- Är inte du lite för ung för att ha en sådan mobil? Det var mannen som fick frågan, någon gång i våras, av ett av skolbarnen i vars klass han vikarierade. Kul fråga. Mannen visste nog inte riktigt om han skulle ta det som en komplimang eller inte. Det där med ung, menar jag. Undrar vad det säger om mig, tänker jag. Som har en verkligt gammal mobil... Mannen har ju åtminstone en smartphone, jag har ju bara en sådan där gammal dum sak, som man mest ringer och messar till och från. Jag VILL inte ha något annat. Bara det brukar folk tycka är VÄLDIGT konstigt.
Dessutom är jag ju lite yngre än mannen, alltså skulle ungarna inte fatta någonting om de såg min uråldriga mackapär. Förmodligen tänker de inte ens på det som en mobil, utan som en sådan där gammal apparat som människor pratade i för länge, länge sedan. Långt innan de var födda. Eller ens påtänkta. När deras föräldrar bara var barn.
Från det ena till det andra. Här är alltså duken som jag glömde när jag skulle göra en textil Fem särskilt fina till er för ett tag sedan. (Det blev ju ganska bra ändå, men ändå). Här är den. Ihop med ett par andra av mina vintage-grejer. Fast det blev ingen Fem särskilt fina med den här roliga, fina duken den här gången heller, för två av sakerna som skulle vara med stannade kvar hemma i hallen. Nedpackade och klara, men bortglömda och kvarlämnade i brådskan. Jaja. Så kan det gå. Men vi kan väl passa på att njuta av duken lite ändå, i förbifarten. Kanske får ni se mer av den en annan gång. Den här gången får den istället illustrera frustrationen vi säkert alla känner, över att så många barn kommer i kläm för en trasig, kriminell och omänskligt mänsklig vuxenvärld.
Tänker på regnet som föll i går, fast det inte alls skulle falla, enligt prognosen. Tänker på de små barnen som gungade mellan skurarna, särskilt den lilla lilla i gul mössa, tänker jag på. Hur fint det är att se de små njuta av sommaren. Sommaren som den alltid är. Opålitlig i väder och vind, men oftast vacker och givmild och ljum ändå. Och så den här sommaren, speciell på sätt vi inte ens kunde ana för bara ett halvår sedan. Hur extra viktigt det blir att ta tillvara allt som är bra nu. Att se storheten i det lilla. Att gunga en stund mellan skurarna.
Nej. Och jo. Det är samma foto som överst, men ändå inte. Överst valde jag att (lite småklumpigt) redigera bort den fula verkligheten - cigarettpaketet på marken. Här lät jag det bara vara kvar. Tänkte att lite lagom socialrealism nog kan vara bra, ibland. När man vill göra ett viktigt statement eller så.
När det händer våra barn här hemma, i vår ändå relativt skyddade och förskonade del av världen, något - något allvarligt, hemskt och oförlåtligt - då reagerar vi, såklart. Kraftfullt, bestört och starkt. Precis som vi borde. Bör. Vore konstigt annars. Men låt oss aldrig glömma alla de barn runt om i världen som kämpar mot elementen - väder och vind och monsunregn - och mot en splittrad och konfliktfylld vuxenvärld varje dag, året runt. Låt oss påminna varandra om dem. Låt oss skänka dem en tanke, och en slant eller två till valfri organisation som står på barnens sida, alltid.
Låt oss skänka världens alla barn lite hopp. Lite tjolahopp.
Sköt om er. Och kidsen.
<3
/helena
ps - Men lägg på något annat gammalt då. På duken. Sa mannen, när vi hade glömt hälften hemma, då, när jag ville fota duken och fyra andra fina grejer tillsammans mot det skrovliga bordet vid sjön. Så då gjorde jag det. Min mobil. Och Pippi. För hon är ju också ganska gammal nu, även om hon - liksom hennes kära mamma Astrid Lindgren - också alltid är evigt ung.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar