Det vi hann, och det vi hinner

Jippie! Jag hann just göra två bilder som jag blev löjligt nöjd med! Löjligt supernöjd Det här är inte en av dem.

Inte den här heller. Det här är lite halvsnygga left-overs som jag tar mig tid att ge till er. Snällt, va? ;)

Man måste få unna sig det ibland - att känna sig nöjd. Att landa i känslan av att man är bra och hinner, bara man fokuserar på rätt saker. Rätt saker för just mig. Eller dig.

Precis som många andra har jag lätt för att tänka på allt som inte blir gjort. Ångra att jag inte gjorde det och det och det. I värsta fall gräma mig. Oja och stånka, och då på köpet slösa ut ännu mer tid, på onödigheter och oviktigheter.

Jag tror att vi är många som hann en hel del. Under högsommarens regnperiod och under den gassande solens högtidsstunder. Om vi tänker efter... Då kommer vi ihåg allt vi gjorde. Alla skratt vi fick. Alla smeksamma blickar. Alla glassarna. Och vattenmelonerna. Promenaderna. Sjöstänket. Solkattsblänket. Alla bilderna vi tog, med minnets kamera, med ögat.

Det vi eventuellt inte hann, som kändes viktigare än viktigt, det var kanske inte så viktigt ändå? Och i höst ska vi hinna lite till. Det står ett fönster på glänt mot allt vi ska hinna. Hinna andas. Kramas, åtminstone på distans.

Nu ser vi framåt, som mannen så klokt brukar säga. Ett steg i taget bara. Det är allt vi kan göra. Ett. Två. Nu gör vi det bara. Hinner. Och hinner lite till.

Sköt om er.

<3
/helena

ps Haha. Sommarens skrattsalvor, ja. De förlösande skratten. Flabben. Gapflabben. Fnissen. Att kunna le åt eländet ibland. Skratta mitt i gråten. Som när jag fick kartbokens vassa hörn på knät. Gjorde så j-la ont. Aj! På mitt sämsta knä. Det med ett stort operationsärr mitt på och ett litet mindre vid sidan av, från ungdomens korsbandsskada, ni vet. Mitt på det stora ärret kom boken med farlig fart.

Den - kartboken - låg uppe på instrumentbrädans hylla när vi åkte hem från någon av mina fotosessions. Klantigt att lägga den där? Visst. Men jag skulle inte byta bort kartboken mot alla navigeringsappar eller uppmuntrande GPS-röster i världen. Vill inte ha några färdiga koordinater, vill hitta själv (med lite hjälp av den farliga kartboken då...). Vill åka vilse. För det är då man verkligen kan hitta godbitarna där ute i spenaten.

Blev ett jättestort blåmärke. På båda sidorna av ärret bredde det ut sig. Som om det gick en lång, vitt ärrflod mitt i en blåmärkssjö. Sedan flabbade vi gott åt det. Hur en liten tvär kurva kan få en kartbok på glid med sådan fart och pricksäkerhet att den lyckas pricka precis mitt på mitt onda knä. Jaja. Det är så man skapar minnen.

Och den gången när mannen klagade så över att fikaväskan var så tung. Såå tung. Haha. Han ojade sig så. Flera gånger. Knäade nästan. Jag bara skrattade år hans veka muskler och sa något i stil med: Ge hit den, såå tung kan den ju bara inte vara. Så tung kan inte muggarna, termosen, kexen, boken med gamla västgötafoton och det lätta, portabla, hopvikbara schackspelet vara.

Oj! Det var supertungt. Verkligen tungt. Bäst att genomsöka hela härligheten, kan det ha glömts bort något i botten av kassen? En tyngd, eller så? Här skrattade jag ironiskt, när jag sa tyngd. Men det VAR en tyngd. Jag hade glömt att plocka ur den rostiga hanteln från den gången den togs med ut som rolig duktyngd på en utflykt tidigare under sommaren. Ooops. Förlåt älskling, det VAR verkligen tungt. Skrattar bäst som skrattar mest, låter roligare än sist. Men visst är det kul att skapa sommarminnen? Och kul att skratta åt dem sedan, när vintern kommer.