...som det överhuvudtaget går att vitsa om, så det är ingen idé att försöka komma på något originellt eller ens småkrystat mer i den vägen. Mina blommigaste ordvitsar har vissnat ner till marken, kan vi väl säga. Hehe.
Men jag älskar fortfarande blommor som aldrig vissnar, det är en sedan länge konstaterad konstant. Som de här två bladen, ni känner säkert igen dem. Märkta Aller Press och året 1957. Pappersblommor som blommat och blommat, oförtrutet, ända sedan dess.
Här hemma verkar de A4-stora, inramade arken aldrig hitta en permanent plats, men det gör inget. Som ni vet gillar jag att byta efter säsong och humör. Plocka ner ett par fåglar och sätta upp krokus, nejlika, konvalj och tulpan.
Eller om jag ska sätta upp den här andra istället - den med anemoner och en stilistisk ros. Vi får se. Kanske får de byta i halvlek. Alltså, när andra delen av den tidiga tidiga förnimmelsen av våren är här, om en sisådär två veckor eller två månader eller hur lång tid det kan ta för vintern att dra vidare den här gången.
Eller så byter jag imorgon.
<3
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar