lördag 30 januari 2016

I kräftans vänkrets


Djur, djur, djur. Alltid dessa djur. Ja, vad kan jag annat säga än; att jag älskar dem? Så är det ju bara.

Paul Hoff är en mästare på att fånga fåglar. Och det är något alldeles särskilt med Gustavsbergs jultallrikar. Benporslinet känns så gediget, och storleken är rejält tilltagen. Tycker mycket om de med motiv som inte direkt andas julstämning, utan känns lite mer året-runt-gångbara. Som den här jag fann idag, från 1992. (tror, hm, i alla fall inte att jag har det här motivet sedan tidigare, måste - uppenbarligen - göra en ny inventering av tallriksbeståndet snart).

Utrotningshotade böcker är något jag ständigt känner mig manad att rädda, som ni vet. Det här halvfranska bandet - Djurens Liv av Alfred Brehm från 1929 - utgjorde inget undantag. Hör bara på undertiteln som står att läsa på försättsbladet: Apor, halvapor, uddatåiga och icke idisslande hovdjur. Fatta hur många fina färgbilder som finns instuckna bland all text! Helt oemotståndligt för en halvgalen djurvän, som undertecknad.


Sedan var det kräftan i koppar. Hur fina är inte de här gamla formarna? Aladåber och patéer i långa banor, som stjälpts upp på vackra fat, med det läckra kräftmönstret som aptitretare.


Numera kan man kanske kalla den för landkrabba? Upp ur inlandsisen och raka vägen in i vårt kök, har den kravlat. Med ett litet pit stop, via en välgörenhetsbutik, på vägen.

Det var helgens second hand-fångst det, mina vänner. Åtminstone so far.

:)
/helena

ps Det var förstås mannen, som tyckte det här med "i kräftans vänkrets" var jättekul. Själv kontrade jag med att jag skulle göra en riktig "kräftansamling", för att inte förfrysa fingrarna när jag fick för mig att jag skulle fota i det blåsiga vattenbrynet. Hehe. Hur kul är vi inte? Inte?

fredag 29 januari 2016

Second hand love


Tänkte att vi kunde behöva lite extra kärlek. Lite luddig, gosig, skön love. Efter en vecka där kärleken, ibland, känts rejält eftersatt. Den "offentliga" kärleken, that is.

Själv har jag hunnit ungefär hälften av vad jag hoppades hinna, den här veckan. Fotona, från vår snörika Alingsås-utflykt förra helgen, ligger fortfarande oredigerade i sin mapp. Tvättkorgen är fortfarande fylld till brädden. Och den lite längre texten jag ville skriva på temat film, (apropå det roliga faktum att Göteborg Film Festival startar nu, precis nu!) ligger fortfarande i sin linda. Och så vidare.

Förhoppningsvis kommer tiden vara mer samarbetsvillig framöver. Dessutom kan det vara bra att öva sig själv i konsten att se, och bli mer ödmjuk inför, alla de saker som faktiskt blivit gjorda. Som nu, nu hann jag ju titta in här en sväng för att önska er en riktigt, riktigt bra helg! Bara en sådan sak.

:)
/helena

torsdag 28 januari 2016

Om detta måste jag berätta


Magen värkte, det månatliga gisslet. Fick jag med mig rätt busskort? Andan i halsen, lite skav i halsen. Glömde dricka C-vitamin. Glömde glasögonen. Vänta, vänta, vänta på en buss som kom till slut. Av bussen, några svettiga steg in mot stan, in på Kulturhuset. En snabb blick på klockan, konstaterar tio minuters försening. En nick åt en vänlig evenemangsvärd. Han frågar om jag vill komma in. Jag nickar, undrar om det finns platser kvar, han säger att salongen är full, men det finns lite plats uppe på balkongen. Två små trappor upp, känns i det dumma knät. Men det går, förstås. In i den röda salen. Andningen hörs säkert ända ner till scenen.

Sedan lyssnar jag på en dotterns berättelse om två små flickor som ensamma, med våld separerade från sina släktingar, hamnar i en situation ingen kan förstå. Den äldsta - Hanna - är sju år. Hon känner ansvaret för sin femåriga syster tynga de små axlarna. En dag tvingas hon följa sin syster till tvättinrättningen. Hon, som är sju år förstår. Den lilla, förstår inte. Som tur är. Tänk att sju år gammal stå med en liten handduk i ena handen och sin lilla syster i den andra och veta - veta! - att den lilla inte alls ska duscha eller bada, utan dö. Mördas. Tänk att stå där och kämpa med tårarna och försöka vara stark och le mot sin enda lilla bundsförvant och veta att det är sista gången de håller varandras händer!

Stå på tå lille vän, om du vill leva.

De minsta kunde inte arbeta, göra rätt för sig. Repet som hölls upp över deras huvuden avgjorde deras öde. Hur lång är du? Hur gammal är du? Hur mycket orkar du arbeta?


Igår (27 jan) var det Förintelsens Minnesdag. Jag hörde saker som jag hört förut, men som aldrig, någonsin kan bli vardagsmat. Förintelsen. I skuggan av barnens liv blir den verkligare än någonsin. Kan jag hört rätt? Kan det verkligen varit en och en halv miljon barn som dödades under andra världskrigets vansinnesdåd? Vad hade dessa barn gjort? Hur kan ett barn vara skyldigt till något?

Mannen skulle hämta mig efter jobbet. Men vi valde att stanna. Vi ville lyssna på Livia Fränkel. Hennes berättelse. Från barndomen. Från ungdomen. Från lägren. De är inte många kvar nu, som orkar berätta. Vittnesmålen blir färre. Snart finns de inte kvar. Vi som lyssnar måste ta på oss att föra berättelserna vidare. Vi får aldrig glömma. Vi får aldrig glömma! De fyra laddade orden sades flera gånger under gårdagen.

Livia Fränkel och hennes storasyster Hédi Fried är två av överlevarna, som fortfarande orkar berätta. Om spottloskorna på skolgården. Om dekreten som ständigt trummades ut. Än fick judar inte ha fordon (inte ens cyklar). Eller radioapparater. Än skulle de lämna ifrån sig sina värdesaker. Sedan fick de inte handla av någon som inte var jude. Och inga andra än judar fick handla av dem. Sedan skulle de lämna sitt hem vind för våg och bara packa en liten väska. Och där dyker ordet "getto" upp. Frakten därifrån i boskapsvagnar. Vagnar anpassade för 10 hästar. Åttio, 80, människor fick packa in sig i varje vagn. Fyra hinkar ställdes in efter att de sista människorna fått puttas in med våld, för att alls få plats. Två hinkar med vatten. Två hinkar för avträde. Sedan flera dagars färd. Utan att ha en aning. Optimisten trodde att de skulle få åka inåt landet för att arbeta på fälten. Pessimisten trodde att de skulle dö. När järnvägsstationernas skyltar blev mer och mer främmande, då förstod nog de flesta; att frisk luft på fälten inte var att vänta. Även om de inte kunde förstå exakt vad som skulle ske. Hur skulle någon kunna det?

På framsidan har jag givetvis redan lyckats sätta en flottig tumme. Precis ovanför lilla Livias hårrosett. Jag ska precis börja på sidan 63, med rubriken "Gettot". Framsidan är så fin. Två finklädda flickor. Uppklädda för fotografering. Mammas ömma händer syns i hår och kläder. Boken heter: Skärvor av ett liv. Och är skriven av Hédi Fried på 1980-talet. Då var bokmarknaden inte mogen för en bok som denna. Inte mogen för detta ögonvittne. Denna självupplevda mardröm. Den ansågs för smal. 1992 gavs boken ut för första gången i Sverige. Nu har Natur & Kultur åter givit ut detta viktiga dokument. En högst personlig berättelse, men ändå angelägen för oss alla. Igår fick vi vår pocket signerad av lillasyster Livia Fränkel.

Jag rös när jag hörde henne berätta. Jag rörde lätt vi hennes hand när jag efteråt tackade för att hon orkar berätta.

Jag kan inte beskriva alla känslor som genomfor mig, när jag förstod att jag stod en meter ifrån en person som varit tvungen att stå lika nära ondskan själv, i form av Mengele, och se honom peka med handen åt andra hållet. Se honom skicka hennes högt älskade mamma, direkt till gaskammaren.

Vi får aldrig glömma.

<3
/helena

ps Magnus Wennman, hans bilder berättar om dagens utsatta barn: Där barnen sover. Flyktingbarn, som visar den plats som de nu tvingas kalla sin säng. I ett utbombat hus, i en skogsglänta... Utanför Kulturhuset, här i Borås, visas 10 av dessa fotografier just nu. Utblick kan man se dygnet runt. De 10 bilderna från Där barnen sover kan ses där, till och med 28 februari.

onsdag 27 januari 2016

Lerin som kudde. Kuti som väckarklocka.


Förra veckan somnade jag när Lars Lerin pratade. Låter kanske lite taskigt att säga så, men det är snarare en komplimang. Visserligen finns det något sövande i hans röst, värmländskan är så betryggande lugn på något sätt. Men det är väl mer programformatet som sådant, i Vänligen Lars Lerin, som håller, vågar hålla, en lågmäld profil. Ingenting storstilat händer - på ytan. Men under huden känns samtalen mellan Lerin och hans nytilltänka vänner viktiga. Småpratet finns självklart där, kittet, men där finns också erfarenheter och igenkänning. Saker som liksom sträcker sig långt bortanför sådant som inte betyder något, egentligen. Sedan kanske programformatet - och samtalen - skulle mått bra av att få breda ut sig lite längre. Men men.

Bredband, hörde ni det? När Junior, Lerins make, trodde att Persbrandt hette Bredband? Haha. Just lovely.

Dagen efter förra veckans avsnitt, var jag tvungen att ruska av mig sömnen rejält. Förbereda alla stelfrusna leder på en lång dag. Mjuka upp. Fela Kuti och The Africa '70 i CD-racket. Open & Close. Läste någonstans att den skulle handla om sex (!). Men det är jag för trög för att fatta, jag ser den bara som helt vanlig, jazzig, funkig, afrobeat-morgongymnastik. Funkar bra. Femton minuters Kuti-gung, så är man i gång.

:)
/helena

måndag 25 januari 2016

Bland korv & klet


Vet inte hur det är hos er, men här hemma dyker det upp en del konstigheter i postlådan. Som förra veckan, då bjöds det in till en utställning om konstnärlig korv (i ärlighetens namn vet jag inte mer än så, har inte hunnit kolla upp om det kan vara något att hänga i julgranen...) och så fick jag en tvål skickad till mig, mot min vilja. Varför envisas vissa tidningar med att skicka prenumerationsbonusar, som man inte har bett om? Eller ens vill ha. Fina tvålen. Fina, välluktande tvålen. Javisst. Bra tänkt, men det blir så fel när man är överkänslig mot dofter. Dessutom hade hela paketet gått sönder i leveransen, så det rann. Den flytande tvålen flödade - bokstavligen - in i hemmet.

Nåväl. Det händer att det dyker upp en del riktiga viktigheter också. Viktiga påminnelser. Som inbjudan till att vara med och uppmärksamma Förintelsens Minnesdag, nu på onsdag, 27 januari. Här i Borås ägnas hela eftermiddagen och kvällen åt att minnas och reflektera. Utställningar, och annat viktigt, uppmanar oss till att fundera över hur vi rör oss framåt härifrån. Framåt kan vi aldrig komma, utan att snegla bakåt, det är jag övertygad om. Men ingen mår förstås bra av att gå runt med ständig nackspärr.

Sörj inte lidandet - välkomna livet! Så heter boken, och föreläsningen, av Berith Kalander. Hennes mamma  - Hanna Brezinska, fånge Z - 4517, överlevde. Om det berättar dottern nu. Hon berättar om sin mammas livsgnista. En gnista, som vägrade slockna. En gnista, som banade väg för nya generationer.

På onsdag hoppas jag kunna förlägga lite jobbtid till biblioteket, så att jag sedan kan gå på ovan nämnda föreläsning klockan 13.30 på Stadsteaterns Stora Scen.

:)
/helena

ps Hos Forum för levande historia, kan du läsa kalendariet för Förintelsens Minnesdag. Kanske händer det något just där du bor. Något du borde uppmärksamma.

söndag 24 januari 2016

Helgens gröna fångst


Hej vänner! Nej, jag har inte övergivit er, och nej, jag har inte förfrusit benen och tvingats amputera bort dem. Även om det nästan kändes så, i den dragiga, ej vinterbonade, loppislokalen i torsdags. Men sedan dess har det ju hunnit rinna lite vatten under broarna. Och lite varmvatten ur kranarna. Ja, temperaturen har överlag hunnit stiga. I kroppen. I knoppen. Och i naturen - åtminstone på mina, ganska sydliga, breddgrader.


På torsdagsloppisen kammade vi, i stort sett, noll. Även om jag spanade in ett par småintressanta ljusstakar - får väl se om de finns kvar, och känns lika lockande, nästa gång jag hinner åka dit.


Nu i helgen däremot, fann jag denna Kärnkaffe-burk. Hur fin som helst. Grön och skön och precis lagom rostig. Tio kronor, hos Röda Korset. Som hittat. Och mannen hittade en pin. En riktig eviga-kvinnor-pin, om ni frågar mig. Med bahytt på huvudet och allt. (Ser ni det lilla kvinnoansiktet i snön, till höger om burken?)

:)
/helena

ps Pittoresk, så vill jag kalla den lilla staden vi besökte i lördags. Hälsingborg står det ju på plåtburken, men det var i en betydligt mindre stad än Helsingborg vi var. En stad som ligger nära, men ändå kan det bli långt mellan turerna dit. Lite synd, för den är så söt, staden.

torsdag 21 januari 2016

Pica pica mig inte!


Vad händer här då? Snöar det igen? Men hur kan det vara möjligt när solen skiner från en klarblå himmel och termometern visar minus 10? Hm.


Men vänta nu här... Vad är det som flaxar? Och ser inte den där grenen misstänkt kal och renskrapad ut?


Va? Pratar du med mig, människovalptant? Jag har inte gjort någonting. Ingenting alls. Bara suttit här, alldeles blickstilla, och solat näbben lite.

Ett inlägg i avdelningen: Det sötaste som hände strax utanför mitt skitigaste fönster idag. Och så passar det dessutom perfekt in i kategorin: Oj, vad klockan börjar bli mycket. Hinner nog inte prata mer nu. Hög tid att börja palta på sig långkalsongerna och göra ett vintrigt loppisbesök. Försök till besök åtminstone. Risken finns ju alltid att vi hinner däcka i den varma soffan först...

:)
/helena

ps Måste försöka komma ihåg att titta efter lite gott åt de små fåglarna, när vi är i centrum. Våra två närmaste affärer hade helt slut på talgbollar, frön och dylikt. Det måste väl betyda att vi är många som bryr oss om våra utomhusdjur? Känns fint.

