Plockar bort de sista röda blombladen från höstglöden (eller får vi kalla den våreld nu?), nyper en björkkvist från en nyligen förpassad juldekoration. Avlagt plus halvvisset, blir inte så pjåkigt tillsammans. Skapar lite vår i en vrå. Bara lite, för våren kan gott vänta ett tag. Var sak har sin tid. Låter kanske lite förlegat, mossigt till och med, i nutidens snabbt förbipasserande öron, men likväl kan det ju vara sant.
Tar fram, det som kan vara det allra finaste jag hittade second hand förra året; den gamla, krackelerade bägaren med fåglar på. Mor matar barn. Eller är det far? Tänkte väntat ända till påsk, men jag kunde inte. Vi tjuvkikar bara lite på den nu. Snart nog får den vända de andra "sidorna" till.
Naturlära, med avsändare Lars Lerin, breder ut sina blad bredvid mig i soffan. Dras till uppslaget med de många, kryllande styvmorsviolerna.
Titelsjuka. Har ni hört det ordet någon gång? Inte jag heller, förrän nyss. Syftar tydligen på folk som inte kan få nog av att titulera sig olika mäktiga och framgångsrika saker. Men jag tänker att det borde kunna passa in på någon som inte kan låta bli att samla på vackra böcker. - Kom inte för nära, håll avstånd, jag är titelsjuk! Typ. Liksom en beteckning på någon som inte kan avstå från att önska sig alla vackra böcker som finns i världen. Kan väl inte vara hela världen, att ha en släng av den sjukan?
Och ni som läser här ofta, ni vet att just Naturlära är en av de böcker som jag inte kan motstå. Fast fortfarande är den inte min, detta ex har jag på lånad tid. Har bara bläddrat på måfå än så länge, men planen är att ta mig hela vägen från skatskratten i början - via alla vattenbaserade detaljer, närstudier av möss och larver och björkstammar och mer eller mindre ödsliga mänskliga boningar i skymningstider och alla andra tider - till den överjordiskt vackra punkten på slutet.
:)
/helena
ps Var kommer alla dessa begåvade människor ifrån?! Frågar ni er också det konstant? Häromdagen, när jag läste ungdomarnas dikter, frågade jag mig det mest hela tiden. Och nu när jag läser Lars Lerins ord - som om det inte vore nog att kunna måla så gudabenådat - ställs frågan på sin spets. Jaja, vad är väl en bal på slottet? Eller nåt. Idag börjar serien Vänligen Lars Lerin på SVT. Får se om jag hinner slita mig från boken för att titta. Och Lars, om du mot förmodan skulle slinka in här på min lilla sida, så ställer jag upp och blir din (brev)vän, anyday. Bara så att du vet. Bara att hojta till, eller hur ni nu gör där i Värmland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar