Fem särskilt fina - med blommig blick

Det här med fem fina vintage-saker, jag gillar ju det. Höll ju på att bli en riktigt kategorisk bloggare förra året. Kände lite på det här med olika teman, och det kändes bra på många sätt. Att sätta en agenda så där.

Men.

Här kommer men:et... Men det ligger ju inte för mig egentligen - att bestämma för mycket om innehållet här innan. Jag gillar ju volley och uppstuds. Gärna spontant och överraskande. Helst vill jag ju överraska mig själv mest. Vill ju blanda och ge. Högt och lågt. Allvar och skoj. Ord och bild. Allt möjligt mellan raderna och utanför ramarna.

Med det sagt kör vi en ändå en slags variant på förra årets kategori High Five-vintage här och nu.

Fem särskilt fina. Jag öppnade de gröna glasdörrarna och tog fram blomsterflickan från Seto. Och vasen för en, eller möjligtvis två tunna, stjälkar: Boda Blom, i design av Signe Persson-Melin. Och så den gamla träiga prästkragen. Den som jag gav till min älskling när han låg på sjukhus en gång, på en avdelning där man inte fick komma med levande växter. Då fick han en evig prästkrage istället. Har ju blivit riktigt populära igen - blommor av trä. Tycker mig se utsnidade tulpankronor både lite här och var i vintage-världen numera.

Och pappersblommor då. Jag har ju min blombok som jag fortsätter att riva ur. Den här gången en clivia.

Ska vi göra en officiell uppradning/numrering också då kanske? Ja, okej, det gör vi.

1. Flickan från Seto. En sådan där kitschig sak som bara tar sin in i hjärtat ibland, trots sin kitschighet. Eller på grund av. Hennes små keramiska fötter är i alla fall så oemotståndligt gulliga där de spretar på var sin sida.
2. Pappersblommor ur blombok. Vad finns mer att säga? Tråkigt luktlösa, men oändligt hållbara.
3. Glasvasen. Boda Blom. Så sinnrikt enkel. Ett signum för Signe Persson-Melins design-öga.
4.  Mer blommor, det är ju ändå skottår... Älskar, älskar inte oäkta blommor? Kanske inte älskar, men några av dem kan få vara ett fullgott alternativ.
5. Ramen? Eller sypuffen? Ni får själva välja det femte vintage-objektet här. Vackra ramar kan man aldrig få för många av. Och den omklädda puffen funkar utmärkt som förvaring och avlastning. Och som fotpall.

Det var det. Nu mera Beethoven och mannen som viftar med kaffekannan. Sköt om er.

<3
/helena

ps Vi får väl se - om jag fortsätter blanda och ge er fem (för mig) särskilda föremål i nya kombinationer. Kanske. Kanske inte.

Vår. Rabatt. En dikt. En vas. Fyra årstider.

Halloj. Här kommer jag med blommor. Helgbuketten. Nej, faktiskt en hel liten rabatt. En rund och naggande god rabatt. Den heter ju så, vasen. Rabatt. Med den välkända bokstavskombinationen UE undertill.

Vad har ni gjort sedan senast då? Jag har skrivit ett par rader. Och letat fram ett par visor med vårsol i blick.

På en byväg om våren. Fin titel va? Thore Skogmans ständigt lika glada stämma. Men det var visst någon annan som skrev den? Kai Gullmar? Och någon mer? Ska kolla noggrannare snart. För snart är det visst vår.

Ja. Jo. Det ÄR samma foto fyra gånger i rad. Men ljuset skiftar. Med årstider, med timme på dagen, med snömängd på marken, med löv i träden. Fast på hösten är förstås ljuset gulare. Varmare. Varje ljus har sin särskilda ljuspunkt och charm liksom.

Och just det ja, jag skrev ju en sak till er också. Inspirerad av den kanske mest klassiska av alla vårsånger. Min vår är din vår. Din vår är min vår. Eller hur det nu var. Håll till godo:


Vår
Visst är den det
Allas
Vår
Inte bara din
Eller min
Eller alla vackra flickors

Vår vår

Luften är vår

Luften är fri, trodde vi
Giftfri
Avgiftsfri
Avgasfri

Aldrig har något stått oss så dyrt, som tron att luften var fri
Att den var vår att misshandla och blanda oss i

Vi ville ju bara utrota ogräs, sa vi
Vi ville ju bara flyga jorden runt, sa vi
Vi ville ju bara stå på tomgång en kvart, sa vi

Och våren blev allt mindre vår för varje vår som gick

Inte bara din
Eller min

Vår

Vår vår

<3
/helena

Kvalitetstid med Beethoven

Snön ligger fortfarande kvar, fast det gått ett par dagar sedan det föll. Och om man skärper blicken så att det nästan gör ont - då kan man se de finkornigaste flingor i luften där utanför. Som om de dammade där uppe.

Här nere på jorden sitter jag och tänker att idag gör jag lite tvärtom - hälsar på er innan jag greppar mitt block och min penna och börjar skriva dagens ord. Ibland blir de många och långa, ibland ett exklusivt fåtal. Kanske bara en ö eller så. Eller en å. Eller äh, skit i det. Lite så.

"The single greatest thing about music is that there is nothing material about it"

/sagt av Igor Levit i Kulturnyheterna (i onsdags tror jag att det var)

Och så är det ju, åtminstone nuförtiden när det inte behöver kosta skjortan att köpa en minisynth och börja spela. Förr var viss musik förbehållen överklassen, för att inte säga enbart hovet och deras entourage. Idag kan visserligen fortfarande inte alla skaffa sig en flygel bara så där, men nästan alla, många i alla fall, har tillgång till att lyssna på all typ av musik.

Musiken har blivit mer demokratisk, skulle man kunna säga. Och ingen behöver vara rädd för att inte förstå, tänker jag. Det är bara att sätta på symfoni nummer nio och blunda och sväva bort i tanke och kropp. Eller lyssna intensivt på varje not, varje skiftning. För det demokratiska innebär också att Du själv bestämmer hur just du vill lyssna.

Annars då? Jo tack, det rör på sig. Mannen spelar och sjunger tillsammans med funktionsvarierade och äldre som vanligt, och fyller på i arbetstid med att vikariera som lärare. Den här veckan har han träffat fyror och sexor och sexåringar. Kidsen verkar gilla mannen. Och hur skulle någon kunna låta bli? (Undrade hon helt opartiskt). Någon go unge undrade till och med något i stil med om han inte kunde bli deras originelle lärare. Haha. Tror hen menade ordinarie. Men originelle sammanfattar ju egentligen det här med mannen på ett alldeles utmärkt sätt. Och jag lär mig saker här vid sidan av, när mannen berättar om lektioner och prov och så. Måste till exempel läsa på lite om det här med oljesand, har noll koll där. Har ni?

Nähä. Dags att greppa penna och papper. Tittar nog in hit lite senare, kanske med något blomstrande. Eller imorgon.

Vad ska ni göra i helgen då? Vi ska lyssna på Beethoven. Fira honom lite extra. Lyssna på välljudande luft, som den modige pianisten Igor Levit uttryckte det.

<3
/helena

En tupp, en gul tråd & ett par äggkoppar måste väl ändå vara okej?

Bläddrade framåt i almanackan och konstaterade att favorithelg nummer ett - påsken - fortfarande är en bra bit bort. Men vad gör väl det? Inget - eller ingen - kan ju hindra en från att låta vintage-tuppen gala lite hest ändå. Liksom tala om för oss; att allt det gula snart är på gång. Snart är ett rätt relativt begrepp, som ni vet.

Vi använder sällan, för att inte säga aldrig, äggkoppar här hemma. Vilket är synd, för det finns så många fina. De här har ingen ålder att tala om, men de känns ändå som de varit med om en del. Lite feeling har de allt.

Blir inte av att ta fram äggkoppar bara, fast vi äter en hel del ägg. Synd, som sagt. Funkar bra som prydnad i alla fall.

Och det här skåpet då. Minns ni det? Skåpet som jag stal (!?!) eller räddade från att rosta upp helt, eller hur det nu var. Upphitte-skåpet. Nu har det kommit ordentligt på plats i köket.

Lite makabert känns det allt, med ett vapenskåp bland allt det lulliga, gulliga. Men det är väl så det ska vara. Det här är ett pensionerat skåp, det kommer aldrig mer att komma i närheten av något otäckt och våldsamt.

Tänkte först fixat till det lite, men jag älskar dess patina och att vi sätter en fredlig agenda för det, från och med nu! Det finns inga soldater mer/det finns inga gevär. Så det så. Åtminstone i fantasin och i vår ständigt lika levande, längtande framtidsdröm.

De enda skott som möjligtvis kan komma på fråga att komma i dess närhet i framtiden är blomskott. Än så länge är det bara strösaker i det. Blandat småskräp. Men jag tänker mig att det borde flytta in något riktigt mjukt i det. Eller något vacker och skört. Eller bara bra-att-ha-i-köket-saker.

Vet inte om det fanns någon röd tråd i det här inlägget egentligen, men en gul tråd finns det definitivt. Vi går mot gulare tider, mina vänner! Långsamt, men säkert.

<3
/helena

ps Och det vårigaste vykortet har kommit fram - Släpp fångarne loss, det är vår! Av bästa Tage Danielsson. Såg ni det skymta, kortet, där uppe på skåpet?

Tecken på liv

<3
/helena

ps Såg ni fågelholken i trädet? Som om någon liten pippi velat ha takfönster eller så. Som om den hoppat och flaxat och baxat och kämpat - och till slut lyckats luta sitt lilla hus precis som den ville. Eller också var det väl bara blåsten, elementen och vädrets makter? Nej, det första scenariot låter ju mycket troligare, eller hur? ;)

Nothing new, som vi säger i branschen.

Igår drog jag ut ännu en av dessa gamla ryggar. Humoresker. Jodå. Lite roliga var de allt, även om de hade ett antal år på nacken. Jag läste några för mannen när han rakade sig, och det verkade lite farligt på något sätt. Struphuvudet guppade förfärligt när han skrattade åt idén att tillverka halvskalliga peruker. Sedan läste jag om bångstyriga får. Sådana som inte bara vill hoppa strömhopp lugnt och stilla så man kan räkna dem och sedan somna...

Här ser ni förresten det första jag ser när jag vaknar. Och det sista när jag somnar. Oftast somnar jag till ljudet av min mans lugna andetag, behöver sällan använda mig av räkna-får-metoden eller något annat knep. Men ibland föreställer jag mig att jag går barfota en sommardag, det brukar vara sövande. Tanken på fötternas färd över små obehagliga stenar kan i och för sig vara ett litet hinder på sömnvägen. Men sedan kommer den ljumma asfalten och söver från topp till tå. Eller tvärtom då.

Hon borde kanske ha solglasögon snart? Snart får hon ju läsa i ljus hela dagen lång. Våren är på gång. Och visst är det kul, nästan kul nog för ett utropstecken. Men jag kommer sakna vintern, tycker den är så vilsam på något sätt. Även när den mest regnar och blåser bort.

Här gick visst något lite snett... Förmodligen jag. Hehe. Gick förmodligen i andra tankar samtidigt som jag knäppte bilden. Måste berätta om när jag satt vid köksbordet igår och stirrade in i sovrummet. Bara satt. Bara stirrade. Tills mannen undrade vad tusan jag stirrade på. Och jag svarade: På vårt trivsamma hem. Ibland kan jag bara stanna upp inför den känslan - trivsel. Varje dag stannar jag upp inför något jag är tacksam över. Det kan vara något litet...

...eller något ändå mindre. Det är de små, triviala vardagssakerna som påminner oss om allt som är viktigt här i livet.

<3
/helena

ps På tal om sömn. Slog upp en sida på måfå i en av mannens gitarrackordsböcker (Kompa på gitarr!). En bok som han använder sig av i undervisningen av nybörjare. En bok vi hittat second hand någonstans någon gång. Den kom ut 1987 och innehåller en verklig blandning av låtar som kan passa att börja öva på. Smått och gott och sött. Och på tal om sött. Sött sover nog liten och stor efter att ha fått Brahms Vaggsång sjungen för sig. Här med bokförfattarens (Thomas Allanders) text till. Den vill jag gärna dela med er:

"Sov i ro slumra in - lilla älsklingen min,

tag ett steg mot en rand - in i drömmarnas land

tills du vaknar min vän - nästa morgon igen

tills du vaknar min vän - nästa morgon igen."

Fin va?

Vi måste våga (t)ro... del 2

Lite råare, naturligare version. Men samma budskap. Höll på att skriva busskap. Ja, varför inte? Vi borde nog busa mer. Busfrön är bra grejer. De borde få slå rot lite oftare.

Hjärtat, vi, månen och solens grödor. Lite så. Vi.

Hoppas ni gillar!

<3
/helena

ps Nu: påtår!

Vi måste våga tro på att framtiden är ljus, och grön.

Det började med att jag tänkte på gårdagens datum när jag skapade en ny bildmapp - 20200220. Så snyggt ju. Och säkert ett sådant datum när många valde att förlova sig. Eller gifta sig. Eller bara pussas lite x-tra!

Sedan tänkte jag på ett av mina absoluta favorit ord - VI. WE. Ordet som gjorde att jag valde det namn jag en gång valde på bloggen eVIga kVInnor VIntage. Vi. Vi. Vi. Vi måste våga tro på att vi kan göra skillnad, tillsammans. Att vi kan motverka de radikala högerströmningar vi ser runt omkring oss. Att solidaritet och kärlek över alla bredder och breddgrader ska leda oss framåt i kampen för vår jords överlevnad på alla sätt.

Därför gjorde jag en bild/ett kort till oss alla. Med den heliga - men inte nödvändigtvis alls religiösa - treenigheten: Tro, hopp och kärlek. Och ro behöver vi för att kunna tänka ut bra saker att göra. Hopp, behöver vi alltid. Kärlek kan vi aldrig få för mycket av.

<3
/helena

ps Publicerar strax den andra versionen också (samtidigt som jag go-fikar med bästa mannen!)

Hela rymden ryms

Hej, vänner. Ett snabbt hej här från mig. Hade tänkt att hinna så mycket mer idag, men plötsligt var tiden bara slut. Nu vill jag ta kväll med min bästa vän och kompis och kille. Jaja, "kille"då, så att ni kids inte får panik över att gubbar kallas killar och att hela er världsbild därmed vänds upp och ner och så där. Snart ska det tittas på hästar på tjock-teven. Bästa sporten ever! Ridsport. Hoppning. Yes!

Annars då?

Jo, planeringen framåt går lite trögt, men en bit fram i mars ligger nu halvt fastlagt ändå. Hemmakontoret har nästan glött av iver och pennans väg över blanka papper. Numera inte så blanka alltså. Mannen springer förbi, nyss hemkommen från jobb med små barn - han hälsar!

Och en annan dag ska jag skriva något längre om allt det som trängts (och trängs) innanför mitt pannben just nu. Jag funderar fortfarande mycket på varför så många unga människor mår dåligt idag. Varför så få känner framtidstro och hopp. Hur vi ska göra för att komma bort från hopplöshetskänslor och behovet av att söka sig till snabba kickar istället för att våga tänka längre.

Vad håller jag på med här då? Jo, jag plockade fram lite fina småsaker och gjorde ett kort/en bild till er. Kanske ska ta mig tid att publicera den nu också? Vi får se om jag hinner. Jo, det ska nog gå, klockan är ju inte slagen fem än.

Allt handlar om ordet vi. Om hur mycket som ryms i det ordet. Där finns du och jag. Men också resten av världen.

Fin helg till er!

<3
/helena

ps Snart kommer kortet då. Korten. Jag gjorde två versioner.

Ta vårt småsunkiga badrum som exempel

Jo, jag använder tops, ibland. Har iofs snålat in och så. Köper de med pappersstång. Och ekologisk bomull.

Vi köper inte alltid det bästa toapappret ur klimatsynpunkt, det gör vi inte. Men å andra sidan använder jag två gamla handväskor att förvara diverse bra-att-ha-i-badrummet-grejer. En av väskorna är en riktig gammal tantväska, funkar finfint till badrumsförvaring i den mindre skolan.

Vi köper inte de miljömässigt bästa tandborstarna alla gånger, det gör vi inte. Men å andra sidan är mitt favoritbadlakan en avlagd bomullsgardin och de gröna ljuslampetterna köpte jag på Myrorna för säkert tjugofem år sedan. Hej, förresten! Rufsigt fokus på mig här idag. Som alla dagar...

Vad vill jag då ha sagt med det här egentligen? Jo, jag tycker inte om miljöhysterin som råder nu. Nu, nu, nu. Jo, visst det är bråttom. Vi måste ändra och vända och så, men ändå. Kom igen, lugna ner er. Det är en dag i morgon också. Miljöförstöringen började inte igår. Och inget blir bättre för att några hetsar som galningar. Jag tror på att tänka till, hela tiden. Inte bara just nu när det verkar ha blivit en trend att gå runt och vara panikslagen 24/7.

Jag vårstädar vårt gamla, småsunkiga standardbadrum lite. Byter ut några tråkiga plastgrejer mot några av mina vintage-inköp. Använder ett par fina värmeljushållare som förvaring till smått och gott. Kommer på att tandborstarna kan luta sig mot knivställen från Lindshammar. Försöker tänka ut nya användningsområden till det vi redan har. För inget, inget i hela stora, vida konsumtionsvärlden är så miljöovänligt som att inte först använda det man redan har.

Mannen använder engångshyvlar i plats ibland, det gör han. Av ren bekvämlighet. Och tandborstglaset som de står i är av plast. Hård retroplast. Plast är inte bara dåligt. Visst plastbantar vi också här hemma, men en del saker funkar bäst i plast. Gäller bara att återvinna bra och utveckla de olika plastmaterialen mer.

Förvaringshinkarna har jag också haft i mer än 20 år, de bara går och går och går aldrig sönder. DET är också miljövänligt. Att använda sina saker tills de inte går att använda längre är bra. Riktigt bra.

<3
/helena

ps Och du, gör lite som DU känner. Känn efter i maggropen vad DU kan och vill bidra med. Visst, fakta är bra, men ibland tar snacket/miljötrenderna över helt och all känsla av sunt förnuft och gammal nedärvd kunskap känns då som bortblåst.

Hitta DINA vägar framåt. Lyssna inåt också, inte bara på alla som larmar och går på (även om många av dem naturligtvis besitter och förmedlar mycket klokskap också).

Jag försöker lyssna till det jag alltid vetat är bra; måttfullhet. Vi har till exempel alltid bott litet - utrymmessnålt och kvadrateffektivt, som man säger. Vi har aldrig städat överdrivet ofta eller mycket, vilket också spar på jordens resurser i förlängningen - och nej, det betyder inte att jag tycker att man ska låta allt sunka igen helt. Men städa med måtta och lätt fuktad trasa. Säger hon som gärna slösar lite för mycket på både tvål och vatten. Fy, på mig! Men jag är duktig på att städa i förbifarten. Jag städar alltid lite, för att slippa städa mycket sen. Tvättar till exempel ofta händerna i milt diskmedel och passar då på att ta ett krafttag i handfatet samtidigt. Samma sak när jag duschar. Nej, inte riktigt samma sak, men jag brukar passa på att städa i och runt badkaret när jag ändå duschar.

...och i soffan ligger Jens Assur.

I köket blommar den blå potatisen. Och bakom några andra loppistavlor och en del egna alster hittar jag en kvinna som vårstädar. Jag tror åtminstone att det är en potatis som slagit ut på köksväggen. Gillar i vilket fall den vilsamma färgskalan, och att något är på väg att gro. Och jag tror att hon vårstädar. Vi får väl se när den kommer upp här någonstans. Tror kvinnan på färglitografin kostade en femtiolapp eller så. Bara ännu en billig kvinna alltså - hehe. 

Och i soffan ligger Jens Assur. Hans talande bilder. Foton från platser där ingen vill vara. Planschen från utställningen med namnet: Och himlen därovan. Den har legat här i snart 20 år nu. Ja, inte precis där i soffan, men här hemma hoprullad bland andra planscher, affischer och papperssaker på rulle. 

Den måste få komma fram nu, känner jag. Som en påminnelse, om hur lyckligt lottade vi är i vår del av världen. Som en påminnelse om att det finns barn som aldrig kan slappna av efter skolan. Aldrig kan gunga bort en solig eftermiddag. Barn som alltid, jämt, ständigt måste vara på sin vakt. Som aldrig får vara barn på riktigt. Barn som bor i krigs- och konfliktområden. Barn på flykt, barn i osäkra flyktingläger. Barn. Och vuxna, förstås. Men det gör ändå ondare att se barnen få sin uppväxt stympad, mentalt och bokstavligen.

Sköt om er.

<3
/helena

På Nyckelpigegränd. En skrivövning.

Jag kan egentligen inte ha någon åsikt om skrivarskolor, eller jo, det är klart att jag kan. Men jag borde inte, för jag vet inte så mycket om dem. Men ibland får jag en känsla av att för mycket skolning runt det personliga skrivandet gör texter opersonliga. Ibland får jag känslan av att det finns en skrivarfabrik där ute. En fabrik som förädlar sitt råmaterial lite väl bra ibland. Som om hela skrivprocessen gick att lära ut och in utantill. Som om regler gjorde alla ord mer läsvärda. Med det sagt är jag helt för det här med tips och trix.

Det här med att hitta nya vägar, andra infallsvinklar och sätt att kringgå rädslor och skrivkramp. Själv har jag ett knippe sådana knep. Några har jag delat med er genom åren, några har mannen använt sig av när han hållit i poetiska kurser (!!???). Jodå, jag har dubbelmoral. Det är helt okej att mannen och jag lär ut lite smått och gott på helt amatörmässig basis, men alla professionella skrivarskolor, de kan bara lägga ner allt från A till Ö. Nej då, inte så. Inte alls.

Det är bara en känsla som smyger sig på ibland; att vissa saker inte går att lära ut, eller in. Och även om de går att lära ut, så borde man kanske behålla lite mer av sitt originella råmaterial ändå. Vägra lära sig vissa saker helt enkelt. Bara för att det ger mer feeling.

Med allt det sagt vill jag dela en liten sak jag skrev med er. En fyrdelad sak. En slags skrivövning. Vad själva knepet går ut på i de här små texterna får ni själva försöka lista ut. Och kan ni inte det så finns "facit" i ps:et.

I ärlighetens namn använder jag mig sällan av skrivarknep. Varken mina egna eller andras. Mina små texter skriver sig oftast själva. Flödar fram på uppstuds liksom. Som om de bara måste ut. Som om jag bara måste få försöka överraska mig själv om och om igen. Fast det där lät kanske lite stöddigt? Lite väl självsäkert? Och det kan jag meddela att jag ofta inte är. Tvivlar ofta på om något går att använda till något annat än att dumpa in hit. Eh? Sorry, älskade papperskorgsblogg. En blogg kan vara så mycket. Ibland får den finna sig i att vara spyhink eller avfallshanterare eller både och. Oftast behandlar jag ju den - och er - med värdighet och respekt, hoppas jag. Och de här små meningarna som följer hoppas jag att ni tycker om. Jag gillar dem i alla fall. Here we go:

PÅ NYCKELPIGEGRÄND (i fyra små delar)

DEL 1

Låten var slut. Kvinnan i det skumma köket knipsade av två vissna blad från fredskallan och lyfte upp armen från skivspelaren. Fade out, tänkte hon. Det hade varit en sådan dag. En som aldrig riktigt ville börja och därför aldrig fick något slut. Dimslöjorna hade legat täta på morgonen. Fått de höga husen längs horisonten att verka mer som trevåningshus än något mer. Bara ett och annat tänt badrum avslöjade att dimman dolde några våningar till.

Låten igen. Samma. Monotonin, en välbekant melodi. En sådan som nynnade sig själv. Andra versen kunde hon fortfarande inte, fast hon lyssnat minst tusen gånger. Det var som om orden mellan brödsmulor och svanesång inte passade ihop. Åtminstone gjorde de inte det i hennes huvud.

Köttbullarna var klara. Låg och spred en svag doft av jullov omkring sig. Det var hennes mors recept, det var hon som lärt henne krydda dem gula. För att det var exotiskt. Exotiskt, som i spännande annorlunda. Currybullarna låg och svalnade i takt med att fler och fler fönster lyste upp på andra sidan gatan. Nu tändes lampan i 7B.

DEL 2

7B. Siffran och den behagliga bokstaven var så välbekanta att Vera inte såg dem längre. Endast de gånger när de inte satt där de brukade, la hon märke till att dem. Som när de skulle moderniseras. När det lilla rara b:t skulle uppgraderas, bli storvulet, överdimensionerat och bulligt. Då hade hon sett dem, 7:an och b:et, när de inte var där.

Hissen knirkade, men det var inget Vera hörde. Välbekanta ljud hörs bara när de tystnar. Hissdörren gled upp med en blandning av svischande och susande, följt av ett tillbakahållet tjut. Som om dörren alltid blev glad när den fick glida igen igen.

VÄLKOMMEN! Den slitna dörrmattan hälsade Vera på samma sätt som vanligt, men inte heller det såg hon, eller kände. Hon tryckte bara på knappen som fingrarna kände lika väl som sina egna knogar. Lampskärmens mjuka fransar mot handryggen, en snabb snärtig rörelse som satt i ryggmärgen.

Det cirkelrunda ljuset som inte lyste upp mer än det behövde. Bordet med den broderade duken med svanar på. Mattan med stora rosor. En ganska ny sak, som inhandlats efter saftolyckan sommaren innan. 

Lilla Olivia. Hon hade skrikit så. Inte för den utspillda saftens skull, eller för mattan, utanför för att katten plötsligt tröttnat på att bli klappad.

DEL 3

Hissen var upptagen. Vänta. Eller bära den sovande dottern upp för de tre trapporna. Bära. Försiktigt. Inte väcka lasten. Tunga steg, men lätta. Inte låta klackarna göra de ljud som de helst ville göra. Inte steppa eller dansa betong-flamenco, bara nudda de hårda trappstegen med tårna. Stödja det lilla huvudet mot armvecket. Inte låta tyget i vindjackan prassla flickan vaken. Bara ett par steg kvar nu. Flickan gnydde, gnuggade ögonen och förvandlades sedan återigen till en livlös, livfull last. Så tung så tung och jättelätt att bära.

Av med stövlarna. Lägga flicklasten i soffan och kissa innan telefonen skulle hinna börja ringa. Hon var sen. Trosor ner, kjol upp och en hastig blick på ett rufsigt leende. Det blåste idag och håret var ett segel. Kinderna glödheta och röda. 

Trosor upp, kjol ner. Tvätta händerna och välja mellan gourmet-falukorv och kulinariska fiskpinnar. Finaste F-maten till Flickan. Flickan som förmodligen skulle tugga maten i sömnen i vilket fall. Nu ringde det visst. Två uppfordrande signaler. Tre. 

- Ja, momo, vi är hemma nu. Mamma kissar!

DEL 4

Den viga kroppen sträckte på sig. Sträckte och sträckte och rullade ihop sig igen. Ljudet fick kroppsrörelsen att tvärvända. Tvärvänta. Nyckel i lås. Kattögon som såg allt som ingen människa kunde se. Mörkret som aldrig blev mörkt för den som har kattögon. En nyckel är aldrig något annat än början på en melodi som slutar med goda dofter i matskålarna. Tonfisk eller kycklingrester. Tonfisk OCH kycklingrester.

Nej, nyckelljudet var inget snart-är-det-mat-ljud idag. Nyckelljudet följdes av tunga steg och en duns ner på stolen som stod alldeles för långt ifrån matskålarna för att det skulle vara nära nog.

Tvätta tassen istället för att svepa smekande runt de korviga nylonstrumporna. Tvätta tassen som skulle tvätta gruset ur ögonen och smutsen ur öronen. Sedan balansera på bokhyllans översta hylla en stund, bara för att.

Stryka svansen över Dalai Lama och trycka nosen mot Lilla Spöket Laban. Jama hjälplöst, som om hon inte kunde komma ner. Jama högre, mer hjälplöst. Höra ljuden som betydde att det skulle bli mat i skålarna ändå. Kanske inte tonfisk, eller kyckling. Men något annat som förmodligen också gick att äta.

/helena

ps Kände ni skrivövningskänslan? Inte? Bra. Det är inte meningen att vara för övertydlig. Men visst kan man tänka sig att de olika personligheterna bor längs samma gata. Kanske till och med känner varandra. Men det behöver inte vara så. Att försöka få sjok av text eller strofer att höra ihop eller inte, kan bli lite som en gåta för en själv. Och visst skulle det kunna vara ett sätt att få igång skrivlusten och känna lite extra skrivnerv i det hela? Att låta karaktärerna snudda vid varandra. Dra fiktiva linjer mellan våningar och år och tid och rum och liv.

I mitt fall var det mest en slump. De bara kom till mig, orden och människorna som bor däri. Kanske hör de ihop, eller inte. Det här är med andra ord ingen riktig skrivövning, mer en efterkonstruktion. Gott nog. Gott så. Kanske var det någon som fick sig ett knep till livs ändå. Kanske såddes ett frö till en ny berättelse här någonstans. Kanske är det någon som vill skriva något ur den lilla flickans perspektiv också. Eller ur någon helt annans. Någon helt annan på Nyckelpigegränd.

Högt och analogt och luffarschack med twist

- Herregud, hur många tändsticksaskar har människan egentligen? Hörde jag någon fråga det? Jo, vi har väldigt många tändsticksaskar. Det är nämligen en typisk sådan sak som man kan hitta second hand. En sak som kan verka helt obetydlig, men som ju är jättebra att ha.

Vi ropade in någons hela tändsticksasksamling en gång för några år sedan, tror det var en hel hink full med diverse olika sorters förpackningar. Vissa roliga och ovanliga, andra mer vanliga. I vilket fall som helst behöver vi nog aldrig mer köpa några tändstickor, känns som att vi har för en hel life-time. Eller två.

Annars då? Jo, helgen var lugn och skön. Bara vinden som hade bråttom igen. Vi spelade Pentago och en del andra analoga spel. Ett slags luffarschack där man som vanligt vinner om man först får fem i rad. Men här gäller det inte bara att tänka endimensionellt, här lägger man inte bara ut sin kula och turen går vidare till den andre spelaren, här vrider man också. Spelplanen består av fyra mindre - vridbara - spelplaner. Och jag tycker det är så klurigt - och jobbigt för nacken - att förstå hur det hela blir när en fjärdedel av planen vänds i nittio grader efter varje drag. Men kul är det. Särskilt när man vinner. Och den här gången vann jag (var givetvis tvungen att fota av den gången när jag lyckades vinna med 6 i rad. Fotade förstås inte någon av alla de gånger som mannen vann... Hehe).

Idag har jag äntligen lagt sista fingret på den sista bilden i en serie bilder som jag borde blivit klar med för länge sedan, men det har hela tiden känts som att det har fattats något, men nu så. Och så skrev jag en liten stump också. Blev inget vidare, åtminstone inte som helhet. En strof eller två blev ändå okej, kanske ska vi avsluta med dem? Jo, det gör vi.

Sedan ska jag sno det där gamla bananskalet. Efter att mannen ätit upp den för min smak alldeles för övermogna bananen. Har säkert tipsat om det förut, men påminner igen om att insidan av ett bananskal funkar superbra att gnida mot smådammiga krukväxtblad. De blir som nya igen, nästan. Blanka och fina.

Nu ett par okej strofer ur en halvtaskig helhet:

Hon diskade upp kaffekoppen, slängde den tunna kappan över axlarna,och gick ut för att fråga pojken på cykeln om han möjligtvis mindes en gammal farbror som brukade sitta på gården om somrarna. Serena kände ett skriande behov av att få bekräftat att det som numera mest bestod av ett sprucket armbandsur och ett par väl igentejpade kartonger, hade varit en verklig människa av kött och blod.

Pojken kom inte ihåg någon annan farbror än sin egen morfar. Och Serena förstod att farbror var ett annorlunda begrepp i en sjuårings värld. Förmodligen var pojkens morfar inte mer än femtio-sextio år, som hon själv ungefär. Medan den farbror hon själv refererade till hade varit en bra bit över nittio, när han satt av sina tomma förmiddagar på den gröna innergården.

Hoppas er vecka börjat bra. Bättre än en halvtaskig berättelse.

:)
/helena

Hur romantiskt kan det bli med ris då?

Ett snabbt hej här, från mannen och mig. Ni har säkert ändå inte tid med (anti-)sociala medier och annat sådant världsligt. Förhoppningsvis har ni någon att krama och äta något gott tillsammans med. Här hemma vankas det visst ris och gröna saker och någon liten köttbit till. Sedan en tågtur tillsammans med På Spåret-gänget. Vi har åkt tyst kupé i varje avsnitt hittills, får väl se om vi fortsätter på det inslagna spåret även ikväll.

Borde kanske satt upp de här söta Disney-hundarna i stora blå ramen nu, men Britney och co som sitter däri är ju himla pastelliga och våriga och fina, så det får bli en annan gång.

Lady och Lufsen här hemma, vi ska nog inte ens försöka att vara så där romantiska när vi äter, jag menar hur blir det med ris istället för spagetti? Hm. Det blir kanske i och för sig jätteromantiskt med huvudena tätt, tätt ihop. Riskornen är ju så korta, menar jag. Vi får väl helt enkelt ta och prova...

Mannen och jag önskar er en hjärtligt avkopplande och bra och skön helg!

ps "NU PÅ VIDEO", så står det på filmaffischen med de två kärleksfulla hundfavoriterna. Nostalgivarning med stor N på den.

Kärleksblandning. Och lite stå-upp till kaffet.

Bland alla mer eller mindre avancerade hjärtformade recept där ute, vill jag blanda mig i. Jag som hellre förvarar tejp än något ätbart i snyggburken. Jag som, numera, sällan ställer till med något värre än något soppa-på-en-spikaktigt i matväg. Jag vill blanda mig i kärleksformulan genom att ge er just en enkel formula på något riktigt gott till kaffet. En suverän blandning. En mix av goda saker som blir ändå godare tillsammans.

Det började med att vi - mannen myten legenden och jag - både ville äta något nyttigt mellanmål och samtidigt var sugna på något litet sött till kaffet. Vi tog en titt i skåpen, för det här är ett typiskt man-tager-lite-vad-man-haver-hemma-recept. Sedan måste jag säga att det blir allra godast om man har exakt de här ingredienserna hemma som vi hade hemma:

• Naturell yoghurt - gärna en krämig sort, gärna serverad väl kyld - för glasskänsla
• Hallonsylt
• Snickers - i lagom stora crunchiga bitar
• Russin
• Maränger - även kallade marängtoppar
• Havrefras

Så himla gott!! Och superenkelt. Bara att blanda ihop i en lagom djup tallrik och njuta. Mellanmål och efterrätt. Sedan kan man ju modulera efter tycke och smak, lite mer nyttiga flingor och yoghurt om det ska vara mer som en riktig måltid, och tvärtom. Kanske något att bjuda kidsen på till smarrig ledig-frukost? En verklig energikick, om de behöver hjälp att stiga upp en ledig dag eller så, menar jag.

Maränger är förresten bästa grejen. Passar att blandas ner i det mesta. Eller varför inte bara ta en enstaka topp till kaffet? Mest socker och fluff förstås, men gott fluff!

<3
/helena

ps Och så var det det här med min blivande stå-upp-karriär då. Haha. Blir nog inget med det, men kul ändå att samla på sig lite material som skulle kunna komma ifråga att skoja om. Blir nog att jag väver in det i något av mitt skrivande istället, men ändå. Det var ju det här med potensmedel... Minns ni att jag tease:ade om det häromdagen? Jo. Lite lustigt hur ett naturläkemedelsföretag lyckas med bravaden att skicka ut adresserad reklam för potenshöjande medel exakt till mannens mycket stora och jämna födelsedag förra året. (Och sedan lyckades de skicka en andra gång precis när vi firade vår årsdag i januari...). Anyway. Tänkte att ni kids ville veta hur vi gamlingar har det. Här dyker det alltså upp reklam och ett test som kallas Adam i brevlådan på självaste bemärkelsedagen. Här följer några av de "gosiga" frågorna i testet, och mina stå-uppiga svar:

• Har du förlorat kroppslängd? Nej, men längden på mitt tålamod vad det gäller onödiga pappersmängder som skickas ut till någon som bara helt fridfullt vill orka pussa sin oäkta fru OCH blåsa ut alla ljusen på samma dag har definitivt blivit kortare. Mycket kortare nu.
• Känner du mindre glädje i livet? Nej, inte innan det här så kallade brevet dök upp. Nu känner jag mig bara ledsen. Särskilt över skogsskövlingen som måste till för att alla som fyller jämt ska kunna vara säkra på att få del av alla de här informativa och oumbärliga bladen.
• Är du ofta ledsen och/eller irriterad? Nej. Fast alltid när jag får den här typen av kärleksbrev. Där kan jag definitivt svara ett bestämt och, och ett lika bestämt eller.
• Somnar du efter middagen? Ja, gärna. Men nu ligger jag här klarvaken och kliar mig i håret - nej, det på huvudet! - och undrar vad lilla jag har gjort för att förtjäna ett så kungligt och omtänksamt födelsedagsbrev.

Alltså. Så har vi gamlingar det, kids. Och skrattar bäst som ni skrattar sist, en dag blir ni också gamla och har ni tur så får ni också finbrev då...

Nej, hör ni, vi måste ju bara prata om tjuvar också. De här som stal kuddar... Hur tänkte de? Var de - också - gamla och behövde sova middag? Eller var de bara långt ifrån hemma och hade hemlängtan och saknade sin favvokudde jättejättemycket och var bredda att sniffa sig igenom ett helt kuddlager för att hitta just den som hade deras speciella doft? Den som påminde lite om mamma och nybakade kanelbullar? Och Kuddkrig!!! Haha. Jodå. Fina kuddar var det visst också. Tjuvar med koll på hur man lägger ner huvudet på bästa sätt minsann. Synd att de togs av polisen, nu får de kanske sova på ett ställe där de verkligen hade behövt alla de där kuddarna...

Och så tjuvarna jag läste om i förra veckan. De som hade brutit sig in i en lastbil och plockat ut en kartong av lasten. Kartongen stod kvar på marken utanför lastbilen. Visserligen uppbruten, men kvarlämnad. Lämnad åt sitt öde. Här hade de gjort sig omaket att ta sig in på förbjudet territorium och varit modiga nog att plocka med sig en kartong och så innehöll den....trumvirvel...bakplåtspapper! Haha. Fatta minen på dessa gangsters... Öh, vad händer här? Vi kan ju inte ens baka scones liksom. Fast visst var det något med att göra en deg...som sedan skulle in i ugnen. Haha. Och vi som hoppades, öh, att kartongerna skulle vara fulla med, öh, deg.

Klantiga tjuvar måste vara något av det tacksammaste ämnet för en stå-upp-komiker som vill prova de komiska vingarna, tänker jag. Det är väl där jag får börja. Känns taskigt att skämta om att hörselskadade inte hör elbilar. Men erkänn att det är lite kul att de inte hör billjud. Alltså det är ju inte kul i sig, det kan ju bli riktigt farligt. Men hur är det med biljud då? Hör de det? Eller får de helt enkelt vara beredda på att bli väldigt förvånade om de plötsligt bara får en stor insekt i saftglaset. Plums, bara (fast de hör ju inte plumset heller förstås...). Som från ingenstans. Hihi. Nej, det känns för taskigt. Jag är nog alldeles för snäll för att kunna göra någon riktigt bra stå-upp-karriär, är jag rädd. Men tack för att NI lyssnade.

Till Alla Glada Hjärtan! Happy Valentine!

Men visst, se, här är slutresultatet - kortet till Alla Hjärtan. Haussade väl inte upp det alldeles för mycket igår va? Har ju bara lagt till någon liten rad eller så. Inte direkt brain science. Eller heart surgery, för den delen.

Och en engelsk version. På temat allt är ju inte bara svart och vitt här i världen - även om viss media gärna vill få oss att tro det ibland. Mycket är ju rött också, till exempel alla våra hjärtan. Glöm inte det.

Håll tillgodo med ett riktigt vintage-kort att skicka till någon valfri hjärtevän av något slag.

Mina gamla parfymflaskor. En parfym som jag brukade köpa när jag var tjugo-nåt. Och kanske lite trettio-nåt också. Minns inte så noga, men några av flaskorna sparade jag i alla fall. För att jag tyckte att de påminde om spelpjäser. Och för att jag visste att jag skulle få visuell nytta av dem en vacker dag.

<3
/helena

ps Föredrar ni mer ordlös kommunikation? I så fall hittar ni en, två, tre sådana - hjärtliga - bilder i gårdagens inlägg, bara att länka er bakåt.