Sedan senast - påskgran och sånt

Titta på de här två sötnosarna. Söt-näbbarna! Vintage som jag hittade längst ner i en låda. Lite bortglömda. Lite missfärgade, men ack så söta! Tänkte först målat dem knallgula, kanariegula, men sedan kom jag på att de är finast precis som de är.

På tal om hitta, den här klassiska trä-julgranen åkte fram från sitt gömsle häromdagen, tänkte att det borde fixas lite med den så här till påsk. Piffas och puffas och så där, ni vet. Snart får ni veta mer. Snart snart snart. Strax.

Den enda påminnande påskblomma vi behöver - solrosen. Kriget kriget kriget, det verkar aldrig ta slut. Vi får aldrig glömma de som kämpar för sin överlevnad. Inte ens när vi mest bara vill tänka på färgglada ägg och ris.

Evelina Kroon. Ni vet vem det är, va? Konstnär. Kreatör. Hon jobbar mycket med rutor och rutmönster. Ni har säkert sett hennes ljuvligt färgglada tavlor och mattor. Älskar hennes hem. Såg bilder i Elle Decoration därifrån. Så hemtrevligt. Mysigt. Perfekt just för att det känns lagom icke-perfekt. Mycket loppat och återbrukat. Och snyggt!

Jo, den här julgranen, som man sätter ljus i om man vill. Sandpapprade det mörkt gröna ljusare för några jular sedan, nu tänkte jag fixa vidare. Måla det röda lite. Varför inte i gult. Inte nödvändigtvis knallgult, mer som guld. Lejongult eller nåt. Blev ganska bra. Ska nog måla en gång till, för lagom täckande effekt. Påsk-gran? Nja, en grann gran i alla fall.

Annars? Vi såg en film. Maudie (2016) Sally Hawkins gör en underbar prestation i filmen som bygger på den naiva folkkonstnären Maud Lewis liv. Älskar älskar älskar hennes raka, ärliga konst. Vilken kvinna! Se se se.

Här hamnade de två söt-näbbarna förresten. Alla fåglar behöver ju inte sitta i träd eller i påskriset. Här sitter de fint, tycker jag.

Påskdekorationer, vårdekorationer - om man nu alls sysslar med sånt - behöver ju inte vara det minsta avancerade. Slå upp en fin sida i en konstbok bara. Eller häng fram ett fint tyg. Tänk utanför boxen, så blir det bra - och fint.

Det var det. Nu ska vi strax nöta baken mot TV-soffan. Eller i vårt fall - stolarna och dataskärmen. Här vankas Alla mot alla. Två riktiga favoriter är ju med den här säsongen - Camilla Thulin och Johan Rabaeus. Har alltid gillat dem. Var och en av dem är ju så himla bra på det de gör. Hoppas de går långt. Ska bli kul att följa Elsa B och pappa Ernst igen också. Fast Erik och Lotta vinner väl hela klabbet, va? Eller vad säger ni, Ebba och Olof? Spännande, hur som helst. Nähä. Dags att gnugga geni-knölarna på play här strax då. Jo då. Vi tävlar också.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps - Fyra femmor redan i år! Det var mannen som konstaterade att vi har hunnit se så många filmer som fått vårt toppbetyg fem, fast vi inte ens har nått sommaren. En del år har vi inte gett betyget fem till fler än tre eller så, på ett helt år. Maudie fick givetvis en femma. Vi har uppenbarligen lyckats hitta många cineastiska guldägg i år, fast vi inte sett så där väldigt många filmer totalt.

Och Macaroni. Macaroni från 1985. Den fick det mest självklara toppbetyg en film kan få. Av Ettore Scola. Med Jack Lemmon. Ni som hängt här inne länge vet ju att jag älskar honom. OMG, tänk att jag inte har sett den här innan, ropade jag till mannen, fast han satt alldeles intill mig. 

Fast den kan ju vara lite svår och jobbig kanske? Vi är kanske för trötta, minns jag att vi tänkte. Men nej, den var inte svår, mest bara smått amazing. Tidlös. Väldigt vacker. Och full av levande människor. Finmejslade karaktärer. Om att vara någon annan i någon annans ögon. Fabulerande fantasier. En måste-film, om du missat den. Kanske något att samla dina filmintresserade vänner runt i påskhelgen?

Sedan senast - Jacks fågel & samtal med Diego

Skatorna sliter och drar i de små grenarna. Kvistarna, större än så behöver de inte till sina bon. Våren är här, åtminstone enligt dessa vitsvarta bobyggare. 

Det är den där tiden på året då man ser tulpaner precis överallt och känslan av att man borde skriva en dikt alltid infinner sig extra starkt. Den där känslan alltså, vet inte varför det blir så, för vintern är ju så mycket vackrare - och njutningsfull till sin uppbyggliga karaktär, på ett helt annat sätt än det som våren står för.

Okej. Våren är okej, såklart. Men vintern, den står för något ärligare. Något med förgängligheten, något med att allt måste börja om där nere i myllan. Något med att det kalla är på väg bort med klimatförändringarna. Kanske därför jag vill ha vinter året om numera? Hålla fast vid vintertiden. Greppa det som verkar flyta bort med de stackras inlandsisarna? Det blir nog en dikt. Fast inte om våren.

Men jag målar mest, och förbereder mig för ett foto-arbete. Ska slipa lite på det först, faktiskt bokstavligt också. Sedan ska jag börja skulptera, tror jag. Återkommer kanske om det.

Målar det som faller mig in. Målade av ett telefonsamtal häromdagen, tro det eller ej. Blev bra, handlade om en del av världen där de stigande havsnivåerna börjar bli akuta. Ö-världen är på väg att rinna bort, bokstavligen. 

Måste kännas oerhört sorgligt, tänker jag, för de som tvingas evakueras från sina hem. Diego. Så hette han jag kommunicerade miljö med. Men här ovan handlar det mest om en slags sjöhäst. Making waves, kallar jag den.

Läste en dikt av Lars Norén. Tänk att han var bra på att skriva det också. Handlade om vem man är. Bortanför språket också. Vänta! Jag ska hämta ett litet citat till er. Här: "... När jag vaknar språklös vet jag vad språket är: Något att tala med mellan dagarna ..." Så träffsäkert, va? Norén. Ur: Solitära dikter. Från 1972.

Utanför. Regnet faller, igen. Innanför. Väntar kaffet på att bryggas, igen.

Köket behövde lite färg. Ramade in Doris färgsprakande teckning. Fick skarva och beskära lite. Sorry Doris. Men visst passar det fint så här?

Och Jacks sinnrikt vikta pappersfågel svävar och svävar, och låter ingenting hindra de lätta vingar från att bära.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps Ska vi ta slutet också? På Norén-dikten? Spoiler-varning här då, för er som vill söka upp dikterna själva och läsa i ordning och reda och i sin helhet. Men jag tyckte så mycket om slutet. Sammanfattningen. Hör bara:

"... 

Och när jag är fullbordad

samlas jag ur språket och tystnaden

Ur båda hälfterna,

Omkring mig, för att erinra om oss."

 

(Lars Norén, Solitära dikter, 1972)

Sedan senast - djur förstås, allehanda

Titta vad jag hittade! Ett ljuvligt handtillverkat tygfodral till glasögonen. Låg och skräpade i en av mina tyghögar. Hade hamnat där i väntan på att få den lilla knappen fästad ordentligt. Nu ska det ske! Ja, kanske inte nu nu. Inte som i genast, för nu tänker jag säga...

...hej till er. Hej! Här hemma har vi den skönaste av dagar. Pillar lite på varsin skärm och låtsas att vi får något gjort. Hehe. Eller inte vet jag, mannen kanske verkligen fick något vettigt gjort, själv tittade jag på lite Oscars-outfits så här en god stund i efterhand. Konstaterade att längst slits på sidan av hela härligheten inte alltid innebär mest snits i det stora hela, om ni förstår hur jag menar. Lite måste ändå lämnas åt fantasin. Så är det ju bara. 

I en annan kär läsfåtölj ligger en alldeles salig läshög. Ja, inte salig som i hädangången, utan mer som i hänförande. Plockade lite i bokhögarna häromdagen, plockade in lite böcker i hyllorna och sorterade ut en del andra. Plötsligt låg de här böckerna tillsammans. Och jag insåg vilken härlig samling böcker just det här är.

Just de här böckerna skulle jag vilja skänka till någon som vill börja skriva. Eller till någon som vill komma vidare i sitt skrivande. Någon som trevar lite. Någon nybörjare liksom. Fast sedan insåg jag att den/de nog måste läsas om först, av mig själv alltså. Inte för att jag behöver det, gammal och vis och så som jag är. Höhö. 

Nej, bara för att den - högen - känns så lustfylld. Lusten till lärandet finns där. Skrivkonsterna likaså. Dikter, sådana som ingen borde leva utan att ha läst. Och lite annat smått och gott. Får se när jag hinner läsa, sedan kanske de skänks vidare, tillsammans. För det här känns som ett gäng bokstäver och meningar som borde fortsätta att hänga ihop.

Och naturligtvis har jag målat vidare. Naturligtvis har det blivit en del djur. Som den här. Kallar den för galapagos. Ja, med liten begynnelsebokstav. Som i galapa-gos. Vi borde allt gulla och gosa mer med havssköldpaddornas väl och ve, många av dem är ju mycket hotade där ute. Sedan fastnade visst någon slags tolkning av en sjögurka på papper också. Det var...

...naturligtvis Filips fel. Eller förmodligen Fredriks. För de hade en bildfråga med just en sådan liten gurk-vän på.

Snön har smält igen, förstås. För vilken gång i ordningen? Och där under kämpar snödropparna sig upp mot vårens ljus. Älskar snödroppar, vackraste löftet om vår, men också en blomma som faktiskt gillar vintern nästan lika mycket som jag.

Vi avslutar med den enda reklam-post som gör mig riktigt glad - Hjärnfonden! Stöd dem, om ni kan. Vi behöver våra hjärnor, hör ni. Mer än någonsin. För det är allt en väldigt klurig värld vi lever i, den behöver all hjälp den kan få - av många många kloka, friska, alerta, klimatsmarta och uppfinningsrika hjärnor.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps Nu ska vi visst se en bra film, säger mannen. Eller om det blir en dålig. Älskar ju bra dåliga filmer. De är bara bäst!

Sedan senast - tidig tupp & jordnära film

En månad till påsk, då kan det väl passa med en tupp? En enda tupp kan väl få hålla ställningarna redan nu, tänker jag. Påsk-ställningarna. Vår-ställningarna. Vintage-ställningarna. Även om snön ligger tjock och fin och ny utanför våra spirande, hoppfulla mars-fönster. Så får det bli.

Annars? Jo, jag tänkte tipsa om en film vi såg igår. En klar femma! sa vi, mannen och jag i kör. Ni vet ju att vi har den knasiga vanan, sedan länge, att betygsätta de filmer som vi ser på en (relativt godtycklig, personlig) fem-gradig skala.

Småstad (2017). Den heter så. Låter inte särskilt upphetsande kanske, men det var den. På ett jordnära, vardagligt och vackert medelålders vis. En film om det högst vanliga, ovanliga livet i en svensk småstad. Långt från all glamour och alla glittriga Hollywood-drömmar. 

Medel-svensson har aldrig framstått som mer attraktiv än här. Människor som lever och diskar och lagar mat och går till sina viktiga jobb. Allt känns som typisk svensk verklighet, utan överdrivet drama, äkta livfullt.

Man vet nästan inte om skådespelarna spelar alls, eller om de bara är sig själva helt enkelt. Kanske spelar de sig själva? Eller inte. Hur som helst är det här en riktig syskonskara som spelar syskon. Jo då. Och regissören är visst också släkt på något sätt. Kanske därför allt känns så familjärt och extra kärvänligt framför kameran.

Se den, för att det känns så overkligt verkligt. Vanligt, utan att vara trist. Om familjer och människor som tycker om varandra. Om att utmana sig själv när man kommit upp en bit i åren. Om att minnas, och att fortsätta röra sig framåt.

Small Town Curtains. Tycker att den engelska titeln är mer melodramatisk och lite magisk, men det är svårt att översätta ett ord som betyder ridå lika mycket som gardin, tänker jag. Och Småstad duger ju gott och väl, och låter dessutom lagom avskalat småskaligt - så där som något oslagbart storslaget alltid borde heta.

Sköt om er.

Och kram.

/helena