Ska vi titta i mitt gamla ritblock, igen?

"... Sommaren var nästan över och löven hade redan börjat falla. Rachel böjde sig ner och fångade ett av dem innan det nådde marken. Hon tittade på Jamie och log. 'Det var Kalima som lärde mig att fånga löven', sa hon. 'Varje löv man lyckas fånga, motsvarar en månads lycka under det år som ligger framför en. 'Ta min arm, Jamie'. ..."

Haha. Vilken tur att jag inte blev målare, va? Bäst att jag håller mig till orden och fotona. Men visst är han fin, mannen? Där han står med sina jongleringsbollar. Fångad i tiden, i luften, på uppstuds. Älskar att jag har signerat den. 1998. Åren går...

...men mannens biceps består. Nja. Jodå. De finns. Och många bollar i luften har han ju fortfarande. Rör sig över hela skalan, från förskola till äldreboende. Mest förskola just nu. Älskar att få små rapporter om tandgluggar och blivande Zlatans. Gullisar!

Greppade första bästa block idag, när skrivlusten föll på. Började skriva något om en tant, tyckte det kunde passa med ett så barnsligt block då. Bästa Alfons Åberg. Och hans underbart disträ pappa. Vill ni ha ett smakprov på det jag skrivit idag, säger ni? Ja, kanske det.

Blev ju lite kul att uppdatera mina analoga "alster" från 90-tal till 2020-talets dyrkan av det digitala filtret.

Vad är det med mig egentligen? Verkar det inte som att jag tror att hösten redan är här? Nej, det är klart att vi önskar oss en lååååååååååååååååång sensommar först, men jag tyckte att det här med att fånga löv för kommande lycka var något vi kunde behöva ta till oss redan nu. På sidan 533 av 540 finns den fina tanken. I boken vi just högläst klart - Gondar av Nicholas Luard (1988). Med översättning av Nille Lindgren.

Nu har vi börjat läsa något helt annat - Moxie av Jennifer Mathieu (2017). Översatt av Carina Jansson. Det är en gilla-pocket vi läser. Något helt annat än den historiska tegelstenen från 80-talet. Ska bli kul att kasta sig in i den här hyfsat nya ungdomsromanen som tydligen har filmatiserats också. Har undgått mitt cineastiska öga helt. Mitt medelålders filmöga har väl inte uppfattat det som en film som borde läggas i våran redan höga väntas-på-att-ses-hög. Men läsa den ska vi. Åtminstone en bit.

"... Vår uråldriga, spräckliga katt, Joan Jett, älskar att möta oss när vi kommer hem - hon är mer hund än katt på det sättet - och hon lever för att jama och yla och väcka uppmärksamhet, vilket mamma säger gör att hon matchar sin namne, människan Joan Jett som på sjuttiotalet var med i ett tjejband som hette The Runaways, innan hon satsade på en solokarriär. När Claudia och jag var yngre brukade vi göra videoklipp där katten Joan Jett dansade till låtar av sångerskan Joan Jett.

Jag klappar om Joan Jett och hittar en lapp från mamma på bänken. Hon skulle bara kunna messa, men hon gillar vad hon kallar 'påtagligheten i ett riktigt papper'.

Jobbar sent i kväll. Mormor och morfar hälsar att du kan äta middag hos dem om du vill. Var snäll och ta hand om tvätten på min säng. Älskar dig. xoxoxo mamma ..."

Ett par meningar ur kapitel 2. Visst verkar det lovande?

Det var det det. Ska vi strunta i vad jag själv skrev - lite lagom inspirerad av nu:et, den annalkande hösten och tider som farit förbi? Eller hinner vi med ett par nya rader från det gamla ritblockets innersta gömmor? Några ord bara? Ja, så får det bli. I PS:et kommer de.

Sköt om er.

<3
/helena

ps

Lilian Jakobsson. Hennes hår var långt, eller det hade varit det en gång i tiden. Legat som en skyddande man över kinder och panna. Lämnat en glipa åt ögonen. En glugg att kika ut igenom. Förut hade hon varit någon. Någon som man såg upp till. En potentat rent utav. En auktoritet och föregångare. En som klöv vattnet för andra. Röjde stigar från sly och sådant som låg i vägen för att nå målet. Hon hade varit rektor. Med ansvar för tusentals liv. För vad vore livet utan kunskap och bildning? Inget alls. Bara tomt. Utan glöd. Utan iver. Utan vetgirighet. Utan känslan av att aldrig vilja sluta lära sig något nytt. Utan det vore människan bara ett skal, det hade Lilian själv sagt en gång i något tal. Förmodligen i samband med en avslutning. Eller en nystart.

Nu var hon bara en bortglömd tant, en sådan dam som gick med rollatorn tätt intill kroppen. Som en sköld. Som ett nödvärn. En murbräcka. Hon funderade på att skaffa hund. En liten ettrig en, som skulle skrämma bort alla potentiella hot med sitt ständiga bjäbbande. Men det var ju det här med att den måste ut. Minst tre gånger om dagen, och sedan när det var mörkt också. Lilian gillade inte mörkret. Hon tände alltid allt som fanns att tända, långt innan mörkret närmade sig stentrappan utanför den gula trävillan med sina flirtiga gröna fönster. Hon tände precis allt som fanns att tända. Började med den gamla 100-wattaren ovanför köksbordet och fortsatte sedan systematiskt genom villans fyra rum. Tände vägglampetter och välsvarvade golvlampor. 

I sovrummet tronade en rosa maräng över det blårutiga överkastet. En fluffig skärm hon hittat på rea för ett par hundralappar. Alla andra lampor i huset var gamla, nästan uråldriga, utdöda. Men så hade hon fått syn på det marängfluffiga en dag i förra veckan. En dag när det var dags att fylla på konserv- och schampoförråden. Den låg slängd bland travarna med olika sorters hushållspapper. Som om någon lagt fram den åt henne. Någon som visste att hennes proviantrunda skulle fara fram just här, i gång tre. Rosa. Med något som såg ut som små fjädrar. Undulatfjädrar med små svarta stänk i. Fast artificiella då. För några riktiga rosa undulater fanns det väl ändå inte? Lilian visste direkt att hon måste ha den. Nu tryckte hon uppmanande på strömbrytaren och fick det svar hon förväntade sig - ett ljust rosa skimmer över alla skuggor. 

Till och med de gamla, bistra porträtten av far och mor över byrån i det mörkaste hörnet fick något välsignat över sig. Men vad var det där? Hon kände en snabb ilning genom kroppen. Var det ett ansikte som hade fladdrat förbi precis utanför fönstret? Någon som klampat ner prästkragarna som agerade förband åt huvudakten - den ljuvligt doftande klängrosen? Lilian tittade sig runt, såg inte mobilen någonstans. Var hade hon lagt den? Förbaskat också, hon skulle aldrig ha gått med på att byta ut sin trevliga Kobratelefon med snurrande nummerskiva mot ett billigt och oslagbart mobilabonnemang. Hon hatade den platta, hala saken. Den smet alltid iväg. Gömde sig för skumma ögon. Det var de ungas telefon. En hel värld innanför skalet på en fickformad mackapär. En dator så fullmatad i all sin litenhet att Lilian och hennes generationskamrater ofta bara kunde gapa åt dess trollerikonster. En apparat så upplyst och full av kunskap att självaste gud borde bli avundsjuk.

Nu hittade hon den inte. Den slimmade, strömlinjeformade telefonen hade kanske hamnat under överkastet när hon bäddat? Hon hade ringt till Marianne innan hon steg upp. Två hus bort. Undrat om de skulle dela en termos förmiddagskaffe och lite grannskvaller. Men se det gick inte, Sten skulle till doktorn. Det var visst något med menisken igen. Nu bultade det på fönstret! Bultade nästan lika högt som Lilians hjärta.