Sedan senast - efter regnet, kallar jag den

Den där solstrimman som kommer och hälsar på efter en regntung dag, den är inte att leka med. Eller jo, det är ju just det den är.

Denna vackra människa alltså - mannen. Vacker inifrån och ut. En solstråle träffade ett riktigt ljushuvud, den här ljuva sommarkvällen.

Ni kanske längtar efter vintertider? Nä, jag tänkte väl det. Här bjuder jag ändå på frost, i form av framsidan på Teds skiva. Ni vet väl vad första spåret heter på den här underbara artistens LP? Helena! Jo då.

Funderar på att skriva stödord. Har aldrig gillat ordet ens, men det är svårt att minnas allt kul och bra som händer mellan varven i mitt liv, nu när jag bara hinner hälsa på er då och då. Supernova. Och No Bears. Om jag hade skrivit några stödord inför den här texten, då hade jag säkert skrivit dem vid en punkt. 

Colin Firth alltså. Han bara fortsätter att imponera. I Supernova (2020) hittar han en ton i sitt skådespeleri som tar sig ända in till hjärtats innersta. Stanley Tucci är inte heller så pjåkig. Något att se en regnig kväll. Eller en solig dag för den delen. Men den är inte bara rolig, ganska sorglig faktiskt, men ack så eftertänksam, klok och inspirerande. Se den. 

Jafar Panahi. En mästerreggissör som inte låter sitt filmskapande stoppas av något. Herregud som, och vad och hur, han imponerar. En meta-film, med Panahi själv i huvudrollen. No Bears (2022). Nej, inga björnar, men så mycket annat värt att reflektera över - i en värld där konsten verkligen kan anses hotad och allt annat än fri. Nu är han i alla fall frisläppt, åtminstone senast jag kollade...

Annars har jag mest kollat vidare på inredningsklipp på tuben. OMG. Hur mycket inredningsinspiration med vintage och återbrukat finns det? Hur mycket som helst. Hem fyllda av kuriosa och coola antikviteter. Skrev upp ett par namn till er (stödord? nä.) först, men sedan insåg jag att det inte går att rekommendera något särskilt egentligen, det finns såå mycket. 

Men ett tips är att söka på Vogue och House & Garden, till exempel. De har många imponerande små reportage, från slott till kojor. Själv hamnar jag så lätt i julen. Julpyssel i juli, ni vet. Sök på christmas och cottage och lite sånt, då hamnar ni snart i ett glittrande jul-hus eller två. Eller trehundra.

Efter regnet. Så kallar jag min färdiga bild. För att det har regnat en hel del? Nja. Mest är den en åminnelse och en påminnelse. Om att de kraftiga skyfallen ute i världen skördat många dödsoffer. Den här bilden är skapad för att vi inte ska glömma dem som blivit/blir offer för extremhetta och regnfloder där ute. En tyst minut är på sin plats. Minst en minut. Den börjar nu.

Och den här utslitna fågel då. Den har fått mig att ifrågasätta om jag borde gå med i en förening med freden i fokus. På senare år har jag mest sett till att stödja här och var, mera fritt efter vad som känts mest angeläget där och då. Unicef ligger högt på listan. Och BRIS, bland andra. När jag var tonåring gick jag med i Greenpeace. Sedan har jag till exempelt stött Djurens rätt, Naturskyddsföreningen och Världsnaturfonden under livets gång. 

Men nu funderar jag på att stödja Svenska Freds, för att jag tror på den folkbildning som de förespråkade inför NATO-beslutet. Vi, befolkningen, borde fått mer information om vad ett medlemskap i en militärallians med kärnvapen innebär, innan vi ansökte. Det tycker Svenska Freds. Det tycker jag. Och det tycker många andra som tror på fredliga lösningar. Ett historiskt felsteg. Något i den stilen hörde jag någon säga om vårt kommande inträde. Det känns onekligen så, även om bara historien kan berätta sanningen för oss. Sedan. Sen. När det är försent?

Oj. Ja, det var ju här jag skulle berättat om Supernova och Colin Firth, för att en britt råkade hamna på vårt scrabble-spel. En britt och Bond-brud. Britt Ekland såklart!

Det handlar en del om hästar bland orden också, säkert för att vi inte kunde slita våra fyrkantiga ögon från ridsporten i Falsterbo. Hästar alltså. Vad ska man säga? Nästan lika snygga och sportsliga och starka, som de är intelligenta. 

Falkholt! Fler ord överflödiga.

Det blir kanske lite trist att visa en gul bil i svartvitt, men stilrent på något vis. Och det viktigaste är ju mannens favoritläsk. Den som han älskat ända sedan han var liten och sommarjobbade på bryggeriet. Tiden går, men Trocadero består. (Hoppas jag. Och mannen.)

Knoppar i vintage-bytta. Fina second hand-grejer. Och ja, knopp rimmar ju fortfarande på hopp. Sägs det.

Det gröna ute nu alltså. När det kommer lagom mycket regn blir allt så mycket vackrare och friskare. Fräscht. Och överallt fågelungar. Små blåmesar som inte fått sitt blåa "hår" ännu. Gulliga? Det är ett för enkelt ord. Supergulliga.

Nu har han bytt ut den här delen på andra sidan av en av sina gitarrer - mannen. Och jag får en fin sak till att återanvända. Som någon slags krok, funderade jag. Men än har den andra inte kommit upp någonstans, får se hur det blir nu när jag har två. Tummen ur! 

Och det är så vi måste leva mer och mer. Använda och återanvända. Laga allt som går att laga. Spela vidare som ingenting hade hänt? Ja, i just det här fallet går det ju alldeles utmärkt, men när det gäller de stora, viktiga och livsavgörande globala perspektiven - miljömedvetenheten och klimatarbetet - måste vi alla lära oss helt nya melodier. 

Och sluta köpa så mycket nytt hela tiden. Ja, jag låter som ett hack i en skiva, men det är ändå något jag måste skriva. I många länder är skadan redan skedd. I många fattiga områden i världen är klimatförändringarna en av de största anledningarna till att människor flyr hals över huvud. Så tjata är det som gäller. Om och om igen.

Varför så lite färg? För att världen känns så svartvit ibland. För att det känns som att mycket energi läggs på fel saker. Det förebyggande arbetet kommer så lätt i skymundan. Det känns som att en del har glömt bort vad det innebär att respektera andra människor och deras unika egenskaper. 

Så många stormar i så många små vattenglas, när vi har så många viktiga hjärtefrågor att adressera. Krigen, de går inte över av sig själva, det är uppenbart. Vi måste fortsätta föra den fredliga kampen för att varenda unge ska få ett drägligt liv. Helst mycket mer än drägligt. Utan svält och orkaner och konflikter och katastrofer.

Visst är vi framför allt lika, alltid, överallt. Men vi måste göra plats för olikheterna, annars blir vår tillvaro - och vår jord - alldeles för trång och vrång. Snällhet. Det är en underbar och lite bortglömd egenskap, känner jag. Som dock inte ska förväxlas med flathet och undflyende.

Hoppas ni har en lika fin sommar som vi. Älskar att fota ute och inne och högt och lågt och långt och nära intill.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps En grön utsikt i ett glasöga. Kanske det finaste fotot jag tagit - åtminstone idag. Lite sprillans nytt ska ni självklart bjudas på också. Nu ska jag nog prova att printa ut den. I färg. Tror jag.