Avsändare okänd 15

Får inte glömma bröd, då går hon igång. - Men Malla, var är brödet? Du lovade ju att baka!

Baka? Ha. My ass. Nummer 365 på prioriteringslistan, ungefär. Det kan vara 366 också.

Mjölk, vanlig standard, lite som jag. Vanlig. Standard. 

Hon tänker på filmen hon läste om: Om en kvinna som får frågan hur hon är. Vem hon är. Och svarar "normal", för att sedan lista alla egenskaper som hon tycker passar in i kategorin. Sedan bestämmer hon sig - filmkvinnan alltså -  för att skaffa exakt de egenskaperna som hon just har räknat upp. 

Så kanske man skulle göra?

Vem ser min rädsla för att inte vara unik? Skrev hon i ett anteckningsblock en gång. Sedan, ganska många år senare skrev hon: Vem ser min rädsla för att vara unik? 

Allt förändras. Tiden förändrar, får allt att skifta färg och form. Och mening. Eller inte.

Ansiktsvatten. Har de det här? Är det någon som använder det längre? Kallar man det inte Tonic eller nåt nu? Refreshing and moisturizing.

Där. Bra. Så. Ner i korgen bara. Bara fågelfrö kvar på listan. Men först en liten avvikelse. En detour. Till den blomstertid nu kommer-avdelningen. Att det är långt dit skvallrar alla mössor och vantar runt omkring om. Men härinne blommar det ständigt.

REA-pris på lokalt odlade klockor. Fina, men bladen är redan bruna i topparna. Säkert därför det är sänkt. Böjer ändå näsan nära intill. De doftar inte, klockorna.

Äsch, bäst att ta tjuren vid hornen. Plikten kallar. Plikten väntar. Ivrigt. Vankande. Går runt i hasande ullstrumpor och väntar. Har säkert gjort ett nytt mönster i den repiga, gula parketten nu.

Då hörs ett prassel. Ett litet diskret. En man bland primulorna. Vivorna. Vårens första prinsessor. Om någon blomma skulle kallas frökenaktig och pimpinett - med positiva förtecken - så vore det lätt att tänka på primulor.

Han har långt svart hår. Inte långt som i jättelångt, utan mer som i dags-att-beställa-klipptid-långt. Nackhåren ligger och vilar sig mot fuskpälskragen.

Hon ser att profilen är manlig, på ett traditionellt vis, med markerade ögonbryn och stadig näsa.

Han vecklar ner plasten runt krukan. Försiktigt. Nätt på den omfångsrika handen. Som om han rörde vid någon närstående, någon mycket kär. Lyfter på bladen som om han lyfte en kjol.

Hon är väl medveten om att hon stirrar nu, ofrånkomligt. Men det gör inget, för han är helt fokuserad på sin blomma. Stoppar ner handen innanför bladkjolen och kollar fuktigheten.

Då vågar hon inte titta mer. Börjar få kramp i kundkorgsarmen också. Slirar snabbt sin väg genom de små snöblaskpölarna, bort mot kassan. 

Betalar, kränger på mössan, och undrar om han skulle ge den till någon speciell. Dum fråga.

:)
/helena