fredag 28 augusti 2020

Här hemma - ner med kungen, upp med ungen


En liten helghälsning här från mig. Eller liten och liten, några stycken småmurriga bilder blir det allt. Några dova bevis på att hösten och mörkret börjat smyga sig in. 

Det är ju ganska sällan någon brukar uttrycka sig positivt angående ordet: överrumplad. Men om det är något som gärna får överrumpla mig så är det just mörkret. Inte det kompakta på en gång, liksom pang bom bara. Men den snabbare skymningen gillar jag.

Jag gillar när ljusets frånvaro gör mig uppmärksam på stämningar och skuggor jag inte upplevt på länge. Reducerade, vackra saker som det sprudlande klara dagsljuset aldrig kan producera.

Med det sagt vill jag poängtera att vi självklart inte ska gå några händelser i förväg. Får vi en skön brittsommar, indiansommar, sensommar eller vad ni än vill kalla den, så inte mig emot. Men de varmare färgerna har ändå letat sig in. Gjort sig en aning mer synliga än vad de är mitt i högsommaren.


Jag har alltså inte slagit på stora hösttrumman än eller så, men det smyger sig ändå in lite extra ljus och värme här och var. Även om det mest är sig likt. September sitter alltid uppe. Den rara engelska kakelplattan med fruktträd och trogen hund. Och alla jultallrikar behöver inte vänta till jul med att pryda en mer framträdande plats. Som den här favoriten med ljusen. Fint med ljus som är tända hela tiden i det stundande höstmörkret, som inte behöver blåsas ut och börja osa...


Det är ingen påskhare, det är en hare-bra-hare, ser ni väl. Höhö. Allvarligt talat tycker jag att den är och gla' och bra att ha året runt. Nu ska den få skutta upp en bit på väggen är det tänkt. Annat får sitta kvar ett tag till, som sagt. Men jag kom på att det vore lite kul att pryda tavlans staket med en ljusslinga. Alltså fick lilla led-slingan komma upp här. Ser nu att den sitter mer på väggen än på själva tavlan, jaja, vissa finjusteringar måste ju alltid göras.


Kvällen hade lidit en bra bit när jag fotade min favoritflicka där längst upp på väggen. Ska ta en bättre bild senare, men för nu får den här räcka.

För mig räcker det att slänga en enda blick på den lilla flickans kamp med vattendunkarna för att bli påmind om hur bra vi har det i vår rena, trygga konfliktfria del av världen. Det behövdes visst en pandemi för att vissa skulle förstå det. Och en del verkar fortfarande tycka att det finns tid att hänga upp sig på petitesser. Det finns det inte.

Vi måste bli bättre på att tänka på de som inte har det lika bra. Till exempel på alla de, runt om i världen, som inte har möjlighet att gå till skolan för att det inte finns resurser att stärka och skydda extra mot ännu en motgång i en redan utsatt situation, en verklighet som många barn lever under varje dag. Inte minst i världens alla flyktingläger. Miljontals människor, som med stora svårigheter ens har möjlighet att tvätta händerna i rent vatten, ändå mindre chans att hålla ett säkert avstånd till varandra i covid-19-tider.

Glöm inte bort alla dem, och de hjälporganisationer som med vår hjälp, och en liten slant från var och en av oss, kan uträtta storverk genom relativt enkla åtgärder.

Nähä, nu doftar det visst ljuvligt från köket. Och där sitter en man som slitit med maten och därför får stanna kvar framme. ;) Men kungen får allt åka in i prylgarderoben igen, han blir nog inte alltför ledsen, han har ju trots allt sällskap av sin vackra, ständigt unga Silvia.

Sköt om er.

<3
/helena

torsdag 27 augusti 2020

IT & en liten bisak


Har ju hållit på en del med de här schackrutiga bilderna, som ni säkert vet och har sett. Började med dem i våras och har förfinat dem något sedan dess. Som de här självständiga, egensinniga pennorna.

Och de här kärleksfulla och inkluderande.

Sedan hittade jag den här som ni ser ovan. Hade faktiskt glömt den. Glömt bort att jag alls gjort den faktiskt. Började sedan nysta i minnet och blev påmind av bildens sammansättning om hur jag tänkte. Hur jag tyckte det var lite kul med de där gamla, förlegade metall-clipsen. Sådana som man fäste och förslöt packpåsar, a.k.a Jiffy-påsar, med förut. Så tänkte jag vidare på krockar mellan den gamla världen och den nya. Då gav det sig självt att jag skrev just IT med clipsen. Blev lite bra ändå, tycker jag.

Läser i diverse media om att det finns unga människor som missar jobbtillfällen för att de inte är tillräckligt bra på att skriva. Det känns sorgligt på något sätt. Ett misslyckande från vår sida - vi som på olika sätt, professionellt eller på fritidsbasis, jobbat med barn och ungdomars skrivande. Mannen och jag har ju tyckt det varit väldigt viktigt att vara en del av diverse processer runt ungdomars rätt till personliga berättelser. Till exempel genom estradpoesins möjligheter att vara ett verktyg, en väg, för unga (och oss gamla också såklart!) att både hitta ett eget skriftligt uttryck - och att lära sig framföra och förmedla ord, meningar, tankar och åsikter till varandra och andra.

Det digitala kan aldrig ersätta pennan. Den fysiska skrivmojängen verkar ha en direktlinje till hjärnvindlingar som är svåra - omöjliga? - att nå på något annat sätt. Tangentbordet är nog bra, men pennan kan få så mycket mer gjort. Och sagt. Genom att den, bokstavligen, kan lära dig att skriva.

