Brunt, bollar & en skulptur som börjar på B

Vi börjar väl med lite rost. Såå vackert. Som en knopp som slår ut. En vintage-knopp på en ståtlig stjälk.

Vi tog en promenad i regnet. Fönstershoppade lite och njöt av luften som kändes så ren och nysköljd på något sätt.

Mitt i den lilla staden där vi bor, såg kameran och jag saker vi sett många gånger förr, och sådant vi aldrig sett förut.

I'm a sucker for details! Gärna vackra sådana. Med lagom mycket patina på.

Fredrik Wretmans alter ego vände ryggen åt skräpet. Det kan jag förstå, vem orkar bli upprörd över varje fimp, varje plastflaska som folk bara dräller omkring sig? Inte jag. Jag blir väl upprörd över varannan ful, slängd grej ungefär...

Här är vi ju, mannen och jag. Hehe. Vem som är vem får ni själva välja. Haha. Min pappa Marianne, heter filmen med Hedda och Rolf. En skådespelarstjärna i snabbt stigande bana, och en stjärna som bara fortsätter och fortsätter att lysa. Har Lassgård någonsin gjort en dålig dramatisk insats? Jag tror inte det. (Det skulle väl möjligtvis vara som märklig, norsk miniperson tillsammans med Matt Damon då...). Han hittar alltid tonen. För mig kommer han dock alltid vara Wallander. Den hårt arbetande polisen från Ystad. Så på något sätt tänker jag på filmaffischen ovan som en bild på Kurt och Linda Wallander. Fast det blir ju ändå konstigare och mer förvirrat förstås.

Vi gick vidare. Stannade till i ett favoritområde på vägen hem också. Luften var så hög och ljummen, vi ville inte gå in ännu, fast kvällen var liden. Vi gick lite vilse - vilket jag alltid älskar! Att kunna gå vilse i staden man älskat att bo i i snart trettio år är härligt. Att fortfarande upptäcka nya vinklar och vrår i samma gamla kvarter är en skön känsla - prova den.

Vi borde bli fler som rör oss i mörkret. Vi borde göra mörkret sällskap. Vi borde göra mörkret ljust och tryggt. Det verkar finnas en sådan misstänksamhet där ute numera. Så fort man rör sig där människor inte känner igen en, verkar de tro att något skumt är i görningen. Vi borde bli fler som visar oss i fredliga och goda avsikter. Vi som bara vill njuta av alla vackra vägar, hus och trädgårdar. På lagom avstånd förstås, samtidigt som vi respekterar folks privatliv.

Numera fotar jag sällan något verkligt privat, som in i en trädgård, eftersom jag inte vill riskera att jag "råkar" publicera det. Även om jag ofta vill fånga natten (och dagen såklart) och naturen där. Och djuren!

En katt stack ut sitt vita huvud ur en tät grön häck. Vi blev förvånade över att se ett kattdjur trotsa det envisa och blöta regnet. Men den ville kanske inte heller gå in? Den ville kanske också suga märgen ur den här märkliga, hemska och ändå smått underbara sommaren.

Vår egen storslagna konstnär Shai Dahan (han tillhör väl inte Borås förstås, han är ju mycket större än så, och framförallt helt sin egen. Men jag tror att vi är många här i vår lilla stad som är extra stolta över honom och vår graffititradition) har lyckats smycka ännu en vägg med detaljer från några andra av stadens kända utomhusväggar. Me like.

Sedan gick vi in. Ja, nästan så gick det till. Plus lite halvtråkig mathandling där emellan någonstans.

Regnet alltså. Bästa sällskapet. Eller näst bästa då såklart - mannen med stort M hälsar.

Sköt om er.

<3
/helena

ps En sådan där bollkrans skulle man ju fixa i höst. Mjuk och go och rund, precis vad vi behöver nu. Som den varma toppen på isberget, eller på toppluvan då.