som blomman i pressglasvasen va'?

Sedan ska jag bläddra lite i boken om Blå Blom - mammas älsklingsservis!

Och slutligen sneglar jag in i Karen Blixens och Selma Lagerlöfs "skrivarlyor" i Fransesca Premoli - Droulers' "Writers' Houses". En bok fylld av författarhem. Med fotografier av Erica Lennard. Och med en prolog skriven av Marguerite Duras.

" ... This beautifully designed and produced book takes the reader into the intimacy of the homes of twenty great international literary figures, from the simple, tropical world of Ernest Hemingway in Key West to the remote Carmarthenshire boathouse of Dylan Thomas at Laugharne, in Wales, from William Faulkner's antebellum mansion in Oxford, Mississippi, to the aristocratic Palermo palace of Giuseppe Tomasi di Lampedusa. ..."


Jodå. Men nädå, jag har ingen aning om vem han di Lampedusa var? Är? Men snart så vet jag hur han bor/bodde i alla fall. Boken är från 1994-95 så den passar liksom utmärkt att "äga" precis så länge som biblioteket tillåter.

:)
/helena



ps Och redan, bara några timmar efter att lånekortet har blippats förbi i den där självlånemackapären, så har jag bläddrat ganska flitigt i en riktig favoritbok. Jag visste att den skulle bli det redan innan jag ens hade öppnat den. För hon som har gjort den är så duktig på det hon gör. Det kan man se prov på i en hel del antik- och inredningstidningar emellanåt. Lovar att berätta mer om den - och henne - en annan gång.
Ska bara sjunka in lite djupare bland alla de vackra bokbladen först. Och lite djupare ner i soffan. Om det går.

torsdag 24 januari 2013

Bara ett litet pip


Sitter här på två stolar. Eller kanske lite mer mellan stolarna. Redigerar ett gäng nytagna bilder samtidigt som jag inser att det börjar bli för sent att ta en solskenspromenad till biblioteket. Detta mörker, som letar sig in i kameralinsen och ända in i tidsoptimistens allra godaste schemaintentioner. Fast man skall väl inte klaga, som folk brukar säga. För nu är det ju faktiskt på väg tillbaka - ljuset.

Och jag som egentligen inte bryr mig så mycket, för jag tycker ju faktiskt om vintern. Men ändå verkar det som att fåglar letar sig in precis överallt just nu. Till och med bland den ljussvultna fikusens gulglåmiga blad.

AARRRRGGGHH!!!, skrek jag nyss! När jag lyckades radera exakt 207 bilder ifrån kameraminnet av misstag. Varför är det så lätt att göra misstag? frågar sig alltid den klantige. Borde inte vårat samhälle skydda oss mot misstag? Och klantighet? Asch, jag lyckas rycka lite på axlarna ändå, mitt i eländet, för de flesta av fotona finns i alla fall i tryggt förvar här i ettornas och nollornas värld. Får inte glömma att spara bara.

Puh. Nu. Måste kliva ut i kylan och mörkret, ut mot bibliotekets upplysta ljusterapihyllor. Ska bland annat låna lite fler välbläddrade inredningstidningar, tänkte jag.


Sköt om er. Glöm inte att vattna blommorna & spara allt. ALLT!
:)
/helena

onsdag 23 januari 2013

Same as it never was


Ni som följer mig, och känner mig lite grann vid det här laget, ni vet ju att jag tycker att smått ofta är väldigt gott. Som när jag hittade de här tre små skatterna en helg för några veckor sedan. Tror det var ungefär då när vi bläddrade fram det stora bladet i almanackan, när 12 förvandlades till 13.

Myrorna hade i alla fall en sådan där billig, billig, billig hylla med julsaker till utförsäljning. Tillsammans med en ängel med en avbruten vinge och någon tomte som sett sitt bäst före datum låg den här stora, silvriga snöstjärnekulan. Från Cult ursprungligen. Den var lite sönder i upphängningen, annars helt i mint-condition, som vi anglofiler säger. :)  När jag upptäckte att upphängningen dessutom gick att skruva av så hade jag plötsligt en liten rund vas!


En vintrig vas med en grön knorr. Eller vas och vas, det är klart att jag inte hällt vatten i den runda, kuliga ihåligheten, men som bordsdekoration en stund går det ju bra utan vatten, eller om man vill köra den gamla klassiska ekvationen; blött papper + plastpåse = gladare blomma en liten stund till.

När jag sedan botaniserade vidare bland prylhyllorna - hos de flitigaste av insekter - så hittade jag, förstås, en vas. En liten en, i glas. För en tia fick denna lilla Signe Persson-Melin-designade vas följa med hem. Och den använder jag nu som - ljusstake. Logik à la helena, kallas det visst. Boda Blom, står det förresten på den, vasen ljusstaken.


Därefter ett snabbt varv inne på det alltid lika för varma Emmaus (är det någon termostat som har hängt sig eller försöker de värma ut sina kunder?!) I alla fall, där hittade jag en värmeljushållare, ingenting märkvärdigt egentligen, men det var ju en sådan fin snäcka utanpå. Så då var saken biff! Eller snäcka.

Problemet var bara att det satt fast ett värmeljus i den. Paraffinet verkade ha runnit över alla bredder och satt nu som fastlimmat i den lilla runda urgröpningen. Och det var precis vad som startades upp - Operation Urgröpning. Till slut, efter mycket gröpanden, stod jag där med en ljushållare redo för sitt nya värmeljus i sitt nya hem. Men. Men det var bara det att hålet, urgröpningen eller vad ni vill kalla det, det var för litet. Så nu måste jag hitta ett nytt användningsområde för den. Också.



Tills vidare ligger mitt gamla strasshalsband där i. Men en riktigt bra smyckesgömma ska väl kanske rymma mer än ett smycke? Så nu får jag grunna vidare på vad jag skall ha den till. Inte som värmeljushållare i alla fall.

:)
/helena



ps Här! kan ni ser mer av de tre "förvandlingsnumren". Och läsa en liten sak som jag skrev, av ren och inte skär, mera grön!, prylinspiration. Och för alla er mattegenier där ute - så kommer här en ekvation till; 2 kr + 10 kr + ytterligare 10 kr = tre nya, gamla prylar helt i min smak!

tisdag 22 januari 2013

Hjärtligt trött


Tänkte precis på att jag är alldeles för trött för att ha något vettigt att säga, kan nog inte tillföra någon något egentligen denna trötta kväll. Har inget särskilt på hjärtat alls faktiskt.

Men sedan kom jag att tänka på att det här med att allt alltid måste vara vettigt hela tiden, det är kanske lite överdrivet ändå? Och vad man tillför någon annan har väl sällan med storleken att göra? På orden alltså.

Så, innan jag strax fortsätter med min kväll - en kväll vikt åt tvätt och andra lika stimulerande sysslor - så vill jag bara önska er en god natt. Om jag skulle ta och klämma i med att önska er en bra morgon också? Eller är det kanske att dra trivialiteterna lite för långt? Nä, en bra morgon måste jag bara få önska er också.
 
:)
/helena



ps Jo, det var ju en sak. Ni har väl inte missat att Tv8 har kört igång en ny säsong av det alltid lika småputtriga "Antiques Road Trip"? Ni minns kanske när jag skrev lite lätt lyriskt om det programmet i höstas? Visserligen är det inte riktigt lika roligt nu när de kör kändisspecial - "Celebrity Antiques Road Trip", eftersom det blir lite för mycket kändissnack och lite för lite saksnack, så att säga. Men lite kul, spännande och lärorikt är det ju ändå förstås. Ska nog belöna mig med ett avsnitt innan jag somnar, tror jag.

måndag 21 januari 2013

Poetry in motion pictures


BÄSTA FILMERNA 2012, står det på den lilla handskrivna lappen som ligger här bredvid mig i soffan. Texten är skriven av mannens hand och handlar inte om vilka filmer som gjordes 2012 eller 2011 och var bäst enligt någon expertjury eller enligt svenska folket. Det handlar helt enkelt om vilka filmer som vi - mannen & jag - såg just år 2012 och tyckte var bäst.

Bäst på ett eller annat sätt. Det skulle alltså kunna handla om en film som var gjord långt innan 2000-talet, om det bara vore så att just vi råkade se den just i fjol. Det skulle t.o.m. kunna handla om en gammal klassiker, om det var så att vi såg den för första gången, och tyckte att den platsade bland våra allra främsta filmupplevelser detta fortfarande ganska närstående år.


Jag tänkte att ni kanske har haft oturen att missa någon av dem, i det ständigt pågående, rullande filmflödet. Eller att ni kanske inte har hunnit bara, en del påstår tydligen att det finns annat att göra än att titta på film. :)

De tio bästa filmerna 2012 alltså - utan inbördes ranking. Plus den allra bästa, den som vann både mannens och mitt hjärta allra mest. En del av dem har jag skrivit om tidigare - de länkar jag i så fall den texten till och där kan ni också hitta en del officiella siter, recensioner och så. En del av dem får ni bara en slentrianmässig IMDB-länk till. Men jag lovar att de alla är värda att vidare söka information om. Och framförallt att se!

Beginners  - skrev jag ganska mycket och kärleksfullt om i en text som jag kallar Late bloomers. (Fotona till är också rätt fina, om jag får säga det själv...)

Linha de Passe

Das Boot - den nyare lååånga versionen. The director's cut.

Never let me go

Hereafter - den skrev jag om här!, tillsammans med en del andra filmtips. Rekommenderas särskilt för er som gillar Matt Damon lite extra.

Source Code

The Debt

Conan O'Brien Can't stop

Flickorna i Dagenham, eller Made in Dagenham som låter mycket bättre, tycker jag - det här är en historiskt feministiskt viktig berättelse som jag önskade att jag hade skrivit något om. Men det har jag inte - än.

Sarahs nyckel - en film som gjorde mig pinsamt medveten om att jag inte ens hört talas om Vel' d'Hive tidigare. Här i texten Nyckeln skrev jag om det och om den helt magiskt, självlysande lilla huvudkaraktärsskådisen; Mélusine Mayance.


Och så Poesi då. Eller Poetry. Här på förra årets toppfilmsplacering hamnar denna asiatiska filmpärla! (En asiatisk film i topp för andra året i rad! Sök på "japansk rulle" här på bloggen om ni vill läsa om förra årets, eller rättare sagt förrförra årets, vinnare)

Jag tror att jag ska vara förmäten nog att citera mig själv här:
"Kärleken till välvässade pennor. Kärleken till det vita, tomma arkets möjligheter. Det är bara två, av alla oförglömligheter, som stannar kvar - när man ser den här filmen. För de vackra (och även de mindre vackra) bildernas skull. Och alla orden.
Särskilt de som inte sägs."

Så skrev jag om filmen Poesi i texten Blomma i mörker. Har ni inte sett den? Det måste ni. För poesins skull. Och för er egen.

:)
/helena



ps Filmåret 2013 har börjat alldeles utmärkt här hemma, men det är ju egentligen en helt annan historia. Måste ändå få nämna Hugo - en barnfilm (baserad på en bok av Brian Selznick) av självaste mästerfilmskaparen Martin Scorsese, som egentligen inte känns som "bara" en barnfilm. I alla fall inte för oss lite större barn. Hm. Den är så fin och rar och lite lagom sorglig också. Och så beskriver den en viktig del av filmens barndom på ett så fantasieggande sätt. En-måste-se-film!

söndag 20 januari 2013

Carl and his new crew


Det kändes redan ifrån början att det här skulle bli en speciell dag. Det var någonting som låg i luften.


Men vi tar det väl ifrån början. Allt började med att mannen kom och bar på ett rör av något slag. Ett sådant där beige't rör.


Eller egentligen började nog redan ett par dagar tidigare, när jag var ute på promenad. Det var en av de där soliga dagarna tidigare i veckan. Och allt var bara så vackert, tyckte jag. Husen, träden, växterna och snön. Och de där växterna som det växte snö på.


Men den dagen hade jag av någon anledning gått ut utan min vän - kameran. Så jag kunde inte föreviga allt det fina då. Så igår la jag huvudet på sned, tog på mig min djupaste smilgrop (och långkalsonger!), blinkade till den lilla blåa bilen, försökte sedan blidka den något frusne mannen att följa med ut på en liten enkel rekonstruktionsrunda. Till slut gav min charm utdelning och jag kunde slappna av och vara mig själv igen.


Vi hamnade liksom i ett stim av funkisfyrkanter. Vi tittade på vita hus. Och ändå fler vita hus.






















Några var lite mer åt det smutsvita hållet, kan man säga. Men ändå vita.

Såg ni förresten K-special häromdagen? Om designvillan utanför Bordeaux som Rem Koolhaas, arkitekt och Harvardprofessor, ritade för femton år sedan? Den var hur kul som helst faktiskt. Jo, kul. I filmen ställer de sig frågan hur det egentligen är att leva i en av modernismens ikoner. Vi får följa lokalvårdaren Guadalupe Acedo's jobb i huset. Och höra hennes obetalbara kommentarer. Undertiteln på dokumentären lyder; form, funktion och fuktskador. Bara en sån sak. Missa den inte! Den finns på svt Play ett tag till.


Bara vitt, vitt, vitt. - Ja, jag vet att det var jag som ville åka och titta på alla dessa villor, men nu börjar jag nästan bli snöblind, sa jag till mannen/den snälle chauffören.


Så till slut, för att få lite färg på tillvaron, fick jag själv hugga tag i penseln. Jag orkade visserligen bara måla halva huset, som ni ser. Men himlen och snön svepte jag över av bara farten.


Sedan åkte vi ner till den lilla fiskesjön. Mannen bar fortfarande på det där röret. Snön låg alldeles orörd på bryggorna. Det var visst bara en hare som hade skuttat ut en bit över den vaktunna isen, eller om det var en liten liten hund kanske. Vi hann inte riktigt bli överens om det där, innan Carl nyfiket kikade ut ur den mystiska tuben. - Hej, får jag komma ut och leka nu, undrade han. Och det fick han förstås, även om det var kallt och kyligt. Mannen frös något förfärligt om de bara fingrarna. Och jag plurrade rakt ner med ena benet i det ofrusna iskalla vattnet. Plask! sa det bara, så var både mobilen och jag blöta. - Så är det att vara konstnär, sa mannen medan jag snurrade på huvudet åt alla håll för att förstå vem/vilka han pratade om. Men jag såg ingen, så jag tog ett par dyblöta och blåfrusna foton istället.


Efter det kände vi mest bara för att ta in på hotell, och värma oss. Men eftersom vi bara bor ett par kilometer ifrån hotellet så tyckte vi det var lite dyrt och olämpligt, så då gjorde vi ett par åkarbrasor istället, brassade på högsta värmen i bilen och bestämde oss för att göra ett kort stopp på en välgörenhetsloppis. Där hittade jag passande nog en fisk. I glas. En firre som jag har spanat på flera gånger innan, men tvekat lite över. Nu var den prissänkt till en tia så nu var alla tvivel helt plötsligt som bortblåsta! Mannen hittade en blå skjorta (att matcha sina fingrar med) och jag lät en rosa tallrik få göra fisken sällskap i varukorgen. Och så var det ju en sak till, men det är lite pinsamt, så det tar vi en annan gång.


Sedan började Carl o'hojta något om att han tyckte att vi var lite tråkiga - mannen & jag. Huh? Han undrade om det inte fanns några mera likasinnade själar i den här nya hålan han hade kommit till? - Håla? sa jag. 
- Ja, eller fina lilla stad då, försökte han.


Eftersom vi ändå skulle sticka in en sväng på bibblan också, så passade jag på att presentera honom för Här-går-hon-ju, som jag kallar henne. Hon tar ofta en sväng förbi biblioteket, har jag märkt. - Jaha, en tjej, muttrade Carl lite besviket. - Och jag som trodde att alla sjöman älskar tjejer, sa jag. - Jo, det förstås, sa han.


Okej, dags att kavla upp ärmarna och börja tänka stort, tänkte jag.


- Wow, sa Carl, vilken kille! - Där fick du allt lång näsa, sa jag. Som om det inte redan skulle finnas några coola killar i vår lilla håla va?  Men stackarn, han har ju fått snö på kinderna.


- Pinnochio - Carl . - Carl - Pinnochio, presenterade jag dem för varann, även om statyn som sådan, egentligen heter något helt annat. Konstnären heter Jim Dine och är en favorit.


Så gick det alltså till, när Carl - the Sailor - hittade både vattendrag och vänner med lite speciella drag, här i sin nya lilla hemstad. Och när mannen fick lida för konsten. Eller nåt.


:)
/helena




ps Här hos Sammy Rose hittar ni alla möjliga olika Carl. Och andra fina saker att beställa.