måndag 31 juli 2017

Vad kan man annat, än att älska dem?


Här står han ju - mitt eget kex. ;). Och laddar upp med en välgräddad våffla, innan det är dags att tränga sig fram till Lisebergs stora scen för att få en skymt av Alice. Alice Cooper, that is. Världens mest välsminkade farbror? Eller hur är det med Kiss? Uppträder de fortfarande? Inte i originalsättning va? Inte fullt sminkade väl?

Det är mest mannen som har en lång rockrelation med denne Farbror Chockrock, som GP:s recensent kallar honom. Minns att han/de fortfarande skapade en del rubriker, med sin spektakulära scenshow, en bit in på 80-talet, när jag själv började bli tillräckligt gammal för att lyssna ordentligt på musik.


Vilken vecka alltså. Den som just har lagts till handlingarna. Full av tvära kast. Ena dagen kolerakyrkogård, nästa dag Liseberg. Ena dagen hysterisk trängsel, andra dagen en stilla sjöutsikt. Ena sekunden en katt som jagar en mus framför bilens framdäck (vi fick sätta på hazard-ljusen och stanna bilen mitt på vägen i villakvarteret för att kolla att Tom & Jerry inte stannade kvar under bilen. Det gick bra. Åtminstone för katten...), nästa sekund en fortkörande långtradare som är på väg att köra in i passagerarsidan på bilen i en rondell. Puh.

Kan man annat än att älska dem? Kontrasterna.

Ena dagen stod Alice Cooper på en golfbana utanför Göteborg någonstans. Jodå, han tar gärna en runda så ofta han hinner. Andra dagen blev han halshuggen uppe på scenen. Jodå.

Livet. Döden. De ultimata kontrasterna, påstår en del.

Annars då? Jo. En bit in i lejonets tecken kan jag konstatera att sommarens ledighet är på väg att ta slut. Även om vi som arbetar i kulturens tjänst sällan känner oss helt lediga. Alltid är det något som ska planeras, alltid är hjärnan upptagen med något groende frö. Hur som helst. Fem korta, små veckor har gått som i ett huj. Mannen börjar sitt day-job om en vecka. Och jag känner mig lite smått utarbetad, som jag alltid gör efter en intensiv period med kameran i högsta hugg. Ända har jag inte hunnit fota ens hälften av vad jag tänkt hinna med under de gångna juli-veckorna.

Jaja. Livet. Det blir nog bra det här, ska ni se.

Önskar er en riktigt bra start på första augustiveckan!

:)
/helena

ps Gutter Cat Vs. The Jets/Street Fight. Lyssna gärna. Musik från när det begav sig i början av 70-talet. Rock som satir. Satir över West Side Story och den stereotypa bilden av "troubled youth". Gillar den här gamla, svartvita versionen. På den tiden hade till och med Alice Cooper glitterbyxor. Sedan klev han i läderbyxorna. Och nu har det spekulativa förvandlats till "Horror-buskis" (enligt GP). Nästa år fyller Alice Cooper 70 år.

lördag 29 juli 2017

Kära skärvor


Vi tog en tur till det lilla samhället där till och med barnen är gjorda av glas.

"... Limmared är den gamla glasbruksorten som under flera år genomgått en stor förvandling. Från slumrande och stilla till en ort fylld med mötesplatser och möjligheter för kulturintresserade och sakletare att botanisera i. ..."


Här finns något för alla. Limmared bjuder upp till verklig second hand-dans! Och vi, som inte tackar nej till en dans i de redan använda sakernas tecken, får oss en rejäl svängom. För här finns säkert något för retro-vurmaren, något för torp-drömmaren, något annat för loppis-letaren, något mer för antik-älskaren och en hel del för den som i första hand vill använda second hand. Ja, jag tror att ni förstår. Här finns det grejer, som man säger.


I Butik Återbruk fanns ytterligare en av alla dessa sekelskifteskannor med patina extra allt. Men jag kan ju inte rädda dem alla - även om jag vill. De jag räddar ska helst ha något alldeles speciellt, som en fluffig marängbotten eller ett handtag som bildar en rosett. Den här var förstås också vacker, även om den hade en stor spricka på ena sidan. 

Det var längesedan jag fann en värmeljuslykta i serien jag (tydligen) samlar på. De vita, smäckra lyktorna med halvt genombrutet mönster som framträder tydligast när ljuset är tänt. Med klassisk porslinsavsändare - Rörstrand. Förmodat tillverkade på 1980-talet. Här, i Butik Återbruk, stod en och väntade på mig. Med ett intrikat mönster som jag aldrig har sett tidigare. 

Lycka i en liten lykta! Och en Swedish Grace-assiett på det, så var loppislyckan total. De tog bara fem kronor för den udda assietten, på grund av något som står på baksidan. Något som bara ger mervärde enligt mig: Blodgivare ger med hjärtat.


När mannen triumferande betalat och stoppat ner de återstående avsnitten av säsong åtta av serien som innehåller allt - utan att egentligen handla om någonting; Seinfeld - vinkande vi på återseende till orten där solen alltid lyser på den hugade sakletaren. 

Läs gärna mer om Antikrundan i Limmared, och de många olika antik- och second hand-butikerna som ingår där, på deras informativa hemsida: www.ilimmared.se.

:)
/helena 

ps Tjocka, tunga, gedigna, men ändå nätta i uttrycket med sin spetsliknande dekor. Ungefär så såg de ut - de oemotståndliga, små glasfaten. Fast jag har ingen användning för dem, eller plats, så jag stod emot det oemotståndliga, den här gången. Säkert dyker det upp många intressanta glasföremål i den här anrika glasbruksorten. Bara ett tips. Och ett annat tips, när man är ute och åker och hamnar på en plats där man aldrig har varit förut (själv har jag, av olika anledningar, varit i Limmared många gånger förut ända sedan jag var liten faktiskt), är att åka av en bit från allfartsvägarna. Ta av från de kända, självklara vägarna och hamna mitt i något som berättar något mer än den vanliga berättelsen. I Limmared körde vi förbi en skola med en ljuvligt fin skylt (som ni ser). Och upptäckte dessutom att idrottsplatsen naturligtvis heter Glasvallen.

fredag 28 juli 2017

Smaka på det här!


Finns det något härligare? Än att hugga tänderna i en ny bok? Och med ny menar jag naturligtvis inte nödvändigtvis en nyny bok, utan en ännu ej läst bok. Alltså; finns det något härligare än att hugga läsögonen i en oläst bok? Nej. Eller jo, kanske. Men det är ändå inte mycket som toppar känslan som går genom hela kroppen när man håller en potentiell, ny favorithistoria i handen.

Igår var jag ute på en liten foto-session. Fick bära rekvisita (mina älskade vintageprylar!) in och ut ur bilen på grund av de lynniga regnskurarna. Idag när jag sitter och tittar igenom bilderna, och redigerar dem på olika sätt beroende på deras olika ändamål, skiner solen mest hela tiden. Sånt är livet. Jag klagar inte. Jag gör det bästa jag vet: Fotar, skriver och redigerar bilder. Ja, förutom att vara ute på vintage-jakt då förstås. Eller att hinna läsa fler böcker.

Igår hann vi med ett litet second hand-besök på vägen, och jag hann läsa förordet till boken som mest följde med ut som rekvisita. Den svarta tulpanen av Alexander Dumas. Berättelsen är skriven i en helt annan tid, på artonhundratalet. Men mitt bokexemplar härstammar från tiden när man verkligen behärskade konsten att formge en bokpärm. En tid när inte bara bokomslaget räknades - 1950-talet. Folket I Bilds Förlag, tryckt av Katalog och Tidskriftstryck i Stockholm 1955.

Nu hinner jag inte mer just nu, får återkomma både angående det intressanta förordet och second hand-besöket. Kaffet är klart. Och på TV:n väntar andra, större fiskar. Sarah Sjöström, heter visst en av dem... 
  
:)
/helena

torsdag 27 juli 2017

Den här fina flickan vill tacka...


...mig för att jag gav henne ytterligare ett liv? Det tror jag. Hon förtjänar verkligen ett till. För den fräkniga näsans skull. Och för de små rutornas. De blåvita blusrutornas.


Och för de hoppfulla blommornas skull. Särskilt för dem. De, vi, går förhoppningsvis en blomstrande vintage-framtid till mötes.


Med den här klara, öppna, oskyldiga blicken vill mannen och jag passa på att tacka kunderna i våra två lokala ICA-affärer för deras generositet! Era bidrag i mannens gitarrlåda, under helgen som gick (22-23 juli), gav möjlighet till fler barn att överleva och få en något drägligare tillvaro framöver - via Unicef och deras livsviktiga presenter.

Tack!

Och tack till mina trogna, tappra läsare - som liksom jag - har en benfast tro på att världen kan bli lite, lite bättre med hjälp av miljövänliga ambitioner, fantasifull återanvändning, kultur i alla möjliga och omöjliga former, och innerliga solidaritetstankar.

Det finns minsann några drömmar kvar - de vill jag gärna dela med er.

<3
/helena

onsdag 26 juli 2017

I kolerans tid


En kvällspromenad i skenet av en fruktansvärd sjukdom. Kolera kom till Sverige första gången 1834, läser jag. Den hade bland annat spridit sig till norden i kölvattnet av krigens härjningar. Och som en följd av den kraftiga urbaniseringen på 1800-talet. "... Detta år dog 1 550 000 i Europa i sjukdomen ...". Och med koleran kom Kolerakyrkogårdarna.


Återigen känner jag en djup tacksamhet över att leva i vår tid. I vår privilegierade del av världen.

Fortfarande härjar den fruktade tarmsjukdomen i stora delar av världen. Framförallt där det är svårt att hålla hygienen på en sund nivå. Fortfarande sprider sig kolerabakterien (via smittad mat och förorenat vatten) där naturkatastrofer och krig drar fram. " ... Kolera utgör ett globalt hälsoproblem och har mycket hög dödlighet. ..."

God hygien, rent vatten, välfungerande avloppssystem - tre viktiga nycklar för att slippa spridning. Läser vidare att måttlig kolera egentligen är en relativt lättbehandlad sjukdom numera - med mycket vätska, för att ersätta de stora vätskeförlusterna som de kraftiga diarréerna orsakar, och tillsatser av livsviktiga salter, som kroppen förlorar i samband med vätskeförlusten.


Men i krigens och naturkatastrofernas skugga finns ofta små möjligheter att ens bedriva grundläggande sjukvård eller kunna upprätthålla den mest basala infrastruktur. Med kollapsade avloppssystem sprider sig sjukdomen som vi idag, här hos oss - som fått förmånen att leva i en del av världen som oftast är förskonad från de stora naturkatastroferna - kan betrakta som en i stort sett utdöd epidemi.

En fornlämning. Något som hände en gång för länge sedan. På 1800-talet.

I juli 1834 visade sig de första fallen av kolera i Sverige. I juli 2017 läser jag några namn på en skylt, samtidigt som jag beklagar mig över futtigheter som knott och leriga skogsstigar. 

Därför sänder jag en ödmjuk tanke till några av kvinnorna som begravdes i en massgrav i kolerans fotspår: Kerastin (med a, ja), Vilhelmina, Betty, Eugenia, Josefina, Maja, Vilhelmina, Anna och Anna. 

/helena

ps Över 30 svenska kolerakyrkogårdar finns uppräknade hos Wikipedia. Bland annat en vid Skanstull i Stockholm.

tisdag 25 juli 2017

När sommaren bär frukt


Det här är ingen pausfågel. Men hade jag vetat att det skulle bli ett par dagars uppehåll så hade jag kanske skickat in min praktfulla påfågel - med det viktiga uppdraget att underhålla er - lite tidigare. Ibland måste man helt enkelt ta en andningspaus i allt det sköna sommarlivet och göra undan en aning hushållsarbete också. Annars skulle det ju bli för skojigt att vara ledig, menar jag. Och såå kan vi ju inte ha det.


Det var färgen jag först föll för. Grön såklart. Stark och livgivande grön. Sedan såg jag motivet. Och texten: Fancy Apples.


Undrar hur den har kommit hit - ända från Tasmanien/Australien? På ett inte så miljövänligt sätt, misstänker jag. Tur att jag jämnade ut det hela lite då, när jag hittade den vackert patinerade trälådan på loppis!

Undrar vad jag ska ha i den? Vad ska förvaras här i? Förbjuden frukt, kanske.

:)
/helena

lördag 22 juli 2017

R som i rätten att inte behöva vara rädd


Klockan är exakt 22.00 när jag kopplar upp. Någon timma tidigare, när solen smög ner bakom det höga huset mittemot, kom jag på att jag skulle tända de röda lyktorna, ändå. Fast jag hade tänkt vänta med det.


Ytterligare någon timme tidigare, stod jag vid diskbänken och ojade mig över några små flisor. Sedan blev jag påmind. Om det som hände i Norge för sex år sedan. Om att livet är för kort och värdefullt för att ta sig tid att noja över bagateller. Jag, som dessutom tycker om flisor och nagg och skrynklor och rynkor och streck och små ärr. Det är spåren som påminner oss om att vi har fått förmånen att vara här ett tag.


Spåren som påminner oss om varför vi är här. "När det gäller fred, demokrati och mänskliga rättigheter måste vi jobba tillsammans." Hittar orden när jag bläddrar i tidningen. Läser dem sakta. Orden som borde vara självklara. Läser, och känner tacksamhet över att de unga jobbar vidare på drömmen som aldrig får nöja sig med att bara vara en dröm.


"-Vi har en plikt att minnas våra kamrater, säger Amadou Sanneh, ordförande SSU Borås."

Och vi har en skyldighet att göra vårt bästa för att göra världen till en plats där ingen ska behöver vara rädd, tänker jag och bestämmer mig för att låta ljusen brinna så länge det bara går.

"-Det handlar om ungdomar som drömmer om att förbättra världen." 

Och. Känner jag de unga rätt, så låter de det inte bara stanna vid en dröm.

<3
/helena

fredag 21 juli 2017

R som i rött


Vad är det för märkvärdigt med det då? Undrar kanske den vane, luttrade vintage-jägaren. Två, röda ljuslyktor. Eller värmeljushållare, om vi ska vara petiga. So what? Lite retro-snygga, förstås. Javisst. Men vad då då? Vad är det med det? Inget. Inget särskilt. Men om det finns en etikett med ett stort "R" på då? R, som i Reijmyre. Blir den svårimponerade mer imponerad då? Ja. Jo. Såklart.


Men det var något annat som gjorde att jag köpte med dem hem från välgörenhetsloppisen. Något mer. Något som inte syns så bra här. Något extra fint.

Vi får titta närmare på det när jag har diskat dem ordentligt och skrapat bort prislapparna med två tvåor på. Och två femmor. Tjugofem kronor. Styck.

När jag har tänt dem, då får vi ta en närmare titt. Bränt barn sägs ju sky elden, men det gäller nog inte här.

<3
/helena

ps Då har jag tydligen lagt två röda ljuslyktor till sommarens övriga, mer julbetonade fynd: Julstrumpor, julkort, pepparkaksformar, och säkert något mer som jag inte kan komma på just nu. Det börjar visst att lacka så smått, mina vänner.

