Vi kan väl börja med en klassisk antikfråga: Vad (i hela friden) är det här? Mer än en ljuvligt åldrad träbit, alltså. Fundera på det ni. Svaret kommer kanske dyka upp lite senare.
Smultronställe. Ordet kommer för mig. Och jag funderar på när det är lämpligt att behålla ett sådant för sig själv och inte. Om jag och mannen skulle behålla ett enda utflyktsmål för oss själva, så skulle det mycket väl kunna vara det här. Den där lilla stugan, undrar ni? Vad är det med den då? Ser ju ut som de flesta andra små röda stugor ju. Stugan är visserligen väldigt fin och välbevarad, och påstås vara inspiration och förlaga till självaste Snövits tillflyktsort, men det är inte stugan som är det allra bästa.
Det är det här.
Och det här. Va? Ett par granar? So what? Och en grop?!? Det är inte ett par granar bara. Det är inte bara en grop. Det här är Frans Johan Gegerfeldts livsverk. Det här är en plats fylld av ovanliga träd. Höga träd. Smala och långa och täta och många. Det här är Alphem, fast helt utan alper, men fyllt med så mycket förunderlig grönska.
Överallt dessa byggen av sten. Komposten är till och med av sten. Åtminstone dess stabila väggar. Sten på sten på sten. (Även om stenen här ovan är ditsläpad efter Gegerfeldts tid. Det är förresten en så kallad drängasten, om ordet är bekant?).
Och här är svaret. Visst är den fin? Eller det. Första gången jag fick syn den magnifika träkonstruktionen trodde jag att det var en stege, men sedan tittade jag närmare och började fundera på om det inte var ett växtstöd av något slag? En spaljé? Vacker som en skulptur är den i alla fall, där den hänger och pryder sin plats.
Det här blev ett lite konstigt inlägg, inser jag. Lite osammanhängande kanske. Lite sten här. MYCKET sten där. Några träd och buskar här och var. Men ni får ha lite förståelse för att den här vackra, förunderliga, rofyllda platsen tog mig med storm. Just för att den verkar så oansenlig samtidigt, i all sin storslagenhet. För att luften är så frisk och alltsammans bara såå underbart.
Jag borde förstås citera något från Alf Henrikssons framdiktade strofer om Gegerfeldt och hans magnifika plats på jorden, men det vill jag inte. Inte nu. Nu vill jag låta er själva upptäcka och förundras. Klicka in er på Alphems befriande oblippiga och obloppande hemsida - alphem.se - och ta del av en märklig mans önskan om ett större rum. Ett trädgårdsrum fyllt av överlevande gamla träd, krumbuktande grå rester och gröna nyetableringar. En hel del växtlighet som man inte ser varje dag på våra breddgrader.
Det är utomhus som gäller nu. Kaffestuga, visningar och de flesta andra aktiviteter är inställda på grund av vår unika världssituation med covid-19. Men utomhus är bra, särskilt här. För att inte säga bäst. Här i livsverket, bland blad och grenverk.
Ett ställe ni måste besöka om ni också gillar att upptäcka saker som från början kan verka vanliga och nästan obetydliga, men som vid närmare betraktande är fulla av botaniska skatter och märkvärdiga upptäckter. En plats att vila på. Vila i.
Ta med kaffekorgen och njut av tystnaden som susar i trädtopparna och slingrar sig fram på stigen med små hoppande lövgrodor på.
<3
/helena
ps Arboretum. Så stod det på skylten. Första gången vi åkte igenom Floby (i Falköpings kommun) och såg skylten bara dyka upp, fattade jag ingenting. En trädsamling? Här? Mitt ute i skogen? Haha. Ja, det kan kanske verka logiskt, men samtidigt inte. För i den vanliga svenska skogen växer inte japanska jättegranar. Inga ormgranar heller, vad jag vet.
Vi hade kört vilse den gången. Letade efter något annat. Var på väg någon annan stans, när vi fick syn på Arboretum-skylten.
- Vi måste svänga in, sa jag. Fast vi letade efter ett slott eller nåt. - Vi måste se vad som finns bakom nästa vägkrök. Och där låg det. Alphems Arboretum. En plats jag vill besöka igen. Och igen. Och igen.
pps Och här är tre bilder till, från helgens utflykt till detta lilla paradis på jorden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar