Titta vad jag hittade! Ett ljuvligt handtillverkat tygfodral till glasögonen. Låg och skräpade i en av mina tyghögar. Hade hamnat där i väntan på att få den lilla knappen fästad ordentligt. Nu ska det ske! Ja, kanske inte nu nu. Inte som i genast, för nu tänker jag säga...
...hej till er. Hej! Här hemma har vi den skönaste av dagar. Pillar lite på varsin skärm och låtsas att vi får något gjort. Hehe. Eller inte vet jag, mannen kanske verkligen fick något vettigt gjort, själv tittade jag på lite Oscars-outfits så här en god stund i efterhand. Konstaterade att längst slits på sidan av hela härligheten inte alltid innebär mest snits i det stora hela, om ni förstår hur jag menar. Lite måste ändå lämnas åt fantasin. Så är det ju bara.
I en annan kär läsfåtölj ligger en alldeles salig läshög. Ja, inte salig som i hädangången, utan mer som i hänförande. Plockade lite i bokhögarna häromdagen, plockade in lite böcker i hyllorna och sorterade ut en del andra. Plötsligt låg de här böckerna tillsammans. Och jag insåg vilken härlig samling böcker just det här är.
Just de här böckerna skulle jag vilja skänka till någon som vill börja skriva. Eller till någon som vill komma vidare i sitt skrivande. Någon som trevar lite. Någon nybörjare liksom. Fast sedan insåg jag att den/de nog måste läsas om först, av mig själv alltså. Inte för att jag behöver det, gammal och vis och så som jag är. Höhö.
Nej, bara för att den - högen - känns så lustfylld. Lusten till lärandet finns där. Skrivkonsterna likaså. Dikter, sådana som ingen borde leva utan att ha läst. Och lite annat smått och gott. Får se när jag hinner läsa, sedan kanske de skänks vidare, tillsammans. För det här känns som ett gäng bokstäver och meningar som borde fortsätta att hänga ihop.
Och naturligtvis har jag målat vidare. Naturligtvis har det blivit en del djur. Som den här. Kallar den för galapagos. Ja, med liten begynnelsebokstav. Som i galapa-gos. Vi borde allt gulla och gosa mer med havssköldpaddornas väl och ve, många av dem är ju mycket hotade där ute. Sedan fastnade visst någon slags tolkning av en sjögurka på papper också. Det var...
...naturligtvis Filips fel. Eller förmodligen Fredriks. För de hade en bildfråga med just en sådan liten gurk-vän på.
Snön har smält igen, förstås. För vilken gång i ordningen? Och där under kämpar snödropparna sig upp mot vårens ljus. Älskar snödroppar, vackraste löftet om vår, men också en blomma som faktiskt gillar vintern nästan lika mycket som jag.
Vi avslutar med den enda reklam-post som gör mig riktigt glad - Hjärnfonden! Stöd dem, om ni kan. Vi behöver våra hjärnor, hör ni. Mer än någonsin. För det är allt en väldigt klurig värld vi lever i, den behöver all hjälp den kan få - av många många kloka, friska, alerta, klimatsmarta och uppfinningsrika hjärnor.
Sköt om er.
Och kram.
/helena
ps Nu ska vi visst se en bra film, säger mannen. Eller om det blir en dålig. Älskar ju bra dåliga filmer. De är bara bäst!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar