Finns det något härligare? Än att hugga tänderna i en ny bok? Och med ny menar jag naturligtvis inte nödvändigtvis en nyny bok, utan en ännu ej läst bok. Alltså; finns det något härligare än att hugga läsögonen i en oläst bok? Nej. Eller jo, kanske. Men det är ändå inte mycket som toppar känslan som går genom hela kroppen när man håller en potentiell, ny favorithistoria i handen.
Igår var jag ute på en liten foto-session. Fick bära rekvisita (mina älskade vintageprylar!) in och ut ur bilen på grund av de lynniga regnskurarna. Idag när jag sitter och tittar igenom bilderna, och redigerar dem på olika sätt beroende på deras olika ändamål, skiner solen mest hela tiden. Sånt är livet. Jag klagar inte. Jag gör det bästa jag vet: Fotar, skriver och redigerar bilder. Ja, förutom att vara ute på vintage-jakt då förstås. Eller att hinna läsa fler böcker.
Igår hann vi med ett litet second hand-besök på vägen, och jag hann läsa förordet till boken som mest följde med ut som rekvisita. Den svarta tulpanen av Alexander Dumas. Berättelsen är skriven i en helt annan tid, på artonhundratalet. Men mitt bokexemplar härstammar från tiden när man verkligen behärskade konsten att formge en bokpärm. En tid när inte bara bokomslaget räknades - 1950-talet. Folket I Bilds Förlag, tryckt av Katalog och Tidskriftstryck i Stockholm 1955.
Nu hinner jag inte mer just nu, får återkomma både angående det intressanta förordet och second hand-besöket. Kaffet är klart. Och på TV:n väntar andra, större fiskar. Sarah Sjöström, heter visst en av dem...
:)
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar