tisdag 14 november 2023

Tack för ... allt!


 

https://www.bris.se/
https://unicef.se/
https://www.wwf.se/
https://alphem.se/

måndag 13 november 2023

Näst sista inlägget

Vi har strax kommit till vägs ände, go' vänner. Men Helena ville inte att denna blogg skulle raderas, så alla är välkomna att återkomma hit och låta sig förfäras, förtjusas och förvånas i repris.

"Vad är en repris?" "Det får du veta senare!" (replikskifte ur Tillbaka till framtiden)

Här får ni veta lite mera om vad hon tänkt skriva vidare om under hösten/vintern:

* Kompositören och pianisten Jean-Philippe Riopy

* Nadav Lapid (se dikten i PS:et)

* Utveckling av tanken, och jag citerar: "För korkade har jag inte längre tid. Alibi för att inte leva?"

* Hyllning av Agnes Hjalmarsson, Helsingborg

* Hyllning av Tony Andersson i Karlskrona

* Erika Bjerströms kommentar om detta:

Läs f.ö. gärna sista sidan här 


* Att flera har dött på medelhavet än på sex år, att dessutom Ryska Wagnergruppen har med detta att göra!

* Att vi förlorade den ukrainska prisbelönta författaren Victoria Amelina i en rysk missilattack

* Konstnärsparet Gipp/Olsson och deras kamp för upphovsmannarätt

* Utställningen "Vad är ljudet av ett hem?" som öppnade i Paris i juli.

Nu får ni nöja er - precis som jag - med att spekulera i hur Helena skulle resonerat, filosoferat och förhållit sig till ämnena ovan, men ni kan säkert tänka er...

Som skrivet; Det blir ett till inlägg från min sida - därefter låter jag kontaktuppgifterna ligga kvar en tid, till nyåret, kanske, innan de upphör att användas.

Konstverken - de ännu osålda - ställs för närvarande ut på Hultahuset i Borås. De kommer därefter (8/8) att finnas kvar till försäljning för dem som samtidigt vill bidra till välgörande ändamål (WWF).

Kontaktuppgifter till mig är kulturbo@telia.com och +46767688819

vi hörs, syns och allt däremellan

/bosse

PS: Anna, vakna och kom ihåg

Ensamhet är tid

tillbringad med världen

Här är rummet med alla i

Dina döda vänner passerar genom dig

som vinden genom ett vindspel

Var inte rädd, Anna

Slutet av vägen är så långt bort

Det är redan bakom oss

söndag 12 november 2023

Us and them - del oändlighet

 Här följer en hyfsat sanningsenligt återgiven dialog oss emellan för inte så länge sedan:

”Om jag skulle åka utomlands över helgen, tror du att du skulle få hem mig på måndag?” frågade hon mig.

”Jag vet inte, skulle jag?”, motfrågade jag så där småtyket som jag brukade ibland.

”Nej, just det.”

”Vad föranleder frågan?” Jag tittade på henne över glasögonbågarna, och lät korsordet falla till knäet.

”Se här, notisen på SVT. Det har lyfts ett förslag till riksdagen, att människor som inte har ID-handlingar ska kunna stoppas vid gränsen”.

”Och?”

”Har jag ID-handling? Min gamla letimigation har inte förnyats på snart tio år, och passet… Vet du var det är”?

”Tja, jag såg det häromdan, när jag letade efter något annat. Men det….

”Det har också gått ut, ja. Jag kan inte lemigitera mig. Det kanske är det smartaste sättet att emigrera på. Ordna så att man inte FÅR resa tillbaka.

”Hmmm, du är något på spåret där. Men... heter det inte 'egirmera'?” 

Jag påmindes om detta replikskifte när jag såg Helenas sparade anteckning om stadsministerns nationaldagstal. Sverige har urholkat det svenska medborgarskapet, var huvudrubriken – åtminstone på just den av henne sparade delen av talet. Hennes vidareutveckling av tanken, kanske på denna blogg, hade gissningsvis varit;

Vilken tur att det är Sverige som gjort det, och inte något annat land.

T.ex. Turkiet. Eller - ”Gud förbjude” - Ungern.

Även kriminella har lätt kunnat bli svenska medborgare, fortsatte den mäktigaste (?) av oss svenska medborgare. Utan att någonsin, sedan dess - så vitt vi förstått – fått motfrågan om det inte i ännu högre grad varit så att svenska medborgare lätt har kunnat bli kriminella. Men det kanske inte är lika intressant att belysa; då kanske vi skulle tvingas se systemfelet, vad detta beror på, i vitögat.

Svenska språket sägs vara vägen in, inte bara av Kristersson, och jag kan inte annat än att hålla med. Den dagen du kan förstå din omgivning kan du så mycket lättare bli en del av den. Men frågan jag och Helena ofta ställde oss i det sammanhanget, handlar om i hur hög grad den ”dåliga integrationen”, som är en betydande del av nämnda språkproblematik, i själva verket bromsas av dem som skriker högst och mest om hur dålig den är.

Puh, det är tur att vi har mycket kultur, som inte kräver något gemensamt talspråk. Här, t.ex

och här:


Vi hörs, syns och allt däremellan
/bosse

lördag 11 november 2023

Tankar en vanlig, ovanlig lördagsmorgon


Helena. Jag köpte din favoritchoklad häromdagen. Frukt & mandel.
I måndags tog jag två annonsblad för att kunna lämna in tävlingskupong i både ditt och mitt namn.
Idag blev det en burk pepparkakor, Nyåkers, våran sort.
Och Trocadero på det. Vad hade du sagt om årets variant; ”Trocamust”. (Jag tror du hade blivit sur, eller åtminstone skeptisk…)
När jag scannar in våra konstverk till Photoshop och använder snabbkommando trycker jag dina initialer.
Kommer mitt liv att vara så här länge till? Och har jag så’n tur – eller otur – att du vill att jag ska gå genom den här manshöga havreåkern resten av livet, oavsett vad jag ställs inför att göra?
Ändå; när jag kontrollerade mig själv på hitta.se visade det sig att det inte längre bodde någon tillsammans med mig.
På apoteken finns det ingen fullmakt, vare sig från dig till mig, eller i motsatt riktning.
Så det var det bråttom med. Vissa andra ärenden måste man själv ligga på som en grävling – ja, jag skrev det för att du blev omkullsprungen av en sådan en gång - för att något ska hända.
Men, jag tackar dig från djupet av hela mig för att du låter mig sova gott på nätterna. Drömmarna skulle kunna vara lite mindre skruvade, men jag vill inte begära för mycket. Och tack extra mycket för att jag får återgå till min naturliga dygnsrytm, utan att du blandar dig i det. Du minns väl hur jag klagade; ”förr var jag så himla kvällstrött, nu är jag bara trött hela tiden…”
Jag gjorde två drafts på annons för dig idag. Utsåg två oberoende testpersoner, som bägge spontant tyckte samma var snyggare.
Jag och min rådgivare har utsett, åtminstone preliminärt, en dag att ta farväl av dig. Det blir på platsen du själv hade som favorit, ganska nära hästarna, en bra bit från avgaserna. Och nu har jag fått till det här med att ta waranet med ordning varje kväll. Men det får du gärna fortsätta påminna mig om ändå.

/bosse

fredag 10 november 2023

Konstnärlig frihet...

 ... är väl något som vi bekväma nordbor hittills bara tagit för givet, som en självklarhet. Jag kan inom mig höra Helena engagerat gå upp i falsett över hur betingelserna skiljer sig mellan olika delar av vår värld. På en sparad anteckning från i någon gång i våras kan jag läsa, och jag citerar (för det gjorde hon): "eftersom vi lever i en globaliserad värld tror jag att det är viktigt att komma ihåg att något som sker i en del av världen, påverkar en annan del av världen" Det handlar om Shahidul Alam, fotograf och aktivist från Bangladesh som fängslats för att ha spridit bilder från en demonstration, och kritiserat regimen i en TV-intervju. Han menar att konstnärlig frihet handlar om rätten att finnas till.

Inom psykologisk forskning är det allmänt känt att vi människor är olika på så väldigt många olika sätt, vilket i sig borde få vilken makthavare som helst att inse att det inte fungerar ens på speciellt kort sikt att kväsa människors olikheter på det sätt man har försökt - och fortfarande försöker - i så många länder.

Men...

än så länge kan vi åtnjuta rätten att finnas till i vårt land. Kan vi hjälpas åt att försvara den mot krafter som vill begränsa oss? Såklart vi kan!

Enligt teskedsordens-principen bidrar jag och Helena fortsatt med våra gemensamt framarbetade alster. Här är ett exempel:





är själv osmakligt nöjd med dessa 400-meterslöpare...

Vi hörs, syns och allt däremellan!

/bosse

torsdag 9 november 2023

Det är vår fredag!

Ja, så brukade vi utropa, ibland i kör, jag och Helena. Under den bästa perioden i mitt arbetsliv jobbade jag fyradagarsveckor - lediga fredagar var regeln med få undantag. Då myntades, upprättades detta uttryck i vår gemensamma tillvaro. Kanhända har detta redan berättats i något av Helenas alla inlägg (över 3800 stycken, jisses!) men jag har det som ingång till dagens rader ändå.

Har tittat igenom lite av hennes sparade urklipp, och anteckningar inför kommande inlägg, och kommer lite fortsättningsvis att redogöra lite för planerna hon hade. Ett handlar om Lars Stjernkvist, eller snarare; en av hans betraktelser i en krönika. Jag citerar hela ingressen: "Den avgörande skiljelinjen går inte mellan onda och goda, väst och öst eller höger och vänster. Den går inte heller mellan israeler och araber eller muslimer och kristna, utan den går mellan de som har humor, och de som saknar humor".

Helena skulle ju såklart, som hon brukar, möjligen ha satt in det här i ett annat sammanhang och vävt ihop det till en ytterligare tänkvärd och mustig text. Jag nöjer mig med att knyta an till min dags jobbuppdrag; musikstund tillsammans med ett gäng underbara individer där jag tog mig rätten att avsluta timman med Hasse Alfredssons "Styrman Karlssons äventyr med porslinspjäsen". (alternativa titlar finns om någon blir förvirrad)

Dagens konstnärliga alster: 

(om någon av er känner igen något av dem är det inte konstigt, de presenterades härinne ibland när färgen precis torkat)

är dessa:

Jag upptäckte precis att D5 ju skulle vridits 90°. Det gick lite snabbt där...

Vi hörs, syns och allt däremellan
/bosse

onsdag 8 november 2023

A propos musique

 Jo, Helena var ju mycket bättre på franska än jag någonsin skulle kunna få förutsättningar att bli. Men jag var å andra sidan bättre på musik...

I våras fick hon idén att vi skulle gå igenom vårt digra musikbibliotek. (digra = i vårt fall runt 525 CD:s) "Vaddå gå igenom" undrade jag. "Lyssna på alla, ställa tillbaka dem i bokstavsordningen, eller rensa bland dem?" "Alltihopa det du sa", blev hennes respons. "Inte nödvändigtvis i den ordningen" *

Sagt och gjort - Återvinningsstationen (inte second handlarna, tyvärr) fick ta över ett sextiotal som vi avgjorde vid blotta anblicken att de aldrig skulle komma tillräckligt högt upp i någons lista för att bli aktuella att hamna i en spelare. Resten blev kvar, ståendes ännu mer huller om buller än det var redan innan, och förblev så, till nyss. För ni förstår kanske hur prioriteringarna fick byta plats med varann, Helenas hälsa och välmående fick detta och väldigt mycket annat att sättas på vänt. Jag har i alla fall börjat lite smått nu, har hunnit till en mix av Björn J:son, Bo Kaspers, Broder Daniel, Bruce och Black sabbath...

Nåväl; dagens presentation av konstverk följer nedan. C1-C8










Kontakta gärna om frågor och önskemål! Mail eller SMS går lika bra.

Vi hörs, syns och allt däremellan

/bosse

*/ett citat från Marcus Birro som vi ofta, glatt och gärna återanvände i våra egna liv!

tisdag 7 november 2023

På förekommen anledning...

Hej igen, blivande och varande vänner. Tack för allt stöd!

Jag fick lite frågor som jag ska försöka svara på så enkelt det går, även om vissa av frågeställningarna var aningen irrelevanta och/eller komplicerade.

"vad föreställer det?" Måste den frågan ställas bör man börja med att fråga varför man behöver ställa den frågan                         ;-)








 

Vi hörs, syns och allt däremellan

/bosse 

PS: Kommentar på en funnen lapp Helena måste ha skrivit i (början av) bloggkarriären:

Angående konstnärligt arbete:

Det jag gör är inte alltid begripligt,

och verkligen inte alltid bra,

Men det viktigaste är att det är jag.

Eller åtminstone jagish.

måndag 6 november 2023

Halva mitt liv

Kära läsare, och andra. Helena, som drivit och skrivit här inne nästan dagligen sedan - för att vara exakt tretton - många år har försvunnit från oss. Hon tog sina sista andetag strax efter att jag - Bosse, hennes man - varit hos henne på lasarettet med gitarren och rösten i högsta hugg. Det kändes som att hon uppskattade det. Det enda budskapet hon klarade av att ge mig var ett "ja" när jag frågade om jag skulle ta en till låt innan jag packade ihop. För övrigt var hon så illa däran, så hon inte förmådde kommunicera alls. Jag tror det blev "Två av oss", en av hennes många favoriter jag lärt mig just därför.

Det var "The big C", som hon själv brukade uttrycka det, som ryckte henne ifrån oss.

Det var mycket som förblev osagt, många frågor jag hade velat ha svar på av henne.

Till exempel om hon ville att jag ska fortsätta skriva här inne i hennes frånvaro. Nu chansar jag vilt, eventuellt hämnas hon på mig för det, hoppas det blir den lindriga sorten i så fall...

Vad som däremot stod klart, var att vi en gång för alla skulle se till att bidra till välgörande ändamål (BRIS och UNICEF var väl de som stod högst i kurs) med en av de gärningarna vi kan; vår gemensamma konst. Som hon för övrigt varit inne på i flera inlägg här bakåt i tiden: Jag anfaller ett A4-papper med min blyertspenna. Hon tar över när jag utmattat mig tillräckligt med uppgiften, fyller i med kulspets och - framför allt - färg där och hur hon tycker det behövs. River sönder/av/bort där hon tycker det är motiverat. Till slut (när hon också blivit slut) kan det se ut så här:

      


Fast större, såklart. Jag skrev väl A4? Dessa - och ett sjuttiotal(!) till kommer att finnas till öga-mot-öga-beskådande inom kort.

En dikt till Helena - som visserligen skrevs för ganska länge sedan, och i samband med en annan närståendes bortgång - finns på youtube, tillsammans med en annan av hennes favoritlåtar (Bocturne, titeln var hennes förslag). Fungerar inte länken så sök på "Växer tanter på träd?" så hamnar ni på rätt account, det är f.ö. en av sagorna hon skrev när hon var i ett av sina essen. Den och ytterligare en hittar du på samma kanal.

(Essen, finns det ordet ens, man kan nog bara vara i ett åt gången...)

Vi hörs, syns och allt däremellan

                                                                            /bosse


PS: Till den som undrade: "halva mitt liv" anspelar på

vårt förhållande (32 år) och dess relation till min ålder.

tisdag 18 juli 2023

Sedan senast - efter regnet, kallar jag den

Den där solstrimman som kommer och hälsar på efter en regntung dag, den är inte att leka med. Eller jo, det är ju just det den är.

Denna vackra människa alltså - mannen. Vacker inifrån och ut. En solstråle träffade ett riktigt ljushuvud, den här ljuva sommarkvällen.

Ni kanske längtar efter vintertider? Nä, jag tänkte väl det. Här bjuder jag ändå på frost, i form av framsidan på Teds skiva. Ni vet väl vad första spåret heter på den här underbara artistens LP? Helena! Jo då.

Funderar på att skriva stödord. Har aldrig gillat ordet ens, men det är svårt att minnas allt kul och bra som händer mellan varven i mitt liv, nu när jag bara hinner hälsa på er då och då. Supernova. Och No Bears. Om jag hade skrivit några stödord inför den här texten, då hade jag säkert skrivit dem vid en punkt. 

Colin Firth alltså. Han bara fortsätter att imponera. I Supernova (2020) hittar han en ton i sitt skådespeleri som tar sig ända in till hjärtats innersta. Stanley Tucci är inte heller så pjåkig. Något att se en regnig kväll. Eller en solig dag för den delen. Men den är inte bara rolig, ganska sorglig faktiskt, men ack så eftertänksam, klok och inspirerande. Se den. 

Jafar Panahi. En mästerreggissör som inte låter sitt filmskapande stoppas av något. Herregud som, och vad och hur, han imponerar. En meta-film, med Panahi själv i huvudrollen. No Bears (2022). Nej, inga björnar, men så mycket annat värt att reflektera över - i en värld där konsten verkligen kan anses hotad och allt annat än fri. Nu är han i alla fall frisläppt, åtminstone senast jag kollade...

Annars har jag mest kollat vidare på inredningsklipp på tuben. OMG. Hur mycket inredningsinspiration med vintage och återbrukat finns det? Hur mycket som helst. Hem fyllda av kuriosa och coola antikviteter. Skrev upp ett par namn till er (stödord? nä.) först, men sedan insåg jag att det inte går att rekommendera något särskilt egentligen, det finns såå mycket. 

Men ett tips är att söka på Vogue och House & Garden, till exempel. De har många imponerande små reportage, från slott till kojor. Själv hamnar jag så lätt i julen. Julpyssel i juli, ni vet. Sök på christmas och cottage och lite sånt, då hamnar ni snart i ett glittrande jul-hus eller två. Eller trehundra.

Efter regnet. Så kallar jag min färdiga bild. För att det har regnat en hel del? Nja. Mest är den en åminnelse och en påminnelse. Om att de kraftiga skyfallen ute i världen skördat många dödsoffer. Den här bilden är skapad för att vi inte ska glömma dem som blivit/blir offer för extremhetta och regnfloder där ute. En tyst minut är på sin plats. Minst en minut. Den börjar nu.

Och den här utslitna fågel då. Den har fått mig att ifrågasätta om jag borde gå med i en förening med freden i fokus. På senare år har jag mest sett till att stödja här och var, mera fritt efter vad som känts mest angeläget där och då. Unicef ligger högt på listan. Och BRIS, bland andra. När jag var tonåring gick jag med i Greenpeace. Sedan har jag till exempelt stött Djurens rätt, Naturskyddsföreningen och Världsnaturfonden under livets gång. 

Men nu funderar jag på att stödja Svenska Freds, för att jag tror på den folkbildning som de förespråkade inför NATO-beslutet. Vi, befolkningen, borde fått mer information om vad ett medlemskap i en militärallians med kärnvapen innebär, innan vi ansökte. Det tycker Svenska Freds. Det tycker jag. Och det tycker många andra som tror på fredliga lösningar. Ett historiskt felsteg. Något i den stilen hörde jag någon säga om vårt kommande inträde. Det känns onekligen så, även om bara historien kan berätta sanningen för oss. Sedan. Sen. När det är försent?

Oj. Ja, det var ju här jag skulle berättat om Supernova och Colin Firth, för att en britt råkade hamna på vårt scrabble-spel. En britt och Bond-brud. Britt Ekland såklart!

Det handlar en del om hästar bland orden också, säkert för att vi inte kunde slita våra fyrkantiga ögon från ridsporten i Falsterbo. Hästar alltså. Vad ska man säga? Nästan lika snygga och sportsliga och starka, som de är intelligenta. 

Falkholt! Fler ord överflödiga.

Det blir kanske lite trist att visa en gul bil i svartvitt, men stilrent på något vis. Och det viktigaste är ju mannens favoritläsk. Den som han älskat ända sedan han var liten och sommarjobbade på bryggeriet. Tiden går, men Trocadero består. (Hoppas jag. Och mannen.)

Knoppar i vintage-bytta. Fina second hand-grejer. Och ja, knopp rimmar ju fortfarande på hopp. Sägs det.

Det gröna ute nu alltså. När det kommer lagom mycket regn blir allt så mycket vackrare och friskare. Fräscht. Och överallt fågelungar. Små blåmesar som inte fått sitt blåa "hår" ännu. Gulliga? Det är ett för enkelt ord. Supergulliga.

Nu har han bytt ut den här delen på andra sidan av en av sina gitarrer - mannen. Och jag får en fin sak till att återanvända. Som någon slags krok, funderade jag. Men än har den andra inte kommit upp någonstans, får se hur det blir nu när jag har två. Tummen ur! 

Och det är så vi måste leva mer och mer. Använda och återanvända. Laga allt som går att laga. Spela vidare som ingenting hade hänt? Ja, i just det här fallet går det ju alldeles utmärkt, men när det gäller de stora, viktiga och livsavgörande globala perspektiven - miljömedvetenheten och klimatarbetet - måste vi alla lära oss helt nya melodier. 

Och sluta köpa så mycket nytt hela tiden. Ja, jag låter som ett hack i en skiva, men det är ändå något jag måste skriva. I många länder är skadan redan skedd. I många fattiga områden i världen är klimatförändringarna en av de största anledningarna till att människor flyr hals över huvud. Så tjata är det som gäller. Om och om igen.

Varför så lite färg? För att världen känns så svartvit ibland. För att det känns som att mycket energi läggs på fel saker. Det förebyggande arbetet kommer så lätt i skymundan. Det känns som att en del har glömt bort vad det innebär att respektera andra människor och deras unika egenskaper. 

Så många stormar i så många små vattenglas, när vi har så många viktiga hjärtefrågor att adressera. Krigen, de går inte över av sig själva, det är uppenbart. Vi måste fortsätta föra den fredliga kampen för att varenda unge ska få ett drägligt liv. Helst mycket mer än drägligt. Utan svält och orkaner och konflikter och katastrofer.

Visst är vi framför allt lika, alltid, överallt. Men vi måste göra plats för olikheterna, annars blir vår tillvaro - och vår jord - alldeles för trång och vrång. Snällhet. Det är en underbar och lite bortglömd egenskap, känner jag. Som dock inte ska förväxlas med flathet och undflyende.

Hoppas ni har en lika fin sommar som vi. Älskar att fota ute och inne och högt och lågt och långt och nära intill.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps En grön utsikt i ett glasöga. Kanske det finaste fotot jag tagit - åtminstone idag. Lite sprillans nytt ska ni självklart bjudas på också. Nu ska jag nog prova att printa ut den. I färg. Tror jag.

tisdag 4 juli 2023

Mellan Beale Street och Summerland

Attans! Som i: Attans, vad svårt det är att blogga sporadiskt! När jag tittade in till er varje dag föll sig det mesta naturligt, som det här med vilka av mina foton som skulle hamna här inne - och vilka som skulle ut på andra konstnärliga äventyr. Nu är det mer diffust och jag måste ta aktiva beslut för att inte göra bort mig och lämna ut någonting i förväg. Skulle så gärna vilja visa er sommarens (hittills) bästa bild till exempel, men det går inte. Den är lite för bra för att bara hamna här inne, tror jag. Sorry. Känns som jag dissar er - och så är det naturligtvis inte. Men. Det var ju faktiskt ett av skälen till att jag slutade blogga dagligen - att jag vill hitta mer koncentration till mina konstnärliga foton.

Men hej, nu kör vi ett litet sommardoftande inlägg, va? Tror ni kommer bli ganska nöjda ändå, med det ni bjuds på här och nu. Rosens dag kom och gick, men jag valde att föreviga något mer beständigt och ristat i sten. 

Även om inget slår den spröda, starka, underbara äkta varan förstås. Har faktiskt fotat en hel del blommor. 

Både ute och inne har det fotats blommor. Några mer spontana uttryck, andra mer inplanerade. Det här är en av mina favoriter bland egna vintage-vaser, den ska få figurera och stoltsera i ett viktigt sammanhang framöver.

Regnet har fallit när jag fotat. Och solen har stirrat rätt in i linsen andra dagar. Älskar att fota i regn, men vad ska man göra när vecka efter vecka består av torr-väder. Det får ju gå det med. Förresten - läste ni att väder är ett passerat ord, åtminstone i vissa franska TV-kanaler. Jo, de har liksom slutat att bara berätta hur vädret ska bli, de berättar mer om varför det ska bli - och blev - som det blir. Klimatrapport, istället för att bara prata väder och vind. Bra grej. För vädret är ju ingen lek längre.

Visst är det harens år? Eller är det kaninens? Anyway. Föll för de har skuttiga sakerna inne på Plantagen. Skulle säkert passa finfint i en gräsig vrå - i alla fall om man har en mysig jätteträdgård eller så.

Och den här då! En sådan regnsamlande groda kan man säkert få plats med i en liten täppa, tänker jag. Analog regnkoll, hur mycket charmigare än en regnvåt app? Får man köpa nya saker då? undrar den som fortfarande försöker följa den här bloggen på grund av att den i första hand sysslar med second hand. Nej, det får man inte. Inte slentrianmässigt och huvudlöst. Men med eftertanke och kärlek till praktiska och härligt designade saker får man såklart köpa nåt nytt nån gång. Nån gång. Men jag köpte ingen groda, för mig ska det mycket till innan jag väljer nytt framför bättre begagnat.

På tal om bättre begagnad... Hehe, min söta man. Han läser ur en second hand-bok här. Sommarens tämligen lättsmälta högläsningsbok är fylld av solrosor och cirkusartister, bland annat. Snart har vi läst ut den, berättar kanske mer sen. Nån gång.

Sprakande, soliga dagar i all ära, men...

...inget överträffar smattret av efterlängtat regn.

Och ingen syn är väl intressantare än konst som finns tillgänglig för alla?

- Titta, jag har nog blivit lite solbränd i alla fall... Haha. Ja, om man jämför sig med en väldigt ljus blomma, då ser man ju lätt lite rostad ut. Mannen alltså.

Men självklart är det mest den vackra vintage-krukan som hamnar i fokus.

Grönskan. Den frodiga. Som vi älskar den. Bäst att njuta av den medan man kan. Innan öknarna breder ut sig ytterligare och isarna smälter och smälter och allt det där hemska som ni säkert hoppades att slippa höra här och nu. Men det är här och nu som vi måste agera i rätt riktning. För klimatets skull. För framtiden. Även om vi naturligtvis ska unna oss att njuta lite grand också. 

Njut gärna i en gammal T-shirt. En sådan som överlever tvätt efter tvätt. Inget är så slösigt som att köpa onödigt nytt. Särskilt det stora klädkontot tär på miljön. Köp det mesta second hand, använd länge. Lappa och laga och älska dina gamla paltor. Då kommer klotet att vilja krama dig, länge länge.

Det blev ju några foton över till er också. Hoppas ni blev nöjda. Fotot är mitt bästa uttryck just nu, även om jag tänker mig att måla på också. Bilden överträffar allt. Särskilt när orden tar slut inför så mycket nuförtiden. Det finns inga ord för dumheten som breder ut sig i vår egen regering, och i många andras. Det finns inga ord kvar.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps If Beale Street could talk. Och Summerland. Två filmtips från mig och mannen till er. Kärlek och magi i båda. Men också obehaglig verklighet. Se se se. Och visst ja: Penguin Bloom. Verklighetsbaserad och bra. Jobbigt bra. Med Naomi Watts, bland andra. Sedan såg vi en till med henne, av bara farten liksom: While we're young. Har några år på nacken nu, men vi har inte sett den förut. Kul. Och eftertänksam. Och Ben Stiller. Och mycket spy.

Länkar inte, är för lat. Är ju bara en slashasig då-och-då-bloggare numera. Men jag är säker på att ni hittar dem, där man streamar som bäst.

Annars fortsätter vi med Öppet Arkiv på SVT Play. Någon Molin blev det inte, men däremot Rosenbaum. Från början av 1990-talet. Svedelid och Silbersky bakom pennorna. Allt går så långsamt. Allt flyter på i en takt som livet gjorde då, innan allt blev digitalt. 

Nej, jag längtar inte tillbaks. Ingen unken nostalgi här inte. Men det kan vara bra för dem som inte levde då, att veta att det finns fler sätt att leva än det som matas fram på en slags unison storbild hela tiden. Det går att gå långsammare. Det går att leva i sin egen takt - också.