onsdag 20 januari 2016

Avsändare okänd 15


Får inte glömma bröd, då går hon igång. - Men Malla, var är brödet? Du lovade ju att baka!
Baka? Ha. My ass. Nummer 365 på prioriteringslistan, ungefär. Det kan vara 366 också.
Mjölk, vanlig standard, lite som jag. Vanlig. Standard. 
Hon tänker på filmen hon läste om: Om en kvinna som får frågan hur hon är. Vem hon är. Och svarar "normal", för att sedan lista alla egenskaper som hon tycker passar in i kategorin. Sedan bestämmer hon sig - filmkvinnan alltså -  för att skaffa exakt de egenskaperna som hon just har räknat upp. 
Så kanske man skulle göra?
Vem ser min rädsla för att inte vara unik? Skrev hon i ett anteckningsblock en gång. Sedan, ganska många år senare skrev hon: Vem ser min rädsla för att vara unik? 
Allt förändras. Tiden förändrar, får allt att skifta färg och form. Och mening. Eller inte.
Ansiktsvatten. Har de det här? Är det någon som använder det längre? Kallar man det inte Tonic eller nåt nu? Refreshing and moisturizing.
Där. Bra. Så. Ner i korgen bara. Bara fågelfrö kvar på listan. Men först en liten avvikelse. En detour. Till den blomstertid nu kommer-avdelningen. Att det är långt dit skvallrar alla mössor och vantar runt omkring om. Men härinne blommar det ständigt.
REA-pris på lokalt odlade klockor. Fina, men bladen är redan bruna i topparna. Säkert därför det är sänkt. Böjer ändå näsan nära intill. De doftar inte, klockorna.
Äsch, bäst att ta tjuren vid hornen. Plikten kallar. Plikten väntar. Ivrigt. Vankande. Går runt i hasande ullstrumpor och väntar. Har säkert gjort ett nytt mönster i den repiga, gula parketten nu.
Då hörs ett prassel. Ett litet diskret. En man bland primulorna. Vivorna. Vårens första prinsessor. Om någon blomma skulle kallas frökenaktig och pimpinett - med positiva förtecken - så vore det lätt att tänka på primulor.
Han har långt svart hår. Inte långt som i jättelångt, utan mer som i dags-att-beställa-klipptid-långt. Nackhåren ligger och vilar sig mot fuskpälskragen.
Hon ser att profilen är manlig, på ett traditionellt vis, med markerade ögonbryn och stadig näsa.
Han vecklar ner plasten runt krukan. Försiktigt. Nätt på den omfångsrika handen. Som om han rörde vid någon närstående, någon mycket kär. Lyfter på bladen som om han lyfte en kjol.
Hon är väl medveten om att hon stirrar nu, ofrånkomligt. Men det gör inget, för han är helt fokuserad på sin blomma. Stoppar ner handen innanför bladkjolen och kollar fuktigheten.
Då vågar hon inte titta mer. Börjar få kramp i kundkorgsarmen också. Slirar snabbt sin väg genom de små snöblaskpölarna, bort mot kassan. 
Betalar, kränger på mössan, och undrar om han skulle ge den till någon speciell. Dum fråga.


:)
/helena

måndag 18 januari 2016

Januaristädar. Och antecknar.


Viftar lite lojt med dammtrasan här. Januaristädar. Vilket inte innebär någon form av rejäl, organiserad, eftersläntrande röja-upp-efter-jul-städning. Snarare en oj-vad-dammigt-jag-kan-inte-ha-fattat-det-där-konceptet-med-julstädning-alls-tydligen-städning. För så dammigt blir det inte på en månad. Det kan det helt enkelt inte. Inte enligt några av fysikens alla lagar.

Försöker få något gjort. Antecknar vilt, men skrattar åt det mesta. Skyller på att det är måndag, en trött måndag. Skriver leende ner saker som: Han vågade knappt titta. Darrade lite när han nuddade den prassliga plasten. Försiktigt, som om det var kjolen hos en högt älskad, som han lyfte. En plisserad kjol. En komplicerad kjol. Lät fingret känna på fuktigheten. Jorden var torr, han harklade sig ljudligt när han gick för att hämta vattenkannan...

Haha. Vi får väl se vad det blir av det. OM det blir något av det.

Åter till verkligheten.

Några dekorationer får vara kvar på obestämd tid, det är fördelen med att inte ha så in i vassen juligt pynt. Andra saker får maka på sig. Har till och med gått och köpt några små blå pärlor, fast jag lovat mig själv att inte ta ut våren i förskott. Det är den blå, bubbliga vasens fel. Den ville prompt ha blommigt sällskap.

Glasvasen ja, den lilla runda, som jag hittade på Myrorna i lördags. Från början en lampfot, men sladdar och sådant fattades och själva sockeln satt lös, så nu har den börjat sitt nya liv som vas. Tycker faktiskt att den är smått oemotståndlig, med sina fyra vågiga vingar. Eller om det är fenor? 

Kan förresten inte fatta att den rosa begonian fortfarande lever. Den som jag köpte strax innan nyår. Tantblomman de luxe, ni vet. Sa ju direkt till mannen, innan den ens lämnat ICA: Att den här är istället för en snittblomma! Bara så att du vet vad som gäller, när den vissnar inom ett par dagar... 

Men den har inte vissnat, bara krullat ihop sina redan småkrusiga blomblad lite, i en mild protest mot den varma inomhusluften.

Böjer mig ner under elementet, hittar en mängd damm på rören där. En mängd jag inte trodde var möjlig. Inte ens i januari.

:)
/helena

söndag 17 januari 2016

Vind i seglen, är ingen riktigt bra rubrik


Det här handlar om en fix idé. En idé om en tavla. En fix idé angående en tavla som jag köpte för mer än 20 år sedan. Men vi ska inte gå händelserna i förväg. Allt började här i soffan, som det så ofta gör.


Vi lämnade tillfälligt den trygga soffvärmen, tjockteven och Seinfeld och gav oss ut på vägarna. Nåja, egentligen mest vägen i ental. Riksväg 40, västerut. (Var rädda om er i vintertrafiken! Vi fastnade i långa bilköer - två gånger - under den korta sexmilsfärden, på grund av olyckor).


Här är målet för vår färd. Järntorget i Göteborg.


Målet var inte Draken, den här gången. Vi har ju några januaridagar kvar i almanackan, innan filmfestivalen kör igång den 29:e. Det var något annat runt Järntorget, som lockade in oss i värmen.


Myrorna såklart! Det var nämligen precis här, i just den här butiken, som jag köpte tavlan med de färgade seglen, en gång för länge, länge sedan. Sedan dess har den mest hängt på toaletten...

En dag förra året, såg jag den plötsligt med nya ögon. Rättare sagt; jag såg den inte längre. Så där som det kan bli med saker man vänjer sig vid. Hög tid att byta ut de dammiga båtarna då kanske, tänkte jag. Och så fick jag för mig att de skulle lämnas tillbaka dit, där de kom ifrån. Det var i somras jag tänkte det. Såg soliga klippor och blått, öppet hav för mitt inre. Båtarna på tavlan skulle få möta havet på riktigt, innan deras nya öde var beseglat. Så blev det inte riktigt. De fick nöja sig med en snabb titt på älven, i bitande, snöbyig kyla.


Men, nu är de små fuktskadade båtarna i hamn. Back to where they started from, från min synvinkel i alla fall. Dessutom passade vi på att sno med oss ett par festivalprogram, när vi ändå var i närheten. Det går naturligtvis bra att läsa och boka allt online numera, men det är ändå något speciellt med att få bläddra analogt. Blädder blädder, bland alla spännande, rörliga berättelser!


Myrorna på Järntorget: Fyra våningar second hand. Med helgöppet långt in på eftermiddagen. My kind of store! Även om det är lite för mycket kläder och lite för lite "grejer", för att passa mig som hand i handske.

:)
/helena

ps Något gult fick följa med hem, lite påskigt. Och en slags vas. Mannen letade efter fler DVD-avsnitt av Seinfeld. (Ni minns kanske att jag berättade att vi aldrig såg den serien ordentligt när det begav sig, så det försöker vi råda bot på nu. Så himla, himla kul! Gillar särskilt att karaktären Elaine inte bara har en biroll, inte är något slags bihang till "grabbarna", utan att hon tillåts vara - minst - lika rolig som de andra!) Först hittade vi tredje säsongen, så den började vi med. Sedan hittade vi själva början på serien (tänk att allt tog sin början redan på åttiotalet), så den ser vi nu. Bara fem, sex säsonger kvar att leta rätt på. Ska nog gå.

torsdag 14 januari 2016

Vi fick inte bygglov


Han stod i hallen, hade precis kommit in. Michelingubbe-jackan var fortfarande på. Näsan småröd. Och mössan med renarna (eller om det är hjortar?) gjorde att han inte riktigt hörde vad jag sa:

- Jag har ätit upp ytterdörren. Nu funderar jag på att glufsa i mig en hel gavel. Men det finns en liten bit skorsten kvar, om du vill ha.

Han sa va? Och sedan tack, det var vänligt av dig att spara den. Och så himlade han så där med ögonen som han är så himla bra på.

Kul i jul. Kul efter jul. Vi hittade inte rätt takpannor, och så var det visst något med murbrukets konsistens.

Vi hann aldrig bygga vårt lilla modulhus. Eller som mannen formulerade det; se rubriken.

Tror jag ska hugga in på en bit tak här strax, det luktar kaffe från köket nu. Högt i tak, nästan jämt här. Eller om det var lågt...

:)
/helena

onsdag 13 januari 2016

Smygti(t)ta


Plockar bort de sista röda blombladen från höstglöden (eller får vi kalla den våreld nu?), nyper en björkkvist från en nyligen förpassad juldekoration. Avlagt plus halvvisset, blir inte så pjåkigt tillsammans. Skapar lite vår i en vrå. Bara lite, för våren kan gott vänta ett tag. Var sak har sin tid. Låter kanske lite förlegat, mossigt till och med, i nutidens snabbt förbipasserande öron, men likväl kan det ju vara sant.

Tar fram, det som kan vara det allra finaste jag hittade second hand förra året; den gamla, krackelerade bägaren med fåglar på. Mor matar barn. Eller är det far? Tänkte väntat ända till påsk, men jag kunde inte. Vi tjuvkikar bara lite på den nu. Snart nog får den vända de andra "sidorna" till.

Naturlära, med avsändare Lars Lerin, breder ut sina blad bredvid mig i soffan. Dras till uppslaget med de många, kryllande styvmorsviolerna.

Titelsjuka. Har ni hört det ordet någon gång? Inte jag heller, förrän nyss. Syftar tydligen på folk som inte kan få nog av att titulera sig olika mäktiga och framgångsrika saker. Men jag tänker att det borde kunna passa in på någon som inte kan låta bli att samla på vackra böcker. - Kom inte för nära, håll avstånd, jag är titelsjuk! Typ. Liksom en beteckning på någon som inte kan avstå från att önska sig alla vackra böcker som finns i världen. Kan väl inte vara hela världen, att ha en släng av den sjukan?

Och ni som läser här ofta, ni vet att just Naturlära är en av de böcker som jag inte kan motstå. Fast fortfarande är den inte min, detta ex har jag på lånad tid. Har bara bläddrat på måfå än så länge, men planen är att ta mig hela vägen från skatskratten i början - via alla vattenbaserade detaljer, närstudier av möss och larver och björkstammar och mer eller mindre ödsliga mänskliga boningar i skymningstider och alla andra tider - till den överjordiskt vackra punkten på slutet.

:)
/helena

ps Var kommer alla dessa begåvade människor ifrån?! Frågar ni er också det konstant? Häromdagen, när jag läste ungdomarnas dikter, frågade jag mig det mest hela tiden. Och nu när jag läser Lars Lerins ord - som om det inte vore nog att kunna måla så gudabenådat - ställs frågan på sin spets. Jaja, vad är väl en bal på slottet? Eller nåt. Idag börjar serien Vänligen Lars Lerin på SVT. Får se om jag hinner slita mig från boken för att titta. Och Lars, om du mot förmodan skulle slinka in här på min lilla sida, så ställer jag upp och blir din (brev)vän, anyday. Bara så att du vet. Bara att hojta till, eller hur ni nu gör där i Värmland.

tisdag 12 januari 2016

hb


Som ett handelsbolag, du & jag. Eller om man vänder på det - en bärande, upplyftande konstruktion. En handel med mycket mjuka varor. Mjuka värden. Och ärlighet.


Ofta vardag. Men aldrig trist. Grått ibland. Men aldrig trist.


Surrealistiskt? Javisst. Jag sur, du realistisk. Du sur, jag realistisk.


Men oftast alldeles, alldeles underbart! Och inte en enda gång har jag undrat om gräset är grönare någon annan stans.

<3
/helena

ps Den här veckan firar mannen och jag 25 år (!) som lyckligt ogifta. Hepp. Och hopp. Och puss. Och allt det där.
pps Och förresten, kom ihåg att surrealism inte behöver vara något negativt. Läser, i den stora ordboken, en definition som jag (och mannen!) helhjärtat skriver under på: en konstnärlig riktning som försöker återge drömmens fria flöde av associationer...

måndag 11 januari 2016

Allt jag kan, det har jag lärt mig av min grytlapp


Men herregud, vem bloggar om en grytlapp!?! Ähum, jag. Bara jag, antagligen. Men det är inte vilken grytlapp som helst. Den har ett väldigt tilltalande mönster för en djurvän, det har den. Och den kostade bara en tia, i en av stans välgörenhetsbutiker. Men det är inte det som gör den så märkvärdig, det är något helt annat, något som står på lappen där bak.

På tvättrådslappen? Ja. Att jag ska tvätta den i trettio grader, det kan den ju bara glömma. Javisst, självklart med miljötänk och allt det där viktiga, men någon måtta får det väl ändå vara? Jag menar, vad blir egentligen rent i så låg temperatur? Ull möjligtvis. Och mina glada grytlappsgiraffer är definitivt inte gjorda av ull. De är gjorda av ett helt annat virke, skulle man kunna säga.

This item is hand made 
and imperfections are
inherent characteristic
of this product
they must not be
considered as defects

Så står det på baksidan av tvättrådslappen. Precis så. Tänk nu om vi bytte ut ordet "hand" mot "man", som i människa. Och så bytte vi ut "item" mot "human" istället. Och om vi sedan simsalabim-förvandlade ordet "product" till "person". Fattar ni? Inherent förresten, det kan betyda flera saker; inneboende, ingående, naturlig och medfödd. Fatta!

<3
/helena

söndag 10 januari 2016

Blåklinten ute i pulkabacken står


Visst kan man köpa en hel trave tallrikar - eller som i det här fallet assietter - second hand. Men ofta tycker jag inte att det är det som är själva grejen. Själva grejen, för mig, är oftast att gå och vända och vrida på allt möjligt, botanisera bland både smått och gott, för att sedan bara välja ut "det bästa". Det som verkligen får mitt hjärta att klappa lite extra, just då. Det kan ju visserligen också vara något som jag/vi verkligen behöver.


Det fanns sex små fat i högen, men jag ville bara ha blå blommor (obs inte politiskt, aldrig politiskt, men det vet ni ju redan). En lagom spretig blåklint med rutig knopp! Så stilrent målad.


Kände att assietterna, med fajans-anor från 1870-talet, var värda en ståndsmässig fotomiljö, så det fick bli en sväng förbi mitt favoritvattentorn igen. (Tyvärr höll solen redan på att gå ner då...) Tornet, som det står 1900 på. (Ser ni de små faten skymta där, nere till höger?) Barnen åkte pulka strax bredvid, men jag fann nyfallen, oförstörd pudersnö precis intill ledstången. Det är många steg de små måste ta, för att sedan, glädjetjutande, kunna swischa sig ner!


Assietterna märkta 1192 SA är tillverkade hos Bo Fajans. Enligt uppgift mellan åren 1927 och 1953. På vissa ställen står det från 1937 och framåt, men eftersom designen tillskrivs Allan Ebeling, skulle jag tro att uppgiften om startår stämmer bättre överens med slutet av 1920-talet. Modellen betecknas 1192. Dekoren (glasyren) SA.

Det ena ledde, som vanligt, till det andra. Nyfikenhet föder mera nyfikenhet: Här säljer de likadana assietter för 30 kronor styck - jag gav 15 kronor/st på Erikshjälpen. Här kan ni se det större fruktfatet som finns i samma serie, och assietterna som har gula respektive rosa blommor. Så fint att det stora fatet består av en blandad blå, gul och rosa bukett, medan de mindre har en blomsort - och färg - var. Fint tänkt, fint utfört.

Här kan ni läsa om keramikern och konstnären Allan Ebeling (1897-1975), född i USA och sedan som ung vuxen hitflyttad till Sverige. Här kan ni se hur han såg ut "in action". Här kan ni studera några av hans alster som sålts på auktion - både målningar, skulpturer och lampfötter (!). Och slutligen, här kan ni läsa om museet som bär hans efternamn.

Allt det där, och lite till, kan två små, rara blåklintar leda till. 

:)
/helena

ps Vi gjorde en ordentlig second hand-räd igår. Först en tur till Gärdhem i Dalsjöfors; de slog upp sina lördagsportar för första gången efter helguppehållet. Sedan en snabbis inne på Borås Biståndscenter, innan jag hittade mina blå blommor på Erikshjälpen, samtidigt som mannen tog en välbehövlig kaffepaus i fiket där. Sist Myrorna, som måste ha haft fullt upp; hyllorna gapade ganska tomma nu, en bra bit in på eftermiddagen. Vad vi mera köpte? En grytlapp, en pyjamas och en bok. Smått och gott, var det ja.