Spår i gräset, del 2


Då kör vi lite skrivövning igen då. Sommarens utmaning är att försöka skriva något spännande. Vi får väl se hur det blir med den saken, själva spänningen alltså. Här kommer i alla fall en andra del. Och här hittar ni den första delen, om ni har missat och vill läsa ikapp.

Hur tråkig kan en vägg bli? År efter år hade hon stirrat in i de där koögonen. Ängen var förstås fortfarande lika grön och fin, men tavlan hade suttit där så länge att den nött ut hennes näthinnor. Siri kisade trött mot solstrålen som träffade kon i magen. Skuldran värkte, som en eftergift. Hon hade sovit i nio timmar i sträck. Det hade inte hänt sedan studietiden. Efter-tenta-koma, brukade de kalla det. Hon reste sig mödosamt, masserade skuldran, bäddade med en arm och bannade sig själv ytterligare en gång för att hon aldrig kom till skott med att köpa nya skärmar till sänglamporna. Den på andra sidan var fortfarande ljus och slät. Den på hennes sida var gulnad och nästan bucklig av alla utbrända watt.
De goda flingorna var slut, kvar stod bara de som smakade sandpapper. Med ett förbrukningsdatum som löpte ut för fyra år sedan. På många sätt hade tiden stannat då. Hon slängde i sig en alldeles för brun banan medan hon funderade på vilket som skulle vara värst: En dl sandpapper eller en skopa torrfoder. Ställningen blev 0-0, hur hon än vände på steken. Det var bara att pallra sig iväg ut för att handla. Livets nödtorft låg inte i hennes intresse, särskilt inte idag. Idag ville hon äta storstilat. Kanske på Grands Grillbar. Hamburgarna där var saftiga och välkryddade - inget snabbmatstjafs. Dressingen var inte klibbig och seg, utan lätt och fräsch. Krispiga salladsblad och fasta tomater. Och lite rå lök. Lite lagom.
Kaffet på maten smakade välsignat. Bästa kaffet på flera veckor. Med en skvätt grädde i. Utanför stannade en gul taxi. Var alla taxibilar gula nuförtiden? Siri hade bara åkt taxi en handfull gånger i sitt liv. Den gången när Stefan tappat bort både plånbok och vett och etikett, så att ingen ville låna honom sitt öra. Eller minsta öre, så han kunde ta sig hem från flygplatsen där han blivit strandad. Ett par gånger när hon var gravid och stukat foten olyckligt. Eller vrickat. Hur som helst kunde hon inte ta sig fram särskilt bra för egen maskin då. Ur taxin steg en överförfriskad kvinna. Eller om hon var sjuk på något sätt? Hon vinglade oroväckande. En man med stor mustasch klev ur på andra sidan. Han verkade mer intresserad av att baxa upp en röd- och svartrutig resväska från bagageutrymmet, än av att hjälpa den obalanserade kvinnan.
-Peter, har du mitt druvsocker där? Frågan lät skakig. Dallrig liksom. Kvinnan med kornblå, skrynklig Jackie O-dräkt och blodsockerfall, satte sig tungt. Vid bordet närmast utgången, satt hon nu med ansiktet i händerna. Mannen letade febrilt i den stora, tunga väskan. Fortsatte sedan letandet i en annan mindre blå. -Här! Han sträckte henne paketet och skyndade sedan fram till disken på andra sidan lokalen. Kom tillbaka med något slags gul dryck i ett glas. Siri undrade om hon stirrade. -Ja, du har ju alltid haft glosögon! Hon kunde höra sin mors strama röst i bakhuvudet.
Hon tittade hastigt ner. Studerade bordsdukens äventyrliga fläcklandskap. Drog åt sig stolen där ryggsäcken låg. Slängde ett öga på mobilen, konstaterade tre missade samtal. Från ett okänt nummer. Hon lyssnade av meddelandet. Det var från polisen, en kriminalare vid namn Johansson. Han undrade om hon kunde kika förbi för ett kort samtal, angående incidenten som hon hade bevittnat föregående dag. Det vore värdefullt med kompletterade uppgifter. Hon kunde komma in när hon ville under eftermiddagen eller kvällen, fram till klockan 21. Han hade visst inomhustjänst, eller hur han nu uttryckte det. Om inget extraordinärt inträffar. 
Siri suckade. Mest av mättnad. Drack upp den sista påtåren och knöt koftan runt halsen. Den behövdes inte idag heller, men man kunde aldrig så noga veta med de där molnen. Eller med dagens väderleksrapporter, för den delen. Rätt som det var kunde det börja regna. Bli en lång regnperiod igen. Som om koftan skulle hjälpa då. Lite skulle den väl skydda. Åtminstone axlarna. Det var nog mest en känsla - att inte behöva känna sig så utlämnad. Så naken.

 
/helena

torsdag 20 juli 2017

Bland måndamm och drömsmulor


Känns det inte lite desperat på något sätt, att sälja de där gamla månstenarna nu, till 48-årsjubileet av månlandningen? Eller är det någon som verkligen har tänkt till här? Någon som har tänkt ett extra varv?


