Innanför boxen, slutet och den näst sista delen

Minns ni att mannen och jag började på en gemensam berättelse som vi hade arbetsnamnet INNANFÖR BOXEN på? Inte? Nej, det förstår jag. Tiden går. Så fort.

Så fort, så fort även när den går långsammare på grund av att vi befinner oss intrasslade i speciella pandemiska tider. Tider som går i otakt med de liv vi egentligen vill leva; fria från restriktioner, begränsningar och omtänksamma avstånd. Men andra tider ger också andra möjligheter. Ett nytt lugn kan också infinna sig, mer tid till annat än det ekorrhjul många tror att de måste fortsätta springa i. Mer tid till att läsa, till exempel.

Och det är här jag och mannen kommer in på ett hörn. Vi skriver den här berättelsen tillsammans. Under en aning lösa och experimentella former. Vi ger oss bara små ledtrådar, sedan kastar vi oss in i själva handlingen. Vi skriver varsin del separat (visserligen fysiskt sida vid sida, samtidigt) och fogar sedan samman dem. Kollar OM de alls går att foga samman, om de alls är kompatibla. Och hör och häpna, det har de varit. Åtminstone mer än man kan förvänta sig.

Great minds think alike? Ja, så måste det förstås vara. Och vi har ju trots allt levt och bott och jobbat och kreerat tillsammans i snart trettio år, så våra skrivröster borde väl kunna sjunga någotsånär i samma takt numera?

Vi har kommit till slutet. Ja, vi har inte skrivit allt där emellan ännu, men slutet är fastlagt. Därför tänkte jag att det var dags att ni skulle få ta del av det/dem.

Mannen skrev näst sista delen, och jag själva slutet. Fatta! JAG skrev slutet, jag som mest sysslar med börjor!

(Med mannens goda minne har jag tillåtits ändra och redigera en hel del i hans del igen. Till det bättre, hoppas och tror jag.)

Nu får ni länka er bakåt till maj månad och läsa vad jag skrev inför själva startskottet av berättelsen som då bara hade ett arbetsnamn - den som nu officiellt är döpt till just INNANFÖR BOXEN. Dessutom kan ni ju passa på att läsrepetera första och andra delen när ni ändå är där, innan ni tar del av de två sista delarna.

Någon kanske vill se de här delarna som en egen skrivövning? Den här gången har vi skrivit ett slut - (och tidigare då en början) - som ni gärna får använda för att trigga fantasin att skriva en egen mitten - eller en egen början - på. Eller ett annat slut, om någon så skulle önska. Lockande? Svårt? Lite både och?

Spännande att ge sig i kast med mitten från början, så att säga. Eller använd den som skrivinspiration på precis vilket sätt som ni själva behagar. Hur vår mittdel kommer bli får vi se. Kanske kommer den publiceras i sin helhet någon gång framöver. Kanske inte. Kanske här inne. Kanske någon annanstans.

Nu börjar det - slutet:

INNANFÖR BOXEN - näst sista delen

En plötslig vindby som verkade komma ur tomma intet. Den ruskade om trädets grenar så bestämt att den övriga omgivningen framstod som ännu mer tryckande, ännu kvalmigare och ytterligare mer syrefattig. Malin skuggade handen mot solen; hur märkliga såg löven ut egentligen? Ett par påminde om små händer, som desperat verkade sträcka sig. Mot vad? Ett svårgreppat förflutet? En framtid ingen visste något om? En omdanande nutid?

En duns drog till sig hennes uppmärksamhet, men hon kunde inte avgöra från vilket håll ljudet kom. Malin vred sig runt, såg bara det karga stäpplandskapet som hon försökt beskriva i sina essäer. Det öde landskap som ingen verkade kunna se för sitt inre, hur detaljerat hon än bemödat sig om att gestalta tomheten. Överallt, i alla riktningar; blekt, näringsfattigt och på sina håll bränt gräs. En föraning om en utbredande öken, med några få kämpande buskar som enda sällskap åt den platta marken. Förutom detta träd. Detta uråldriga, envist livsuppehållande träd. 

Nu såg hon vad som dunsat, och med ens hördes ett till liknande ljud. Med försiktiga smygsteg närmade sig Malin föremålet som studsat ner, med en duns som följd. Hela tiden beredd. Hon visste inte riktigt på vad, hade bara en känsla av att behöva frukta det värsta. En frukt låg inte långt från trädets metertjocka stam. Intill en hög med avgnagd bark låg en nästan klotrund frukt. Försiktigt, med en nedfallen kvist, petade Malin till den runda frukten. Den rullade runt, snarare som av egen kraft än av den lätta beröring hon gett den. På den nu uppåtvända cirkelhalvan framträdde Brittanys bleka ansikte med ett ondskefullt, brett leende. Ett ljud tvingade sig fram ur Malins hopklämda lungor, en förstärkt flämtning hon inte kände igen som sin egen, som fick henne att andlöst, sakta backa från själva nedslagsplatsen. Både backa bort från fallfrukten och minnet som hånleendet frammanat. För det var ett tydligt hån mot allt som var hon, som omgav allt här. Och det tillhörande viskande, retsamma skrattet verkade ha ingått i själva vinden som skakat ner frukten. Vindpusten som upphört lika snabbt som den kom.

Längre bort låg det andra, runda, som fallit ner med en nästan lika hård duns. Malin kisade ofrivilligt mot två punkter som glimmade till upptill på den, innan hon, blixtsnabbt, skräckslagen vände bort blicken. I andra ögonvrån såg hon ett par löv som fortfarande rörde sig, fast inte minsta bris fanns kvar som kunde påverka dem. I alla riktningar verkade det uppstå nya tecken på att något inte stod rätt till. När Malin än en gång försökte backa bort från platsen föll hon handlöst till marken. Hon hann känna smaken av myllans unkenhet och funderade på om det var jordens dragningskraft som höll henne kvar, innan hon såg att någon knutit ihop hennes skosnören. Malin vrängde av sig de trånga skorna på vad som kändes som en hel evighet, kom till slut på fötter och sprang så fort hon kunde.

Hon kom fram till en klippkant i takt med att andhämtningen fick hela bröstkorgen att häva sig ut och in. Stödd mot knäna tittade hon ut över bråddjupet. Där fanns visserligen en mindre avsats en bit ner. När Malin orkade - och vågade - vända hon sig om och upptäckte trädet. Det stod fortfarande kvar där, inte speciellt långt bort. Mycket närmre än en sådan språngmarsch borde ha tagit henne. Samtidigt som hennes utmattade hjärna försökte förstå det obegripliga, hördes en tydlig röst som måste hittat henne med hjälp av äppeldoften som följt i hennes snabba spår. En röst hon skulle känt igen överallt. Gudruns röst. Gudrun. Klädd i vit, nästan genomskinlig klänning. Systern stod där, med armarna utsträckta mot Malin, som om hon ville locka henne med sig. Hon log inbjudande. Hennes tunna läppar verkade vilja forma ett ord. Ett ord Malin inte ville höra. Hon höll händerna för öronen så hårt att hela världen började brusa. Hon ville bara rusa därifrån igen. Bara benen ville lyda. Mjölksyran fick Malin att vackla fram och tillbaka, hon höll nästan på att falla över klippans kant. Men innan hon hann reagera var ett par starka armar lindade runt hela hennes överkropp. 

INNANFÖR BOXEN - sista delen, slutet (eller den nya början?)

Solen, som en såpbubbla som sakta dalade mot marken. Dallrande, skiftande. En glödande, svalnande bubbla som någon fullvuxen skulle kunna bo i. Malin strök den svettiga luggen ur pannan och fortsatte försiktigt att sandpappra bort färg från den bruna stolen. Nu kunde hon se alla lagren där under. Den blå nyansen underst. Tänk att den fortfarande hade starkast lyster av dem alla, fast någon hade försökt skymma allt det himmelsblå med heltäckande svart. Som om någon sotat en fullproppad skorsten en dag när alla moln höll sig borta. 

Från ett av de öppna fönstren kunde hon höra Gudrun nynna på något. Något glatt? Det lät högtidligt på samma gång. ...är som stranden och som gräset... Något med kärlek i. Något som nynnats ur en annan mun i en annan tid, men i samma hus.

De hade somnat som ovänner alla kvällarna, utom igår. Det var som om något bara släppte. Islossning. Som om proppen lossnat och släppt ut ett riktigt lortigt badvatten. Alla blängande blickar gjorde sorti, och in paraderade en oväntad orkester full av sympati. De hade börjat berätta för varandra om sina liv, på riktigt. Inga fasader. Inga skyltfönster. Inget förfinat och påklistrat överhuvudtaget. Bara livet, så som det såg ut för dem båda. Så som det sett ut länge nu, hela tiden de levt åtskilda på grund av meningsskiljaktigheter som verkat avgrundsdjupa. Avgrunder som visade sig vara gropar. Inte ens gropar - bara gupp i vägbanan. De var så lika. Inte som bär, men de bar båda samma längtan efter närhet, mening och förlåtelse.

Aj! Malin slant med det fina sandpapperet och skrapade i skrapivern upp ett litet skrubbsår på ena låret. Men vad gjorde det när själen var så mjuk och hjärtat så lätt? Gudrun hade inte vetat, inte anat vidden. Hon hade inte utsatts för samma omilda behandling som Malin. De var två systrar som levt under samma tak i femton år, när Malin var liten och Gudrun halvstor. De delade rum och spelade samma spel. Låtsades båda vara okej med omständigheterna som de var satta under. Båda trodde att deras barndom var den bästa i världen. Båda trodde fel. 

Nynnandet hade slutat. Genom fönstret hördes bara vattnet ur kökskranen. Plaskandet tydde på att något svämmade över. Malin reste sig mödosamt och motvilligt från sin ickeergonomiska ställning över stolen, hon släckte pannlampan som glatt visat upp en knappt skönjbar engelskt röd ton och ett tunt, men väldigt ilsket gult lager. På djupet låg det mesta av det kolsvarta kvar, med det molnfria blå som ett oskrivet löfte allra längst in.

Den gamla ytterdörren gick inte att öppna. Varför hade den plötsligt blivit så trög? Den hade inte kärvat alls när hon slog upp den på vid gavel i morse. Det var en spindel som behövde fösas ut tidigt på morgonen. En sådan där med långa ben och liten kropp, lite som hon själv. Till slut gick dörren att forcera. Innanför låg en gammal resväska. En brun med många påklistrade semesterminnen. Varför hade Gudrun lagt den där? Och varför stod vattnet fortfarande på?

- Hallå! Gudrun?! Malin grimaserade och förbannade att hon tagit shortsen fast solens dalande och den skyndsamma skymningen krävde något annat. Något mera heltäckande. Det blödde fortfarande lite från såret på låret. En rännil hade letat sig ner mot knävecket. Malin greppade en köksrutig handduk och parerade vattenpölen framför den alldeles för låga diskbänken. Hon sträckte sig från sidan och ströp vattenflödet.

- Men Gudrun! Vad händer?! Var är du? Vad gör du?

Malin hittade henne i salen. Mitt på golvet. Gudrun satt med nedböjt huvud. Vaggade liksom kroppen sakta fram och tillbaka. Malin kunde inte se hennes ansikte, bara ryggen. Ryggen sa inget. Ryggen grät inte. Men den berättade det som Malin redan visste - att Gudrun inte var den starkare av dem. Och att hon själv inte var en vekling. Saker och epitet de gått och burit inom sig så länge att de börjat tro på dem. Ryggen berättade sanningen. Ryggen var bar. Ryggen var fri. Och Malin la försiktigt sin hand på den solbrända, fria ytan.

/helena (och mannen!)