Grön bok, rött hjärta

What's another year? Jösses, för att prata ren svenska - hur fort får ett år gå egentligen? Mello-tider, igen. Oscarsgala, igen. Jahaja, bara att hålla god min och snyta sig lite diskret och vara glad över att det går att se Academy Awards på vanlig, linjär teve igen. Fyran kommer till vår räddning på söndagsnatten (natt mot måndag).

Fast jag kan förstås inte låta bli att önska att Filip & Fredrik skulle vara kommentatorer igen. För även om de är äldre och klokare (?) och inte riktigt lika tramsiga och Knatte- & Fnatte-aktiga längre, så kan ingen härma deras sätt att blanda högt och lågt och rumsrent Hollywood-skvaller med allt det andra skvallret. Men Tilde får väl helt enkelt bevisa att jag har fel.

Jodå, snön försvann snabbare än man hann säga snölykta och förkylningen bröt ut med full kraft. Mannen är fortfarande lite hes, men bara lite. Jag är snorig och sur över att jag inte fick klara mig den här gången. Asch, jag som har så mycket att göra! Fast vem har inte det? Vem har någonsin tid med en förkylning. Fast vad är väl en förkylning? Den kan ju var fullständigt...underbar i jämförelse med ett nytt världsvirus. Så. Tack, för att jag får vara lite förkyld ett tag, makterna och gudarna och alla ni andra som bestämmer över allt här på jorden som är obestämbart.

Sådärja. Skulle bara snyta mig. Nu är jag tillbaka. Som småkrasslig har man i alla fall bra alibi för att slötitta på lite smått och gott och blytungt och gravallvarligt på diverse skärmar.

Vi såg dokumentären om Green Book (en reseguide - överlevnadsguide - för afroamerikaner skriven av Victor Hugo Green) på Kunskapskanalen tidigare ikväll. Och jag blev än en gång påmind om hur mycket hat människor kan ha inom sig. Nat King Cole, världsartisten, inte ens han fick lov att vara sig själv. Självaste Mr Röst blev överfallen under sitt framträdande - på grund av sin hudfärg - inför en fullsatt - helvit - publik.

Överallt utsattes vanligt folk för diskriminering bara för att de existerade. Den färgade delen av befolkningen fick till exempel inte nyttja simbassänger och pooler tillsammans med de vita på vissa ställen. Fatta! De fick bara använda poolen en dag i veckan, dagen innan den skulle rengöras. Fy fan, är det enda jag kan säga om rasismens fula fula ansikte.

Blev också påmind om bra saker, som om hur många kvinnor som gjort otroligt stora insatser för att föra medborgarrättsrörelsen framåt. Kvinnor som vägrat hålla tyst. Kvinnor som vågat vara ifrågasättande och "bråkiga och besvärliga", som det brukar kallas i samband med kvinnor. Kvinnor som - med risk för sina egna liv - fört kampen för alla människors lika värde framåt (och jag kan inte låta bli att undra vad de skulle tyckt om det jag läser på text-teve idag i Sverige 2020 - det om att våra medmänniskor ska kollas och fotas och lämna sina fingeravtryck. Registreras. Som om de vore bovar och banditer allihop. Tycker mig höra ekot av något mycket otäckt här...).

Victor Hugo Green. En människa som gjorde verklig skillnad för många - och för historieskrivningen. Än en gång blir vi påminda om att en enda människa kan vara den skillnad vi behöver. Om det är en människa med allas bästa för ögonen.

Nu måste jag snyta mig igen. Och dricka det (före detta) varma kaffet som mannen ställde framför mitt tangentbord för säkert en halvtimma sen.

Sköt om er.

<3
/helena

ps På Urplay kan ni se Green Book. Orkar ni inte se hela råder jag er att åtminstone sätta fram markören ungefär 30 minuter in i programmet och bekanta er med ännu en av dessa modiga, nästan dödsföraktande, medborgarrättskvinnor: Modjeska Monteith Simkins.