Någon som har tänkt ut att om man väntar tills 50 år har gått, då kommer den rymdliga utauktioneringen drunkna i allt firandet? Drunkna i allt allmänt surr och mediabrus? Nu, 48 år senare ligger det hela lite vid sidan av, nästan som i radioskugga. Nu, kanske någon har räknat ut att dammet kommer samla in som mest deg? Kosing, pluring. Money. Money.


Läste någonstans att stenarna, och dammet, som Armstrong plockade upp från den mytomspunna ytan beräknas vara värt mellan 17 och 33 miljoner kronor. Gulp. Där satte jag visst en drömsmula i halsen.


Tänk att allt är till salu. Allt. Alla drömmar kan reas (nåja) ut. Kvar blir bara resterna. Drömresterna. Och mina fina fat.

Ska bara brygga en kopp kaffe till. Eller två.

 -Älskling, vill du ha den sista drömmen?

:)
/helena

onsdag 19 juli 2017

Kort brungrön lägesrapport


Fotograferat ett "pepparkakshus". Hittat ett par pepparkaksformar på loppis. Samlar ju på olika former - gärna djur - som jag inte har tidigare. Funkar så bra att pynta med dem också, eller istället. Fortsatt skriva på Spår i gräset. Inte kommit så jättelångt med det, men långsamt leder också någonstans - har jag hört.

Stått en stund vid korgmakaren August mer än hundraåriga sista viloplats. Och hustrun Josefinas. Känt pulsen och livet i mig extra starkt, där och då.

Mannen hittade en skalbagge till sin pin-samling och ljuv musik. Bland annat ett album med en av de bästa låtar jag någonsin hört. Ni har hört den förut. Och ni har också hört att jag egentligen inte gillar Winnerbäck så där överdrivet mycket, men den här låten - och videon - gillar jag ju järnet.

Sköt om er.

<3
/helena

ps "Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen". Underbar album-titel. Och framsidan sedan då; någon slags halvmisslyckad selfie. Förmodligen tagen precis så där med flit. Mitt i steget liksom. Gillar verkligen det dunkla, oglamourösa, opretentiösa, ögonblickliga i den bilden.

måndag 17 juli 2017

Trotsiga Krukväxter


Jag tassar förbi. Trippar lätt. Glider obemärkt. Vågar knappt andas när jag går nära. Min orkidé. Det verkar som att den är på väg att blomma om. Ssscchhh. Säg det inte till någon, för då är jag rädd att de fyra, fem knopparna ska återbildas eller bara helt sonika skrumpna ihop och dö. Det har nämligen aldrig hänt mig - en återblommande orkidé. Det kan å andra sidan bero på att jag aldrig brukar spara dem efter att de blommat över...

  • Höstens spännande nyheter
  • Krukväxtdoktorns bästa råd mot krassliga växter
  • Rätt blomma till rätt fönster
  • Krukväxterna som är rena medicinen
  • Vänner du vågar glömma

Så lyder rubrikerna på bilagan jag hittade i en tidningshög. Från 1994 är den. En gammal bilaga till Hemmets Veckotidning, tror jag. Fattar inte varför jag sparat den i snart 25 år. Eller det gör jag väl egentligen, för den är väldigt informativ. Och jag ger aldrig riktigt upp hoppet om att det äntligen ska växa ut frodigt gröna krukväxtfingrar från mina förvånade händer.

Läser lite förstrött om hur man ska ta hand om den ena och den andra gröna primadonnan. Konstaterar mest att jag inte alls gör på det vis som de förordar. Om det är något jag har lärt mig den hårda vägen, så är det att det viktigaste är att lära känna varje växt och att få den att acklimatisera sig i sin egen takt. Få den att successivt gilla sitt nya läge, helt enkelt. DU måste lära känna just DEN HÄR plantan, och DEN - just DEN - växten måste lära känna sin nya omgivning - DITT hem.

"Doktorns favorit ger väldoft och god sömn! Den här växten fanns det många exemplar av i doktor Westerlunds hem i Enköping. Även Ibsen, den store dramatikern, lär ha haft en på sitt skrivbord. Nyp i bladen eller bara nudda lätt vid dem så sprids en citronliknande väldoft. Men växten verkar också på annat sätt. Den innehåller nämligen en olja som har lugnande och rogivande verkan - ännu en anledning att förvara den i sovrummet om man vill sova gott om natten!"

Växterna bryr sig inte om våra trender och tillfälliga modenycker. Doktor Westerlunds pelargon doftade lika gott på 1800-talet som på 1990-talet, som den fortfarande gör i alla medvetna hem i skrivande stund år 2017.

Vidare har jag lärt mig att det är bra att köpa krukväxter så fort de anlänt till butiken, så att de fortfarande är opåverkade av mötet med de äldre (och i värsta fall ohyre-angripna) plantorna som stått där ett tag. Och. Det här är också en bra sak: Se till att platsen där du köper din nya, gröna vän är så lik platsen där den kommer att stå hemma hos dig som möjligt. Köp inte en växt som stått länge i en växthusljusmiljö, om du sedan ska placera den i ditt mörkaste hörn. Växternas tidiga tillvänjning av ljus/dunkel kan ofta vara lika viktig som de officiella råden. De som mest är framtagna med tanke på ursprung och grundförutsättningar. Förutsättningar, som oftast inte ens existerar på våra breddgrader.

Så här mitt i utomhussäsongen är väl ingen så där vansinnigt intresserad av inomhusväxternas väl och ve. Många krukväxter hänger ju mest på sköra trådar nu, eller stammar då. De som inte har någon snäll granne som råkar vara hemma precis när man själv är borta, får vackert hitta lösningar med blöta trådar, upptappat vatten i badkar, och andra mer eller mindre beprövade självbevattningsknep och anordningar. Återkommer kanske till den fullmatade bilagan när intresset för inomhusväxterna tar ny fart. När inomhussäsongen skjuter nya skott, så att säga. Men jag tänkte att vi kunde ta del av lite gammal växtkunskap så länge. Urgammal faktiskt.

"Sagan om Aloe vera. I 3000 år (3025 år. reds. anm.) har man talat om den här växtens förmåga att hela och läka och för 2000 år sen fastslog greken Dioskorides att den verkligen hjälper mot sår och brännskador. Aristoteles föreslog att Alexander den store skulle erövra ön Socotra utanför Afrika bara för att få tillräckligt av denna märkliga växt. Den liknar en kaktus men tillhör liljefamiljen. Saften från ett sönderskuret blad lindrar svedan av getingstick och är verksam mot brännskador. Men kontakta alltid läkare vid svåra brännskador! Sköt växten som en kaktus."

Tassar förbi orkidén igen. Ler lite åt knopparna. Tänk att den lever! Tänk att den verkar må bra. Fast jag bara behöll bladen för att det skulle bli så tomt på fönsterbrädan annars. Jag klippte ner de två stänglarna ända ner, fattar bara inte hur den fann något att skjuta skott ifrån där. Fattar inte att den lever, trots att jag nästan inte vattnade den alls under hela vintern.

:)
/helena

ps Min vackra geisha påminner mig om att jag ska köpa mer krokar. Vet inte hur många gånger mannen svurit över att han skadat tårna i mötet med tavlan som fortfarande står på sovrumsgolvet. Har ju hängt upp mycket på väggarna det senaste året, försökt omge mig med mina favoriter. Därav den akuta bristen på upphängningsanordningar. Tänker särskilt på pojken. Den fina pojken. Han måste få komma upp snart. Tror bestämt att jag har tänkt ut den perfekta platsen.

söndag 16 juli 2017

På botten av himlen


Gudarna har punktering
Pyspunka
Det blåser snålt
Vissa kallar det gråväder
Andra livgivande

Välförankrat
Och lätt svävande

Växlingsrikt skeende
Böljor
Varför kallar vi det så sällan för böljor?
För att vågorna är så kantiga nuförtiden?

Rundad våg
Rundad väg
Rundgång

Det blåser på botten
På botten av himlen
Ändå vill alla dit

Jag stannar hellre här
Ett paradis på jorden
Det tror jag på
Med jobb och jobb och vila och mycket god vilja
Gud verkar ha annat för sig

En rund linjal
Där alla linjer är kurviga
Men inte böjda

Rundgång
Sjögång
Sjöutsikt

Lysande utsikter
Solstrålar
Himlen ljusnar
Och öppnar sig igen

Växlingsrikt skeende
Böljor
Blöjor
Blöt jord

Bördig jord
Grönt och fint
Gråsparvsungarna på fönsterbrädan

Flygfärdiga
Men aldrig helt färdiga
Det här är bara början
På cirkeln

<3
/helena

fredag 14 juli 2017

Lite naket, mellan tistlar och blodfingerört


-När var det? Frågade mannen. -När var det vi hade en vindstilla dag senast? Frågade han. Och jag svarade att det känns som att det var över en månad sedan. Men jag klagar inte, för den lätta sommarvinden för med sig så många bra saker åt mitt håll. 


Tänker alltid att jag ska anteckna allt. Alla små platser vi passerar. Alla skyltar som det står "Slottsruin 2" på. Alla naturreservat. Särskilt de som mest verkar bestå av snår. Särskilt dem vill jag återvända till, när vi inte har bråttom att förekomma mörkret hem.


Det började inte så bra, men slutade med en mogen kvinna. Turen till loppisen började med att jag lyckades skära mig på handkrämstuben. Efter att den nästan tomma, ihopklämda tuben sprutat ut en lång vit, oväntad sträng på den gröna mattan. Jag svor, blev tvungen att tvätta händerna en gång till för att vara tillräckligt ren för att hämta hushållspapper att torka upp det med. Det var nära att jag blödde på mattan också. Hittade i hastigheten bara ett plåster i form av ett stekt ägg (!). Det satt inte så bra, men mannen väntade redan på mig, så det fick ändå duga.


N. Castegren, står det längst ner till vänster. Konstnären som här i trakterna mest är känd för "Knallen". Symbolen för en stor del av vår bygds historia. Ni vet, dåtidens dammsugarförsäljare - de gick från gård till gård och sålde varor, bland annat tyg och textilier. Eller dammsugarförsäljare som knackar dörr är väl kanske också en förlegad företeelse? Ja. Jo. Vi får nog säga dåtidens internet-shopping istället. Knallen kom ända fram till dörren, precis som när du trycker på enter och beställer hem nästan allt du kan önska dig nuförtiden.

Vi stannade mitt emot färgbutiken för att ladda batterierna, efter det lyckade loppisbesöket. I fönstret hängde klassiska Tistlar. Av Dagmar Lodén. I krukorna utanför växte sibirisk vallmo och blodfingerört. Sedan åkte vi vidare. Ut på landet. Vi såg vi en räv, minst två katter, kor, hästar, betande rådjur, en Båtsman och en annan liten hund som hängde så gulligt med huvudet när den nyfiket betraktade sin omgivning.

"Varning för levande landsbygd", stod det på en skylt. Vid en avfolkad badplats tog vi dagens sista paus. Jag läste ett par nygamla nummer av Hem & Antik. Och en Antik & Auktion. Och mannen tog en tupplur och spelade Scrabble med sig själv. Han vann.

:)
/helena

onsdag 12 juli 2017

Aristo. Hats.


Förlåt mig, alla färgblinda där ute, men det vilar något väldigt vitalt - nästan kraftfullt - över färgkombinationen grön och röd. Här sedd genom en flik av den prunkande sommargrönskan och en glimt av min inropade hattask. 

Aristo. Ett emballageföretag med anor. Det började i början på förra seklet. Sedan följde bildandet av AB Aristo på 1920-talet. Idag är de därmed ett av Sveriges äldsta aktiebolag, enligt hemsidan. Nuförtiden producerar de pizzakartonger, presentförpackningar och allehanda andra praktiska förvaringsartiklar. Då, förr, tillverkade de bland annat hattaskar och den populära unikaboxen. 

"... Produktionen förlades tidigt till Gamla Stan i Falköping och växte snabbt. På 1920-talet bestod tillverkningen av bland annat industrikartonger, pärmar och papperskorgar i papp, samt resväskor, portföljer och hattaskar i konstläderpapp. ..." Läs gärna mer om företagets historik här.

Min vintage-hattask kommer förmodligen inte att härbärgera någon hatt. Ingen stormhatt. Ingen solhatt. Ingen stråhatt. Ingen sydväst. Men att den kommer få göra nytta som förvaring, det är ett som är säkert. Alla gamla resväskor och askar där ute utgör en ovärderlig förvaringsskatt för oss som gärna vill ha en aning äkta patina, och ett uns skön personlighet, på våra förvaringskärl.

<3
/helena

ps Gå på auktion! Gammal, hederlig slagauktion! Full av diverse saker och ting! Allt mellan himmel och jord! Gå, bara gå! Måste bara få lov att använda ett oförsvarligt stort antal utropstecken här, för jag inser att jag har varit väldigt dålig på att "prata auktion" den senaste tiden. Dålig. Dålig på att påminna er om att gå på auktion i sommar. Dålig är bara förnamnet. Det beror å andra sidan på att jag själv har varit väldigt dålig på att komma iväg på auktion, den senaste tiden. De senaste åren, om vi ska vara helt ärliga. Ambitionen finns ständigt, men tiden vill sällan räcka till. Vi får se om vi lyckas bättre framöver. Hursomhelst - gå på auktion! Det är kul! Och lärorikt! Och fullt av spännande vintage-skatter!

Det var en gång en magisk dag...


...som slutade med att mannen klev in i ett träd, jättegiftiga jätteväxter lockade min syn och moln och talltoppar redigerades bort av bara farten.

:)
/helena

tisdag 11 juli 2017

Spår i gräset


Japp. Det är arbetstiteln - spår i gräset. Inte så originellt förstås, men det var det första som kom till mig.

Har alltid tänkt att jag skulle prova att skriva något spännande en dag. Så, när jag befann mig där ute i gröngräset häromdagen, gjorde jag ett försök. En försiktig början. Tänkte att jag skulle kunna tråka ut er en stund med den. Snällt va? Får se om jag lyckas tyda min bläckpennas framfart över linjerna. För i gröngräset vill jag vila från allt vad tangenter heter, i gröngräset vill jag skriva på riktigt. Old school.

Kanske är det en början på något längre, kanske blir den bara ännu en av alla skrivövningar som ligger sparade på hög. Och tro nu inte att jag suckar över det - att det "bara" blir en skrivövning. Skrivandet för mig har flera dimensioner. En del skriver jag med något speciellt ändamål i åtanke, annat bara som meditation. "Bara". Tycker det känns bra att hålla skrivhanden igång även under ledigheten, annars blir det så svårt att komma tillbaka till flödet igen, när hösten närmar sig. Då så. Ett litet smakprov. Alltid en början.

Var han fortfarande levande? Precis så tänkte hon. Var han fortfarande levande? Inte - var han vid liv? Inte - levde han? Var han fortfarande levande?
Blodet droppade från hennes näsa, som det alltid gjorde när hon blev nervös och stressad. Att hon inte sovit ens halvbra på flera nätter, gjorde inte direkt det hela bättre. 
Varför kom de aldrig? Varför dröjde det så? Hon tittade på de digitala siffrorna igen. Det hade bara gått fem minuter. Ynka fem minuter. 
Hon vågade knappt titta åt hans håll nu. Hade lyckats lägga honom hjälpligt på sidan. Vänt den tunga kroppen, en halva i taget. Släpat i armarna, dragit och ryckt i byxorna tills de gick sönder med ett aggressivt ratschande. 
Inga människor verkade ha vägarna förbi vid den här tiden. Solen stekte. Alla satt väl inne på sina kontor. Lite sura säkert, över att semestern var slut och att solen till slut bestämt sig för att börja gassa i augusti. Det vara bara ett avlägset, monotont brummande som hördes. Förmodligen en gräsklippare.
Ljudet gav plötsliga svallvågor inom henne. Ett fönster, öppet mot sensommaren. Doften av nyklippt gräs. I famnen; Lovisa. Blinkande, kisande mot livets obarmhärtiga ljushet. Lovisa. Allt hade hon lovat henne. Och lite till. Och så blev det som det blev. Ibland tvivlade hon på allt, som nu. Till och med på att hon hade gjort sitt bästa, tvivlade hon. Tvivlade förtvivlat. På sin egen förmåga. På allt. Utom möjligtvis på sin egen oförmåga då.
Sirener - äntligen. Snart överröstade de gräsklipparen och hennes tankar spolades snabbt framåt. De stannade - det var polisen. Steg lugnt ur bilen, som om ingen panik existerade. Hon snavade fram mot den yngste. Mörkt hår. Kraftfulla axlar. Med en blick som kunde sänka vilka skenande pulsslag som helst.
-Vad är det som har hänt? Hon harklade blodrester ur svalget och sa som det var: -Jag vet inte. Han bara låg där. Jag hörde en bil rivstarta åt det hållet. Hon pekade mot industriområdet. Åt andra hållet låg det fyrkantiga kontorskomplexet. Sedan såg hon honom ligga där. Här. Alldeles stilla.
-Tyckte mig känna ett par hjärtslag på halsen när jag försökte vända honom. Har hört att de ska ligga på sidan, i fall de kräks eller så. -Okej, sa den unge polismannen som hette Navid. Som David, fast med n. Okej. -Är DU okej förresten? Han nickade lätt mot det tunna blodet som bildat en rosa fläck på tröjan. -Va? Jag? Jo. Jag är nog så okej jag kan bli. Hon kände hur leendet försvann innan det hunnit nå läpparna.
-Vi får se om vi behöver prata med dig ytterligare. Han lät plötsligt formell, men frågade sedan om hon ville sätta sig i baksätet och vila så länge.
Hon la sig ner. Ambulansen hade kommit några minuter senare. De hade jobbat effektivt. Lastat in honom och kört iväg. Andra polisbilar hade anslutit. Band hade satts upp. Avspärrat. Det blöta håret skapade vattenpölar på kudden. Hon hade inte orkat torka det ordentligt. Värmt en pajbit som låg kvar i kylen från igår och skyfflat upp två extra stora skopor fiskstinkande torrfoder åt en jamande Garfield. Spolat kroppen ren - snarare än duschat - och lagt sig raklång över kortsidan på dubbelsängen. 
Bara vikt upp en flik av det blommiga överkastet och krupit ner. Slängt kudden under huvudet och försökt få det att sluta snurra. Som om hon inte hade mycket nog att tänka på innan det här hände. Lovisa fladdrade förbi innanför ögonlocken igen. Lovisa i finklänning. Lovisa i smutsiga jeans, vida nertill. Lovisa med anklagande blick. Lovisa. Lovisa. Lovisa. Och mannen med ett stort, rött, uppskrapat märke i ansiktet. Var han fortfarande levande?


/helena

lördag 8 juli 2017

På landet. Vintage. Tur.


Det blev en runda ut på landet, till slut. I skymningstid. Vi spelade Scrabble till ljudet av nästan ingenting. Det var bara hästarna som strövade runt i hagen strax intill, med nästan spöklika ljud. Bra spöken. Snälla spöken. Betande spöken. Som pricken över i lyckades jag tappa bort ett litet i, någonstans där ute. Det gick ganska bra ändå.


Det fanns många prästkragar på ängen, men inte så många klöver.


Så bra då, att jag kunde hjälpa till och komplettera rödklöverbeståndet med mitt fat. Och visst ser det ut som vackra insekter där - på kanten.


Lyckades jag lura er? Det här är inte en riktig på-landet-äng, det här är en underbar-liten-rondell-äng. Och här kommer ambulansen. Redo att hämta galningen som står mitt i den trafikerade cirkulationsplatsen och fotograferar sitt klöverfat? De åkte förbi, men jag fick en känsla av att de saktade in där ett tag...


På Emmaus second hand hittade jag mitt fat. Vilken tur, för det är så himla fint! Ska bara tyda "hieroglyferna" på baksidan lite bättre, innan jag drar någon slutsats om var det kommer ifrån. Det tyder på Laholm, men det finns ingen tydlig stämpel. Återkommer säkert i frågan.

Nu ska göra plats på soffbordet åt det, tänkte jag. Tror det kommer passa in perfekt där. En liten äng i vardagsrummet.

<3
/helena

ps Allt var faktiskt inte ljug - vi var ute på landet. Vi hörde hästarna. Och spelade Scrabble, med något reducerad i-mängd. Men först tog vi en snabb vintage-runda i stan. Som tur var!