Hej, vänner. Ett snabbt hej här från mig. Hade tänkt att hinna så mycket mer idag, men plötsligt var tiden bara slut. Nu vill jag ta kväll med min bästa vän och kompis och kille. Jaja, "kille"då, så att ni kids inte får panik över att gubbar kallas killar och att hela er världsbild därmed vänds upp och ner och så där. Snart ska det tittas på hästar på tjock-teven. Bästa sporten ever! Ridsport. Hoppning. Yes!
Annars då?
Jo, planeringen framåt går lite trögt, men en bit fram i mars ligger nu halvt fastlagt ändå. Hemmakontoret har nästan glött av iver och pennans väg över blanka papper. Numera inte så blanka alltså. Mannen springer förbi, nyss hemkommen från jobb med små barn - han hälsar!
Och en annan dag ska jag skriva något längre om allt det som trängts (och trängs) innanför mitt pannben just nu. Jag funderar fortfarande mycket på varför så många unga människor mår dåligt idag. Varför så få känner framtidstro och hopp. Hur vi ska göra för att komma bort från hopplöshetskänslor och behovet av att söka sig till snabba kickar istället för att våga tänka längre.
Vad håller jag på med här då? Jo, jag plockade fram lite fina småsaker och gjorde ett kort/en bild till er. Kanske ska ta mig tid att publicera den nu också? Vi får se om jag hinner. Jo, det ska nog gå, klockan är ju inte slagen fem än.
Allt handlar om ordet vi. Om hur mycket som ryms i det ordet. Där finns du och jag. Men också resten av världen.
Fin helg till er!
<3
/helena
ps Snart kommer kortet då. Korten. Jag gjorde två versioner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar