R som i rätten att inte behöva vara rädd

Klockan är exakt 22.00 när jag kopplar upp. Någon timma tidigare, när solen smög ner bakom det höga huset mittemot, kom jag på att jag skulle tända de röda lyktorna, ändå. Fast jag hade tänkt vänta med det.

Ytterligare någon timme tidigare, stod jag vid diskbänken och ojade mig över några små flisor. Sedan blev jag påmind. Om det som hände i Norge för sex år sedan. Om att livet är för kort och värdefullt för att ta sig tid att noja över bagateller. Jag, som dessutom tycker om flisor och nagg och skrynklor och rynkor och streck och små ärr. Det är spåren som påminner oss om att vi har fått förmånen att vara här ett tag.

Spåren som påminner oss om varför vi är här. "När det gäller fred, demokrati och mänskliga rättigheter måste vi jobba tillsammans." Hittar orden när jag bläddrar i tidningen. Läser dem sakta. Orden som borde vara självklara. Läser, och känner tacksamhet över att de unga jobbar vidare på drömmen som aldrig får nöja sig med att bara vara en dröm.

"-Vi har en plikt att minnas våra kamrater, säger Amadou Sanneh, ordförande SSU Borås."

Och vi har en skyldighet att göra vårt bästa för att göra världen till en plats där ingen ska behöver vara rädd, tänker jag och bestämmer mig för att låta ljusen brinna så länge det bara går.

"-Det handlar om ungdomar som drömmer om att förbättra världen." 

Och. Känner jag de unga rätt, så låter de det inte bara stanna vid en dröm.

<3
/helena