Det allra viktigaste för att lära sig skriva är ändå att kunna läsa, att kunna ta till sig text och information. När du läser, och avancerar till mer krävande textmaterial allteftersom, aktiveras ditt språköga. Du ser andras ord, som du då - mer eller mindre (o)medvetet - lär dig och därigenom gör till dina.

Så, använd pennan, också. Du kommer att lära dig så mycket mer, jag lovar. Inte minst om dig själv.


Anyway. Sedan hittade jag den här bilden också. Hade tydligen kommit åt ett roligt fotofilter. Det fick mig att undra om det är så här ett schackspel för bin skulle se ut?

:)
/helena

ps Var inne och sökte runt bland intressant natur-litteratur och spännande, webbaserade klimatseminarier hos Naturskyddsföreningen. Så mycket matnyttigt för alla oss miljömuppar där inne alltså. Och för alla andra som bryr sig om jordens framtid också förstås. Bra Miljöval, Naturskyddsföreningens miljömärkning, finns på så många olika typer av produkter och tjänster numera. Som det här med mobilabonnemang. Hur viktigt är det inte att tänka på miljöaspekten runt vårt stora digitala användande numera? Hur viktigt som helst ju.

Och så hittade jag Miljöresan igen. Ett litet roligt, viktigt och gulligt test för stora och små miljövänner. Där kan man kolla om man är en klimatförnekande struts, en godhjärtad gorilla eller en fritt flygande falk.

onsdag 26 augusti 2020

Ras-eri














Jag tillhör, den så kallade, ironiska generationen.
Jag är en engagerad och aktiv anti-rasist.
Jag tror på devisen att det går att skratta åt (nästan) allt, åtminstone i ett senare skede. Åtminstone med ett snett leende.
Jag vill verka för ökad jämställdhet och förståelse mellan människor jorden runt. På riktigt.
Jag vill införa orden medmänsklighet, solidaritet och KÄRLEK i allas vokabulär.
Så läser jag att rasisterna kommunicerar - om de nu alls vet vad det ordets verkliga innebörd är - genom humor och ironi (på internet).
Hur roligt är inte det?
Och hur j-a ironiskt?!??!!!

/helena

tisdag 25 augusti 2020

Fot(o)avtryck


Vår lilla, älskade jord och människans klampande, skövlande steg över allt det ömtåliga. Lite så ser det ju ut, historiskt sett, med en eskalering via industrialismens utbredning. Och konsumtionshysterin i dess kölvatten.

Jag hade inte riktig koll på att aktuell statistik över vår förbrukning av jordens resurser, via Global Footprint Network, var på gång att rapporteras ut till allmänheten när jag skapade den här bilden. Men när jag läste att den senaste tiden, vår unika verklighet år 2020, har minskat storleken på vårt ekologiska avtryck en aning, blev jag förstås glad. Både för att världens konsumtionstakt avstannat, och för att min bild kändes ytterligare mer relevant på grund av det.

Det märks alltså en positiv effekt på klimatet, sannolikt helt eller delvis "skapad" av pandemins mer introverta livsstil. En påtvingad återhållsamhet, som förhoppningsvis samtidigt har fördjupat våra själsliga liv och förädlat världens kulturella utveckling.

Ändå måste vi bli bättre. Bättre på att använda det som redan finns. Upptäcka - uppväcka - de resurser som finns där ute färdigutvunna. Hitta och uppfinna nya/andra nyttor av "våra grejer", innan de bara slängs ner på toppen av ett sopberg - som trots alla återvinningslandvinningar - fortsätter att växa globalt.

Det är väl lite det, som mitt foto vill påminna om. En brännbar fråga, verkligen. Med den ökande - förödande - uppvärmningen i alla miljömedvetna människors medvetande.

Hoppas ni gillar den, foten.

Sköt om er. Och er lilla, unika del av jorden.

<3
/helena

ps Jag har två fötter till. Två pepparkaksformar till, formade som fötter. De andra två är mindre. Hoppas att jag får använda någon av dem för att illustrera vår ytterligare minskande påverkan på klimatet framöver. (Förutom att jag verkligen tänker försöka hinna baka egna, underbart väldoftande pepparkakor den här hösten/vintern. Det är något helt annat än fotsvett det, mina vänner ;)

pps Någon kanske tycker att jag har dubbelmoral, någon som läser förra inlägget till exempel. Men det handlar inte om att alla ska göra allt alltid. Det handlar om att de flesta kan bli lite, lite bättre på att tänka i mer hållbara vanor och banor. Den snabbmat mannen och jag ibland unnar oss att köpa, den packas mest i tunna, lätta och icke skrymmande förpackningar. Sådant gör skillnad mot sugrör i plast och tjockare förpackningar av papper - eller i värsta fall av något plastmaterial. Och vår bilkörning, som över tid ändå har minskat markant, måste vägas mot att vi i princip aldrig använder oss av flyget. Visst, vi har fortfarande en bensinbil, men vi har köpt den begagnad.

Läs gärna förra inlägget. Om inte annat för att studera mannens gulliga fot. (- Va, fotade du mina långa tånaglar nu?! Undrade mannen. Och det hade jag inte gjort. Men när han sa så, då var jag naturligtvis tvungen att göra det. Så då tog jag ut en ny vinkel på fotot. Och det är det ni kan ta del av, tillsammans med vår långa svettiga promenad någon dag tidigare).

Flitig fredag, slapp söndag. Eller tvärtom.


Titta så liten. En liten sjua. Som skulle kunnat få symbolisera att en ny fräsch vecka låg framför oss, med sju nya fräscha dagar att göra något bra av. Men sedan gick tiden så där fort igen. Denna mulliga måndag, eller vad vi ska kalla den. Busy, busy. Fullspäckad med jobb av olika slag.

Den här hösten planerar jag att börja skriva lite mer igen, har medvetet hållit inne/uppe med det mer substantiella skrivandet ett tag här under sommaren (förutom att jag har hälsat på er då och då, förstås). Eller jag har väl skrivit en del för all del, det gör jag ju mer eller mindre alltid. Det är lite som att andas, eller gå, för mig. Livsuppehållande, nödvändigt.

Men nu ska jag skriva mer än så, fast mindre. Ja, ni som gillar diktformatet vet vad jag talar om. Det är dags att samla ihop några små verk till ett större sammanhang, tänkte jag. Ska försöka få till något litet nästan varje dag. Tyvärr kommer ni inte få ta så mycket del av det. Lämnar väl över resterna till er ibland, som jag brukar göra. Hehe.


Mannen har också en del nya arbetsuppgifter framför sig. Spännande saker. Viktiga saker. Berättar kanske mer om det en annan gång. Han har lite att plugga in just nu, om vi säger så, och jag hjälper till och assisterar så mycket jag kan. Här ligger han dock och slappar. Eller det skulle han kanske inte gilla att man kallar hans korsordskonstruerande. Han tar det ganska seriöst. Håller på med ett gigantiskt just nu. Tyckte han så något om att han fått ihop cirka 40 A4-sidor, kan det vara möjligt?! Haha. Ja, han är flitig på en slapp söndag han, min man.


Kära inomhusfullmåne. Vintage-lampa som jag håller så kär. Om man nu kan vara kär i en lampa? Men det kan man väl? ;)


Grönt och skönt. På bästa Hässleholmen. En sådan fin park fanns det inte när jag och mannen bodde där som unga. Discgolf (heter det så?) kan man spela här runt omkring i den fina naturen, tydligen. Sådana där stålkorgar finns utplacerade, som ska prickas med en frisbee. Det är väl så det går till, va? Verkar kul i alla fall. Skulle kanske ta och köpa sig en frisbee igen? Tror inte att vi haft någon sedan nittiotalet, eller så.

Mannen hittade en scen och var förstås tvungen att prova den. Väldigt lite publik dock...

Skämt åsido, så sitter jag just och läser om skräp. ?!? Jo, läser just att det slängdes minst 60 ton skräp på marken under en enda sommarvecka i juni, bara i vårt land alltså. Fatta. I den här undersökningen, som Håll Sverige Rent har gjort, bestod hela 62% av skräpet dessutom av fimpar. Milda makter. Mamma Mia. Hur svårt kan det vara att plocka upp efter sig?

Själv har jag gjort min del idag. Sopade upp en hel, tjock, stor smashad glasskål eller nåt, från trottoaren. Dagens goda gärning, antar jag. Pay it forward. Gör något bra för någon annan bara. Bara så där. För att du kan, vill och bryr dig. (Även om du nästan tuggar fradga av ilska över att folk lämnar farligt skräp mitt i gatubilden. En hund kan ju skada sig. Eller en katt! Dessutom är det ju fortfarande så pass varmt att det finns de som går barfota ute. Aj, liksom. Tänk om det drabbar en liten, oskyldig fot. Så onödigt ju.)


Alltså, vad är det här för konstiga foton? Ja, haha, ibland blir det inte bättre än så här. Ibland är varken jag eller kameran på humör. Fast det fastnade faktiskt en fin sak på fotona jag tog på vår långa promenad i fredags kväll. En sak som kommer passa finfint in i ett av mina många simultant pågående fotoprojekt. Men den här femman då? Mest bara för att den också var ganska gullig, och för att jag inte hittade så mycket annat att fota. Även om vi såg en kopparorm! Slö och långsam och vackert metallglänsande ringlade den till slut över till andra sidan stigen och bort genom gräset.

Ikväll tog vi bara en liten runda, mest för att solen visade sig på bra humör en stund igen. Men i fredags vandrade vi över en mil runt ett par närliggande stadsdelar och tillbaka igen. Vi orkade nästan inte gå ända hem sen.

Efter halva vägen började vi desperat leta efter ett öppet ställe som hade glass. Varför har inte alla pizzerior glass på sommaren, jag bara undrar? Till slut hittade vi en sådan där mumsig med stort M, när vi nästan var hemma.

Och gissa vad vi gjorde när vi kom hem? Svettiga och supertrötta efter att nästan gått vilse på ett par ställen som vi säkert inte besökt sedan vi var unga. Gissa vad vi gjorde? Lagade till en god sallad? Nej. Tog bilen till den lilla stadens bästa snabbmatsställe. Det som har trevligast personal och samma initialer som mannen - BK. Mums. Bäst att återställa kaloribalansen direkt, liksom. Och avgasbalansen... Fy, på oss.

Vi ville nästan inte gå in sen, natten var så ljummen och fin. Kanske den sista riktigt varma sommardagen - och kvällen? (Kikade just på termometern och konstaterade att nu är det rejäla höstvibbar på gång. 8,4 grader Celsius, mina vänner).


På tal om nonsensfoton... Såg ni inte vad han gjorde där på scenen? Ser ni fortfarande inte?


Nu då? Han spelar ju paraplysaxofon, ser ni väl?

:)
/helena

ps Ni som känner mig vet varför jag fotade de små siffrorna. Jo, för att jag tycker det är så komiskt att så många har så himla STORA siffror på sina hus numera. MEGASTORA. Tror de att posten ska hitta dem bättre om gatuadressen är SÅ stor? Nej, de tiderna är väl förbi för evigt. Det var på Postverkets tid. Saligt vare dess minne. Då hittade breven minsann fram nästan bara med hjälp av förnamnet - typ: Hej, Tomten!

söndag 23 augusti 2020

Innanför boxen, slutet och den näst sista delen


Minns ni att mannen och jag började på en gemensam berättelse som vi hade arbetsnamnet INNANFÖR BOXEN på? Inte? Nej, det förstår jag. Tiden går. Så fort.

Så fort, så fort även när den går långsammare på grund av att vi befinner oss intrasslade i speciella pandemiska tider. Tider som går i otakt med de liv vi egentligen vill leva; fria från restriktioner, begränsningar och omtänksamma avstånd. Men andra tider ger också andra möjligheter. Ett nytt lugn kan också infinna sig, mer tid till annat än det ekorrhjul många tror att de måste fortsätta springa i. Mer tid till att läsa, till exempel.

Och det är här jag och mannen kommer in på ett hörn. Vi skriver den här berättelsen tillsammans. Under en aning lösa och experimentella former. Vi ger oss bara små ledtrådar, sedan kastar vi oss in i själva handlingen. Vi skriver varsin del separat (visserligen fysiskt sida vid sida, samtidigt) och fogar sedan samman dem. Kollar OM de alls går att foga samman, om de alls är kompatibla. Och hör och häpna, det har de varit. Åtminstone mer än man kan förvänta sig.

Great minds think alike? Ja, så måste det förstås vara. Och vi har ju trots allt levt och bott och jobbat och kreerat tillsammans i snart trettio år, så våra skrivröster borde väl kunna sjunga någotsånär i samma takt numera?

Vi har kommit till slutet. Ja, vi har inte skrivit allt där emellan ännu, men slutet är fastlagt. Därför tänkte jag att det var dags att ni skulle få ta del av det/dem.

Mannen skrev näst sista delen, och jag själva slutet. Fatta! JAG skrev slutet, jag som mest sysslar med börjor!

(Med mannens goda minne har jag tillåtits ändra och redigera en hel del i hans del igen. Till det bättre, hoppas och tror jag.)

Nu får ni länka er bakåt till maj månad och läsa vad jag skrev inför själva startskottet av berättelsen som då bara hade ett arbetsnamn - den som nu officiellt är döpt till just INNANFÖR BOXEN. Dessutom kan ni ju passa på att läsrepetera första och andra delen när ni ändå är där, innan ni tar del av de två sista delarna.

Någon kanske vill se de här delarna som en egen skrivövning? Den här gången har vi skrivit ett slut - (och tidigare då en början) - som ni gärna får använda för att trigga fantasin att skriva en egen mitten - eller en egen början - på. Eller ett annat slut, om någon så skulle önska. Lockande? Svårt? Lite både och?

Spännande att ge sig i kast med mitten från början, så att säga. Eller använd den som skrivinspiration på precis vilket sätt som ni själva behagar. Hur vår mittdel kommer bli får vi se. Kanske kommer den publiceras i sin helhet någon gång framöver. Kanske inte. Kanske här inne. Kanske någon annanstans.

Nu börjar det - slutet:


INNANFÖR BOXEN - näst sista delen
En plötslig vindby som verkade komma ur tomma intet. Den ruskade om trädets grenar så bestämt att den övriga omgivningen framstod som ännu mer tryckande, ännu kvalmigare och ytterligare mer syrefattig. Malin skuggade handen mot solen; hur märkliga såg löven ut egentligen? Ett par påminde om små händer, som desperat verkade sträcka sig. Mot vad? Ett svårgreppat förflutet? En framtid ingen visste något om? En omdanande nutid?
En duns drog till sig hennes uppmärksamhet, men hon kunde inte avgöra från vilket håll ljudet kom. Malin vred sig runt, såg bara det karga stäpplandskapet som hon försökt beskriva i sina essäer. Det öde landskap som ingen verkade kunna se för sitt inre, hur detaljerat hon än bemödat sig om att gestalta tomheten. Överallt, i alla riktningar; blekt, näringsfattigt och på sina håll bränt gräs. En föraning om en utbredande öken, med några få kämpande buskar som enda sällskap åt den platta marken. Förutom detta träd. Detta uråldriga, envist livsuppehållande träd. 
Nu såg hon vad som dunsat, och med ens hördes ett till liknande ljud. Med försiktiga smygsteg närmade sig Malin föremålet som studsat ner, med en duns som följd. Hela tiden beredd. Hon visste inte riktigt på vad, hade bara en känsla av att behöva frukta det värsta. En frukt låg inte långt från trädets metertjocka stam. Intill en hög med avgnagd bark låg en nästan klotrund frukt. Försiktigt, med en nedfallen kvist, petade Malin till den runda frukten. Den rullade runt, snarare som av egen kraft än av den lätta beröring hon gett den. På den nu uppåtvända cirkelhalvan framträdde Brittanys bleka ansikte med ett ondskefullt, brett leende. Ett ljud tvingade sig fram ur Malins hopklämda lungor, en förstärkt flämtning hon inte kände igen som sin egen, som fick henne att andlöst, sakta backa från själva nedslagsplatsen. Både backa bort från fallfrukten och minnet som hånleendet frammanat. För det var ett tydligt hån mot allt som var hon, som omgav allt här. Och det tillhörande viskande, retsamma skrattet verkade ha ingått i själva vinden som skakat ner frukten. Vindpusten som upphört lika snabbt som den kom.
Längre bort låg det andra, runda, som fallit ner med en nästan lika hård duns. Malin kisade ofrivilligt mot två punkter som glimmade till upptill på den, innan hon, blixtsnabbt, skräckslagen vände bort blicken. I andra ögonvrån såg hon ett par löv som fortfarande rörde sig, fast inte minsta bris fanns kvar som kunde påverka dem. I alla riktningar verkade det uppstå nya tecken på att något inte stod rätt till. När Malin än en gång försökte backa bort från platsen föll hon handlöst till marken. Hon hann känna smaken av myllans unkenhet och funderade på om det var jordens dragningskraft som höll henne kvar, innan hon såg att någon knutit ihop hennes skosnören. Malin vrängde av sig de trånga skorna på vad som kändes som en hel evighet, kom till slut på fötter och sprang så fort hon kunde.
Hon kom fram till en klippkant i takt med att andhämtningen fick hela bröstkorgen att häva sig ut och in. Stödd mot knäna tittade hon ut över bråddjupet. Där fanns visserligen en mindre avsats en bit ner. När Malin orkade - och vågade - vända hon sig om och upptäckte trädet. Det stod fortfarande kvar där, inte speciellt långt bort. Mycket närmre än en sådan språngmarsch borde ha tagit henne. Samtidigt som hennes utmattade hjärna försökte förstå det obegripliga, hördes en tydlig röst som måste hittat henne med hjälp av äppeldoften som följt i hennes snabba spår. En röst hon skulle känt igen överallt. Gudruns röst. Gudrun. Klädd i vit, nästan genomskinlig klänning. Systern stod där, med armarna utsträckta mot Malin, som om hon ville locka henne med sig. Hon log inbjudande. Hennes tunna läppar verkade vilja forma ett ord. Ett ord Malin inte ville höra. Hon höll händerna för öronen så hårt att hela världen började brusa. Hon ville bara rusa därifrån igen. Bara benen ville lyda. Mjölksyran fick Malin att vackla fram och tillbaka, hon höll nästan på att falla över klippans kant. Men innan hon hann reagera var ett par starka armar lindade runt hela hennes överkropp. 


INNANFÖR BOXEN - sista delen, slutet (eller den nya början?)
Solen, som en såpbubbla som sakta dalade mot marken. Dallrande, skiftande. En glödande, svalnande bubbla som någon fullvuxen skulle kunna bo i. Malin strök den svettiga luggen ur pannan och fortsatte försiktigt att sandpappra bort färg från den bruna stolen. Nu kunde hon se alla lagren där under. Den blå nyansen underst. Tänk att den fortfarande hade starkast lyster av dem alla, fast någon hade försökt skymma allt det himmelsblå med heltäckande svart. Som om någon sotat en fullproppad skorsten en dag när alla moln höll sig borta. 
Från ett av de öppna fönstren kunde hon höra Gudrun nynna på något. Något glatt? Det lät högtidligt på samma gång. ...är som stranden och som gräset... Något med kärlek i. Något som nynnats ur en annan mun i en annan tid, men i samma hus.
De hade somnat som ovänner alla kvällarna, utom igår. Det var som om något bara släppte. Islossning. Som om proppen lossnat och släppt ut ett riktigt lortigt badvatten. Alla blängande blickar gjorde sorti, och in paraderade en oväntad orkester full av sympati. De hade börjat berätta för varandra om sina liv, på riktigt. Inga fasader. Inga skyltfönster. Inget förfinat och påklistrat överhuvudtaget. Bara livet, så som det såg ut för dem båda. Så som det sett ut länge nu, hela tiden de levt åtskilda på grund av meningsskiljaktigheter som verkat avgrundsdjupa. Avgrunder som visade sig vara gropar. Inte ens gropar - bara gupp i vägbanan. De var så lika. Inte som bär, men de bar båda samma längtan efter närhet, mening och förlåtelse.
Aj! Malin slant med det fina sandpapperet och skrapade i skrapivern upp ett litet skrubbsår på ena låret. Men vad gjorde det när själen var så mjuk och hjärtat så lätt? Gudrun hade inte vetat, inte anat vidden. Hon hade inte utsatts för samma omilda behandling som Malin. De var två systrar som levt under samma tak i femton år, när Malin var liten och Gudrun halvstor. De delade rum och spelade samma spel. Låtsades båda vara okej med omständigheterna som de var satta under. Båda trodde att deras barndom var den bästa i världen. Båda trodde fel. 
Nynnandet hade slutat. Genom fönstret hördes bara vattnet ur kökskranen. Plaskandet tydde på att något svämmade över. Malin reste sig mödosamt och motvilligt från sin ickeergonomiska ställning över stolen, hon släckte pannlampan som glatt visat upp en knappt skönjbar engelskt röd ton och ett tunt, men väldigt ilsket gult lager. På djupet låg det mesta av det kolsvarta kvar, med det molnfria blå som ett oskrivet löfte allra längst in.
Den gamla ytterdörren gick inte att öppna. Varför hade den plötsligt blivit så trög? Den hade inte kärvat alls när hon slog upp den på vid gavel i morse. Det var en spindel som behövde fösas ut tidigt på morgonen. En sådan där med långa ben och liten kropp, lite som hon själv. Till slut gick dörren att forcera. Innanför låg en gammal resväska. En brun med många påklistrade semesterminnen. Varför hade Gudrun lagt den där? Och varför stod vattnet fortfarande på?
- Hallå! Gudrun?! Malin grimaserade och förbannade att hon tagit shortsen fast solens dalande och den skyndsamma skymningen krävde något annat. Något mera heltäckande. Det blödde fortfarande lite från såret på låret. En rännil hade letat sig ner mot knävecket. Malin greppade en köksrutig handduk och parerade vattenpölen framför den alldeles för låga diskbänken. Hon sträckte sig från sidan och ströp vattenflödet.
- Men Gudrun! Vad händer?! Var är du? Vad gör du?
Malin hittade henne i salen. Mitt på golvet. Gudrun satt med nedböjt huvud. Vaggade liksom kroppen sakta fram och tillbaka. Malin kunde inte se hennes ansikte, bara ryggen. Ryggen sa inget. Ryggen grät inte. Men den berättade det som Malin redan visste - att Gudrun inte var den starkare av dem. Och att hon själv inte var en vekling. Saker och epitet de gått och burit inom sig så länge att de börjat tro på dem. Ryggen berättade sanningen. Ryggen var bar. Ryggen var fri. Och Malin la försiktigt sin hand på den solbrända, fria ytan.




/helena (och mannen!)

lördag 22 augusti 2020

Ljusskala & färgterapi


Just som jag kopplar upp för att hälsa på er en stund, vräker regnet ner. Håll med om att det finns få saker som är så uppfriskande som ett urladdande åskregn? Men mullret oroar datorn lite, kanske får koppla ner här strax ändå. Mannen sitter bredvid vid sin "mackapär" och arbetar på världens största korsord, eller något annat lika blygsamt. Han är så söt och älskvärd. Och begåvad. (Sa hon helt opartiskt...)


Anyway. Lovade ju visa er några fler av mina bilder på temat svartvitt/ordet-är-fritt. Så här kommer några till.

Tycker fortfarande det är väldigt viktigt att det blågula får tillhöra alla. Vem som vill. Vem som än vill bo och leva och verka här. (Och alla andra runt om i världen som älskar den oslagbara kombinationen gulblått såklart!!)

Vet att jag skrivit något om det förut, om att återta färgerna från rasisternas fanor och införliva dem i våra mångkulturella vardagsvanor. Och till fest också förstås. Tycker mig se det mer och mer därute. På glada kläder och väskor och miljökassar. På uppiggande artiklar i vykortsformat, på omslagspapper och dylikt.


Det är viktigt att ALLA färger tillhör oss ALLA. Att vi inte bara ser världen i svartvitt. Nyanser är ett bra ord, särskilt så här i pluralis.


Så, då var himlen ljusare igen. Mullret längre bort. Mannen kan fortsätta med sitt mastodont-ordprojekt och jag kan visa er de här bilderna i dovare toner.

Hösten är blå för mig. Blå som i blues. Men inte trist och grå och ledsen, mer som i en eftertänksamhet som sommaren sällan bjuder på.

Hösten var länge min verkliga favorit bland årstider, sedan började jag se fler nyanser. Såg att även den lerigaste förvår hade något att berätta. Började uppskatta det snabbare, hetare tempot mitt på året. Vintern blev en verklig vän, någon som håller en i handen och låter en få så mycket gjort och sagt, där i mörkret och i ljusens sken.


Exakt, precis, just nu, när jag skriver det här lyser solen in igen. Jag ser skuggan av mina händer hoppa på skuggtangentbordet här bredvid det verkliga och jag känner en känsla växa inom mig. Jag tror det är hopp.

Sköt om er.

<3
/helena

ps Äsch. Nu mulnar det visst på igen. Fast bara utomhus. Inombords lyser mörkret med sin frånvaro. Och jag höll på att glömma länken till det förra inlägget med tema ordet-är-fritt-och-borde-tillhöra-alla.

Vi måste göra allt vi kan för att utrota analfabetism och censur. Vi måste ge alla barn tillgång till universella språk och mångfacetterade ord. Och finna fler sätt att få dem att tidigt kunna - och vilja - uttrycka sig, få tid och lugn och ro att hitta sin egen röst. Inte bara för att förebygga allt dåligt som det kan innebära att inte få utlopp för sin kreativitet och sin längtan.

Men visst, det vore självklart väldigt bra om vi via ordens makt kunde göra skillnad för fler (helst alla) och därigenom förebygga fattigdom och orättvisor. Utrota kriminalitet, egoism och annan destruktivitet. Lite så. Och mycket mer därtill.

fredag 21 augusti 2020

Presenten - Marvellous Music!


- Tänk dig en radio som står på. Ljudet hörs kanske lite dovt, på avstånd. Någonstans utanför BB-rummet spelas toner som letar sig in i ditt alldeles färska och nyöppnade öra. Smyger in i din hörselgång och lägger sig och vilar helt nära snäckan, som en katt som spinner.


Året var 1970. Året när jag föddes, och det var kanske inte med de exakta orden som mannen presenterade sin coolaste 50-årspresent till mig, men nästan. Nu var det ju några månader sedan jag fyllde, men mannen fortsätter gå runt och vrålsäga HURRA!, när jag minst anar det.

Och den här musikaliska presenten presenterade han först för någon vecka sedan, liksom inlindad i det faktum att alla bra idéer poppar inte upp på samma gång, dessutom låg det ju en del extra tid och jobb bakom den här tanken.

Vad var - är - då själva tanken? Jo, så här va: Musiken som låg på listan med stort K dagen efter det jag föddes. Den 10 mars 1970. Mannen hade sammanställt ett häfte med texter till de femton aktuella låtarna. Och sedan framförde han några av dem själv, andra spelade han upp med originalvideos och allt. (Även om det väl inte börjat kallas videos/videor än på riktigt?)

Dessutom fick jag mig en massa fakta till livs. Roliga anekdoter om ditten och datten och artisterna och deras liv och karriärer.

En gåva helt i min smak. Även om det inte hade gjort ont om det funnits lite fler kvinnliga artister på listan just då. Men men.

Nu tänkte jag dela en aning med er. Bara för att jag kan, och för att det här är en så rolig grej. Och musiken så bra och knasig. Tiden stavades ju HIPPIE på många sätt. Kärleken ansågs friare. Kläderna fladdrigare, mer färgglada. Håren vilda. Skivomslagen var fulla med karaktärsfasta, tuffa, tidstypiska typsnitt och fantasifulla fantasimotiv. O.s.v. Men nu kör vi va? YES!


Kvällstoppen från dagen efter min födelsedag 1970, 10 mars. Jag presenterar den i omvänd ordning, precis som mannen gjorde, för dramaturgins och spänningens skull. Här och var lägger jag till länkar till tuben. Plus en och annan citerad, knasig och småmagisk textrad någonstans i slutet av inlägget. I ps:et kanske...

Och just det, tänk på att listan baseras på mest sålda - singlar eller hela album. Så allt på listan är inte låttitlar. När det var en hel LP som låg på någon plats, som t.e.x. Led Zeppelin nedan, valde mannen ut en låt han gillade speciellt från den och framförde den för mig.

Här kommer alltså listan i omvänd ordning, med ettan sist. (med viss källreservation för häftet mannen gav mig och eventuella länkfel)


15. LOVE GROWS (WHERE MY ROSEMARY GOES) med EDISON LIGHTHOUSE

14. TAKE OFF YOUR CLOTHES med PETER SARSTEDT

13. VINDEN GER SVAR med MIKAEL SALT OCH PEPPAR

12. LED ZEPPELIN II (LP) med LED ZEPPELIN

11. JOHNNY CASH AT SAN QUENTIN (LP) med JOHNNY CASH
      (Här valde mannen I WALK THE LINE, därför länkas här till den suveräna - och svårsjungna - låten)

10. RAINDROPS KEEP FALLIN' ON MY HEAD med B.J. THOMAS

9. DRÖMMEN OM ELIN med TOMMY KÖRBERG

8. WILLIE AND THE POOR BOYS (LP) med CREEDENCE CLEARWATER REVIVAL

7. ALL I HAVE TO DO IS DREAM med BOBBIE GENTRY AND GLEN CAMPBELL

6. VENUS med SHOCKING BLUE

5. MONIA (SVENSK TEXT) med PETER HOLM

4. TRAVELLIN' BAND med CREEDENCE CLEARWATER REVIVAL

3. UPPBLÅSBARA BARBARA med ROBERT KARL OSKAR BROBERG

2. BRIDGE OVER TROUBLED WATER (LP) med SIMON AND GARFUNKEL

1. MONIA (FRANSK TEXT) med PETER HOLM


Sådärja. Lite kul va? Men. Det är inte nödvändigtvis bara de bästa list-låtarna som jag har länkat till.

MONIA är ju inte så där jättejättebra enligt mig. Men det handlar ändå om ett tidsdokument, och Peter Holm var faktiskt välkänd för sin falsettröst och den här numera uttjatade dängan. Plus välkända SYSTER JANE. Sedan var han ju gift med den glamourösa Dynastin-skådisen Joan Collins ett tag där på 80-talet eller så också.

Mm. Marvellous music indeed. Undrar om den har gjort mig till den jag är? Format någon del av mitt ständigt hungriga musiköra? Vem vet?

Enjoy!

Och sköt om er.

<3
/helena

ps "She ain't got no money/Her clothes are kind of funny/Her hair is kind of wild and free..." Hm. Måste handla om mig, va? ;) På 15:e plats ligger den bästa låten enligt mig. LOVE GROWS. Videon är underbar och full av svart ögonmake och hippa jumpsuits och coola dancemoves. Se, se, se. Och lyssna. 

"Take off your clothes let me see what it is that you're hiding/And don't look so shocked you have nothing to fear from my eyes/My daddy is a priest you know/And I'm not a beast you know..." Haha. Så crazy text och låt. Men himla himla kul och fräck och fri. Lyssna på nummer 14. Gillar vändningen i slutet av texten. Ett numera klassiskt grepp.

VENUS. Nummer 6 på listan. Sångerskan i Shocking Blue är så söt och bra. She's got it! Kolla särskilt in närbilden på slutet.

Länkarna till de tre här nämnda låtarna hittar ni ovan i själva listan.

Annars är jag bara så lycklig över att en av de bästa låtarna ever kan ha varit något av det första i musikväg som nådde mina små öron. Bridge Over Troubled Water. Den beskriver dessutom min man på pricken. En trevlig prick. En upplyftande medmänniska, vän och lover. Alla borde ha en sådan musikalisk bro (bridge) i sina liv.

torsdag 20 augusti 2020

Det vi hann, och det vi hinner


Jippie! Jag hann just göra två bilder som jag blev löjligt nöjd med! Löjligt supernöjd Det här är inte en av dem.


Inte den här heller. Det här är lite halvsnygga left-overs som jag tar mig tid att ge till er. Snällt, va? ;)

Man måste få unna sig det ibland - att känna sig nöjd. Att landa i känslan av att man är bra och hinner, bara man fokuserar på rätt saker. Rätt saker för just mig. Eller dig.


Precis som många andra har jag lätt för att tänka på allt som inte blir gjort. Ångra att jag inte gjorde det och det och det. I värsta fall gräma mig. Oja och stånka, och då på köpet slösa ut ännu mer tid, på onödigheter och oviktigheter.


Jag tror att vi är många som hann en hel del. Under högsommarens regnperiod och under den gassande solens högtidsstunder. Om vi tänker efter... Då kommer vi ihåg allt vi gjorde. Alla skratt vi fick. Alla smeksamma blickar. Alla glassarna. Och vattenmelonerna. Promenaderna. Sjöstänket. Solkattsblänket. Alla bilderna vi tog, med minnets kamera, med ögat.

Det vi eventuellt inte hann, som kändes viktigare än viktigt, det var kanske inte så viktigt ändå? Och i höst ska vi hinna lite till. Det står ett fönster på glänt mot allt vi ska hinna. Hinna andas. Kramas, åtminstone på distans.


Nu ser vi framåt, som mannen så klokt brukar säga. Ett steg i taget bara. Det är allt vi kan göra. Ett. Två. Nu gör vi det bara. Hinner. Och hinner lite till.

Sköt om er.

<3
/helena

ps Haha. Sommarens skrattsalvor, ja. De förlösande skratten. Flabben. Gapflabben. Fnissen. Att kunna le åt eländet ibland. Skratta mitt i gråten. Som när jag fick kartbokens vassa hörn på knät. Gjorde så j-la ont. Aj! På mitt sämsta knä. Det med ett stort operationsärr mitt på och ett litet mindre vid sidan av, från ungdomens korsbandsskada, ni vet. Mitt på det stora ärret kom boken med farlig fart.

Den - kartboken - låg uppe på instrumentbrädans hylla när vi åkte hem från någon av mina fotosessions. Klantigt att lägga den där? Visst. Men jag skulle inte byta bort kartboken mot alla navigeringsappar eller uppmuntrande GPS-röster i världen. Vill inte ha några färdiga koordinater, vill hitta själv (med lite hjälp av den farliga kartboken då...). Vill åka vilse. För det är då man verkligen kan hitta godbitarna där ute i spenaten.

Blev ett jättestort blåmärke. På båda sidorna av ärret bredde det ut sig. Som om det gick en lång, vitt ärrflod mitt i en blåmärkssjö. Sedan flabbade vi gott åt det. Hur en liten tvär kurva kan få en kartbok på glid med sådan fart och pricksäkerhet att den lyckas pricka precis mitt på mitt onda knä. Jaja. Det är så man skapar minnen.

Och den gången när mannen klagade så över att fikaväskan var så tung. Såå tung. Haha. Han ojade sig så. Flera gånger. Knäade nästan. Jag bara skrattade år hans veka muskler och sa något i stil med: Ge hit den, såå tung kan den ju bara inte vara. Så tung kan inte muggarna, termosen, kexen, boken med gamla västgötafoton och det lätta, portabla, hopvikbara schackspelet vara.

Oj! Det var supertungt. Verkligen tungt. Bäst att genomsöka hela härligheten, kan det ha glömts bort något i botten av kassen? En tyngd, eller så? Här skrattade jag ironiskt, när jag sa tyngd. Men det VAR en tyngd. Jag hade glömt att plocka ur den rostiga hanteln från den gången den togs med ut som rolig duktyngd på en utflykt tidigare under sommaren. Ooops. Förlåt älskling, det VAR verkligen tungt. Skrattar bäst som skrattar mest, låter roligare än sist. Men visst är det kul att skapa sommarminnen? Och kul att skratta åt dem sedan, när vintern kommer.

På back-to-school-temat. Eller schemat.


Minns ni i våras? Att jag höll på mycket med bilder med schackrutig bakgrund då? Kallade bland annat en bild för något i stil med - Ett trubbigt vapen. Med frågetecken efter. Det var naturligtvis pennans makt jag refererade till. Och frågetecknet vill jag följaktligen sudda ut. Det fria ordet bör alltid vara ohotat. Överallt.


Nu, när den märkligaste höstterminen i mannaminne startar, vill jag fortsätta utveckla några av mina bildmallar från i våras. Några av dem ser ni här.


Du kanske föredrar pennorna utan text?


Eller helt utan text.


Det allra bästa är att lära sig hitta sina egna ord.


Word!


Ett lite större ord.

<3
/helena

ps Fler bilder på samma tema kommer säkert publiceras på en blogg nära er. Snart.

tisdag 18 augusti 2020

Fem särskilt fina - Höstens färger?


Kanske skulle jag kalla det för höstterminens färger istället?


För det som traditionellt kallas för höst, med fallande löv och mogna färger i dess kölvatten, känns just nu ganska långt borta.


Det honungsfärgade har tillhört den här sommaren. Tillhör säkert även sensommarens favoriter. Och höstens.


Höstens palett kan numera innehålla allt. Alla färger kan bli höstens. Bara de känns en aning värmande.


En färg på o. Orange med typiskt sjuttiotalsmönster. Bara oordet är ju vackert.


 Fjärilsfärgat, någon? Ja, tack!

  1. Opalinvasen från förra sekelskiftet. En av ett par. En parvas kan trivas bra alldeles för sig själv - eller tillsammans med andra vackert bedagade ting. Vitt, mjölkigt glas med mustigt rödbrunt påmålat. Plus mångfärgade blommor i slinga. Mums för vintage-lovers!
  2. 70-talsbrickan jag fått av mamma. (ses under själva bordet)
  3. Fjärilen jag fick av mannens mamma. Svärmorsbrosch + mammabricka lika med sant!
  4. Det snirkliga, rostiga bordsstativet. Naturlig patina. Skapad av väder och vind. Och regn! Finns inget finare än att ha gamla utemöbler inne. Bordsskivan kan varieras. Ibland är den schackrutig, ibland något helt annat.
  5. Vasen med prickar. Taktil med sina knottror och sin veckade kant. Behöver inga blommor för att blomstra.


<3
/helena