En månad till påsk, då kan det väl passa med en tupp? En enda tupp kan väl få hålla ställningarna redan nu, tänker jag. Påsk-ställningarna. Vår-ställningarna. Vintage-ställningarna. Även om snön ligger tjock och fin och ny utanför våra spirande, hoppfulla mars-fönster. Så får det bli.
Annars? Jo, jag tänkte tipsa om en film vi såg igår. En klar femma! sa vi, mannen och jag i kör. Ni vet ju att vi har den knasiga vanan, sedan länge, att betygsätta de filmer som vi ser på en (relativt godtycklig, personlig) fem-gradig skala.
Småstad (2017). Den heter så. Låter inte särskilt upphetsande kanske, men det var den. På ett jordnära, vardagligt och vackert medelålders vis. En film om det högst vanliga, ovanliga livet i en svensk småstad. Långt från all glamour och alla glittriga Hollywood-drömmar.
Medel-svensson har aldrig framstått som mer attraktiv än här. Människor som lever och diskar och lagar mat och går till sina viktiga jobb. Allt känns som typisk svensk verklighet, utan överdrivet drama, äkta livfullt.
Man vet nästan inte om skådespelarna spelar alls, eller om de bara är sig själva helt enkelt. Kanske spelar de sig själva? Eller inte. Hur som helst är det här en riktig syskonskara som spelar syskon. Jo då. Och regissören är visst också släkt på något sätt. Kanske därför allt känns så familjärt och extra kärvänligt framför kameran.
Se den, för att det känns så overkligt verkligt. Vanligt, utan att vara trist. Om familjer och människor som tycker om varandra. Om att utmana sig själv när man kommit upp en bit i åren. Om att minnas, och att fortsätta röra sig framåt.
Small Town Curtains. Tycker att den engelska titeln är mer melodramatisk och lite magisk, men det är svårt att översätta ett ord som betyder ridå lika mycket som gardin, tänker jag. Och Småstad duger ju gott och väl, och låter dessutom lagom avskalat småskaligt - så där som något oslagbart storslaget alltid borde heta.
Sköt om er.
Och kram.
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar