onsdag 30 november 2016

En annan elefant


Här är den - elefanten. Fast inte den jag letade efter. Den här är mindre, mycket mindre. Det är inte det sämsta, vill jag lova - att få en elefant på halsen. Runt halsen hänger den och bringar tur, hoppas jag. En lyckoamulett med snabel. Elefanter sägs ju bringa fram bra saker och bra saker är ju alltid...bra.

Lätt att bära är den, tror det är mörkmålat trä. Elfenben är det i alla fall inte! Låt betarna vara, säger jag bara!


Kom på att det var ett fasligt snackande om musik igår, helt utan att vi lyssnade på en enda låt. Lite konstigt kanske. Tänkte vi skulle ändra på det. Genom en annan gigant. Vilken supersmooth övergång va?

Från en elefant till Leonard Cohen. Han tillhör de artister som funnits alldeles under radarn större delen av mitt liv. Eller åtminstone intill radarn. Klassikerna känner vi ju alla igen, men något helhetsgrepp har jag aldrig riktigt haft, även om både I'm Your Man och Various Positions finns i CD-hyllan. I somras lyssnade vi på Leonard i bilen. Tower of song. Lät landskapet löpa snabbt vid sidan av, medan den djupa rösten långsamt trängde ända in. Han kommer bli saknad. Han är saknad.

Cohen är en av de artister som släppt några av sina CD-album på vinyl, nu i modernare, mer nostalgiska,  tider. Till exempel redan nämnda Various Positions med monsterhitar som Hallelujah och Dance me to the end of love.

Direkt, när jag hörde att han tagit ytterligare ett steg i den redan långa karriären: gått med i änglakören, satte jag på I'm your man. Och det känner jag starkt att han är; min typ av man, min typ av människa. Poet med humor och distans. "and I ache in the places where I used to play..." Hoppas att det inte gör ont längre. Hoppas att du har lust att leka igen. Leonard, do not rest in peace. Fortsätt med det du gör så bra. Bara fortsätt.

<3
/helena

ps Att Cohen hann släppa ytterligare ett album, You want it darker (älskar det stilrena omslaget!), bara några veckor innan han for vidare vet vi, men jag visste inte att det fanns en cover-skiva där andra artister, exempelvis Tori Amos, Suzanne Vega, Bono och Peter Gabriel sjunger Cohen-sånger: Tower of Song, The Songs Of Leonard Cohen (1995). Finns fortfarande att köpa/beställa, bland annat hos Ginza.

pps You want it darker är snart tillgänglig på vinyl också. FYI.

tisdag 29 november 2016

Vinyl, vinyl under stiftet där...


...säg vilket omslag som läckrast i vår skivsamling är.


Jag frågade mannen: -Vilken av dina gamla LP-skivor tycker du är snyggast? Eller fräckast? Eller vilket superlativ du nu föredrar?


Han svarade ungefär så här: -Den som har en elefant på framsidan. Och fortsatte: -Titta efter en blå skiva.


Så då gjorde jag det.


Äsch, hittade ju ingen elefant. Varken någon blå eller grå eller någon annan. Hittade däremot en massa kvinnor. En del mogna och en del...


...flickor.


Det här var den snyggaste skivan jag hittade. Gillar Påskön-temat. Både på insidan av konvolutet och...


...i öronen! Och kolla in den markerade munnen. Kraftigt ditmålad med läppenna. Det märks att 80-talet är i snart antågande här.

Kan ni gissa vilket skivomslag som är mitt? Det enda ocoola såklart. Stackars Carola, mycket är hon, men knappast cool. 49.95 står det på den gula prislappen från Ge-Kås. Jag älskade ju Carola. Hon var sexton, jag var tretton.

Alla de roliga, innovativa fodralen tillhör - såklart - mannen. Numera kallar jag dem våra, men många av dem är hans från början. Genesis' Nursery Cryme-omslag är verkligen grymt. Grymt snyggt. Spela krocket kan man göra på mer än ett sätt... Och YES-jorden, eller vilken planet det nu är, anno 1972. Så klockren bild att illustrera titeln; Fragile. The one and only Boss behöver inga utsvävningar. Lite denim bara. Och en gitarr. Vad det blåa på Manfred Mann-utsidan är meningen att föreställa? DET låter jag gärna vara osagt. Albumet heter i alla fall: Nightingales & Bombers, om det är till någon ledning?

Någon sa att det var Vinylskivans dag idag, därav min fråga till mannen i morse. Nu ska jag strax gå och ställa tillbaka skivorna i sin prydliga rad igen. Synd bara, att vi inte har plats att ha dem framme mer synliga. Som små konstverk är de, många av dem.

Sammanfattningsvis då: Åtta beskurna bilder och ett supercoolt omslag till Styx' Pieces of Eight. Mannens musik kommer från en skönare tid (gräset är grönare och allt det där). Mina, hm, idoler hette Carola, Abba, Dan Tillberg och The Nolans (någon som minns dem? Nähä, inte det nä).

Det här blev kanske lite väl skruvat, för det finns faktiskt en massa bra album som är märkta HC, som i helena, också. Men om jag hade valt att visa er dem istället, då hade det här inte blivit lika kul, och jag hade inte hunnit med något annat idag än att rafsa runt bland alla våra alldeles lagom välsorterade gamla LP:s.

:)
/helena

ps Snart är det dags! MUSIKHJÄLPEN 2016! Årets tema är lika angeläget som alltid: Barns rätt till en bra och säker skolgång. I år ska vi hjälpas åt att främja ALLA barns rätt till utbildning, hjälpa unga i krigs- och konfliktdrabbade områden att få känna någon slags normal vardag. Få dem att känna hopp inför framtiden! Och bara en sådan sak - för oss här hemma självklar - som att få träffa jämnåriga och umgås en stund, kan vara ovärderligt i en annars kaosartad tillvaro.

måndag 28 november 2016

Vårigaste kulan


Här står jag med kulan i luften. Förresten, Kulan i luften, var inte det ett radioprogram? Eller tänker jag fel? I vilket fall som helst så har jag blivit med vas igen. För vem i hela världen behöver inte ytterligare en brun vas?! Måste inneha alla nyanser av brunt som finns nu. Jodå, bajsbrunt också. Så var det sagt. (Känns som att jag har sagt det någon gång tidigare också va?)

Allvarligt talat, den bästa vasen är som bekant den som klarar sig helt utan innehåll, och det kriteriet tycker jag att den här keramiska bollen klarar med råge! Trodde inte att det var möjligt att få vårkänslor redan nu, men den här kvisten med vide känns både vintermysig och vårkänslig, på en och samma gång.

Har ingen aning om vad det är för "märke" på den, för den är bara märkt med två siffror, eller rättare sagt tre, i botten: 59/1. Precis så, med en punkt efter ettan. Nummer femtionio av ett, haha, kan det knappast vara. Dekor- och modellnummer kanske? Som sagt, jag vet inte. Vet bara vad jag sa till mannen när jag fick syn på den (på Emmaus second hand) för några veckor sedan: -Usch, nu har jag nog fastnat för något massproducerat varuhusskit igen. Tror du inte det är det? Frågade jag, som om han skulle veta. Vrida, vända och snurrsnurrsnurra ett par begrundande varv till, sedan konstaterade jag: -Men vad fasiken då då, snyggare skit har jag sällan sett! The shit, helt enkelt.

:)
/helena

ps Jag behöver inte alltid veta vad saker och ting kommer ifrån, vem som tillverkat och formgivit och så vidare. Ibland räcker det med att veta att något är tilltalande. Men vem vet, kanske gör jag ett halvseriöst efterforskningsförsök någon gång vid ett senare tillfälle, just nu väljer jag att bara njuta av min runda, vårrusiga, chokladbruna kula.

söndag 27 november 2016

Det smartaste misstaget på länge


Utanför bråkar solen och vinden om vem som är starkast, det verkar som att vinden vinner. Solen tittar lugnt på när allt virvlar omkring, hon vet att hon är vackrast. Hon vet att hon alltid kommer vara den mest eftertraktade av de två. Lite så. Här inne ser jag just nu samma vy framför mig, som jag avbildade sent igår. Skulle varit finare om ni sett vad jag ser nu, i dagsljus, men ibland får man nöja sig med det näst bästa: Ful(l)t lampljus.


Nu är den inramad - skogsklematisstjärnan! Blev bra, bättre än jag trodde. Ni minns säkert att jag var lite missnöjd med utskriften. Haha, så komiskt, det berodde kanske inte så mycket på skrivaren - som på den som laddade fotopapper i skrivaren - att resultatet blev något matt och färglöst. Det var inte fotopapper. Det är dekalpapper. Klistermärke, som vi sa när vi var små. Och vet ni vad, det löste en massa problem för mig, för jag hade ingen aning om hur jag skulle forcera de vassa spikarna på baksidan av ramen för att kunna pressa in den blommande stjärnan framför det befintliga motivet. Med dekalpapper behövde jag inte forcera någonting, bra där, för forcera är ju ett så aggressivt ord. Bara att dra av baksidans skyddspapper och klistra upp den utslagna delen av klematisen på framsidan. Alltså, PÅ glaset. Simsalabim, så finns stjärnan inom glas och ram, fast ändå inte. Och när jag tröttnar på motivet och vill att tuppen ska komma tillbaka och gala, så finns den kvar där bakom det gamla, buckliga glaset. Bra va?


Ett enda litet ljus. Det är allt som behövs ibland.

<3
/helena

ps "Från olika håll har vi kommit idag det är avdelningsledare av alla de slag och alla har medfört det bästa humör det gnistrande goda som JUF-arna bör...". I en annan ram, en mer lättforcerad, mer lättåtkomlig kan vi kanske enas om att kalla den, där hittade jag en utgåva av det lokala distriktets Julbok för Jordbrukareungdomens Förbund. Från 1946. Bara älskar den typen av dolda skatter! Ramen är stor på djupet liksom, förmodar att det därav blev glapp runt motivet och att broschyren därför stuckits in som ett sätt att få allt att stanna på plats. Har säkert haft den ramen i mer än tio år, men uppenbarligen aldrig använt den. Nu, i november 2016, hittar jag alltså den exakt 70 år gamla papperssaken. Kul, som sagt. Precis som citatet i början. Fatta, att någon har orkat rimma ihop ett slags mötesprotokoll. Puh.

lördag 26 november 2016

!kcaT


Verkar som att jag har börjat göra allting bakvänt. Så många stjärnor har inte kommit upp än och färgen på årets adventsljus har jag inte heller lyckats klura ut, men när jag råkade på den här gamla papperskransen i en låda så kunde jag inte låta bli att sätta upp den.


Vad var det jag sa i somras? Jo, att ni skulle få se den här blomsterflickan så många gånger - från alla möjliga vinklar och håll - så att ni skulle tröttna på henne. Jojo. Själv kan jag inte tröttna på anblicken av flickan i gul klänning varje gång jag går in i sovrummet. Hon är så fin. Hade förstås tänkt hänga upp ett ljusare motiv där nu, under det mörka halvåret, men jag vet inte...hon är ju så fin. Och så passar hon, och tavlans färger, så bra ihop med julkransen. Blir lite lagom Disney-känsla över dem tillsammans. Nu väntar jag bara på att Piff och Puff ska dyka upp här alldeles strax också.


Annars då? Jo. Tänker en del på tacksamhet, tycker det är en fin tradition de har där borta, åtminstone grundtanken med den här Thanksgiving-helgen. Förmodligen har många av dem (och oss) lite svårt att vara tacksamma över den senaste tidens politiska utveckling, men då får man vända sig till de små sammanhangen istället. I det lilla, bland smått och gott, går det alltid att hitta något att vara tacksam över.

Just nu till exempel, nu övar jag mig i den svåra konsten att börja titta på det som jag alltid har ansett vara svagheter hos mig själv, som styrkor. Vända på steken, eller kalkonen då kanske. Jäpp, det är svårt. Det här med påbörjade projekt som skapar högar. Nja, känns inte jätteskoj vid första anblicken. När man inte orkar slutföra dem i den takt man skulle önska.

Men.

På något sätt kan jag ändå tänka att det är bra att vara engagerad i mycket, vilja göra mycket, ha en fantasi och nyfikenhet på sin omvärld som ständigt för en ut på nya upptäcktsfärder, som i sin tur skapar nya idéer. Som jag inte alltid lyckas genomföra. Men vaddå då?! Skulle det vara bättre att vara likgiltig? Strunta i alltsammans? Inte påbörja någonting? Inte våga drömma om någonting? Eller det värsta av allt - att bara sätta sig ner liknöjd. Glad, harmonisk och tillfreds med tillvaron, sådana känslor är jag den första att applådera, men liknöjd - aldrig.

Så just nu är jag extra tacksam över att jag alltid har något att göra, alltid någon hög att ta nya tag i.

Och över att jag har en fantastisk man, som är bra på en massa saker; göra supergod sallad, bland annat. Skriva kan han också. Ni skulle bara veta vad han skriver på nu, as we speak faktiskt, så spännande och intressant! Bra på att köpa presenter är han också! Finfina saker, som jag sedan kan trakassera er med. Som blomsterflickan.

Och så är jag förstås väldigt tacksam över att ha min trogna, lilla läsarskara! Hoppas att ni har en ljus och god och skön adventshelg allihop!

<3
/helena

ps Måste bara avsluta med ett Astrid-citat. Mannen hittade en alldeles fräsch bok på Emmaus för ett par veckor sedan: Krumelurpiller. Astrid Lindgrens bästa citat för stora och små. Rabén & Sjögren, 2007.

Det finns ett stort rosa hjärta mitt på omslaget och i det står det Astrid Lindgren 100 år. Det är Margareta Krantz som har valt ut bland Astrids oförglömliga ord. Måste varit svårt att välja, tänker jag. ALLT är ju så himla bra. Och att alla som jobbade med boken skänkte sina arvoden till förmån för SOS-Barnbyar, det känns förstås hur superbra som helst! Ett litet citat avslutningsvis då, jag hittar det redan i förordet: "Allt stort som skedde i världen skedde först i någon människas fantasi". Viktigt att vara rädd om den då alltså - den livsviktiga fantasin. Låt den leda dig, mig, oss, till något riktigt bra.

torsdag 24 november 2016

Målarrock & målarblues


Ingen, som följer dinosaurie-TV (läs SVT) hyfsat regelbundet, har väl missat att de firar 60 långa år i rutan? Obs, innan någon börjar oja sig över mitt uttryck, ska jag be att få meddela eventuella nytillkomna läsare att jag verkligen gillar dinosaurie-TV. Inte allt som sänds förstås, men hela public service-idén känns så sunt otidsenlig (eller tvärtom?). Och välkomnande ickefixerad vid tidens ständiga money money-kör. Tänk bara, för en verklig struntsumma får den som vill hur många intressanta, lärorika och softa sofftimmar som helst. UTAN NÅGRA IRRITERANDE REKLAMAVBROTT MITT I PROGRAMMEN! Hoppsan, caps lock fastnade visst lite där.

Konstnärsdrömmen. Följer ni den? Tio små, stora, sköna konstnärssjälar tävlar om att vinna en chans att få ställa ut sina verk i ett större sammanhang. Det är kul att se dem måla, se hur de klarar givna uppgifter, tar sig an nya utmaningar. Någon har bara använt olja förut, en annan har aldrig satt sin pensel i akryl. Det är spännande att följa dem från första huvudet-på-sned-skissen till sista droppen färg på duken har torkat. Roligt också att se, att de tio som har vaskats fram bland flera tusen sökanden, är i väldigt blandade åldrar. Och av blandade kön. Ja, blandade helt enkelt

Men. Här kommer men:et. Men. Tio små, stora, sköna konstnärssjälar ska bli nio. Och åtta. Och sju. Och det är här det tråkiga kommer in: Varför måste nästan alla programserier av den här typen sluta med ett utröstningsmoment i varje avsnitt? Varför? Varför kan inte alla få vara med till sista programmet, och sedan kan det - om det nu är absolut nödvändigt - röstas FRAM en vinnare. Skulle vara roligare att få se alla tio utvecklas under en längre period, se hur långt deras begåvade amatörsinnen kan ta dem i ett sådant här något begränsat och inrutat inlärningsformat.

Och tidsaspekten sedan då? Utöva konstnärligt arbete på tid?! Visst, ibland är det bra att jobba mot en deadline, men generellt ska väl ändå staffli-tid anses vara något avkopplande och meditativt. Gillar inte att den här formen av tävlingar alltid gynnar dem som kan/gillar att göra saker snabbt.

Men. Ett men till alltså. Men. Förmodligen kan jag inte låta bli att fortsätta titta ändå. Med ett intresserat öga, och ett skeptiskt.

:)
/helena

onsdag 23 november 2016

Lite matt, men stjärnglans ändå


Bästa stjärnan är vild och vacker och låter sig inte tämjas så lätt. Eller ramas in i vanliga julstjärnenormer.


Blev först lite sur över hur skrivaren "valde att tolka" mitt foto, sedan fattade jag att det nog ändå blev allra bäst så här. Mindre kritvit glamour och grönskande glitter, mer rågummisula och råbarkat skogsrå. Känns som att det fångar in skogsklematisens väsen perfekt. Lite för matt och monokrom blev kanske bilden som helhet - men hey, med en gnutta guldkant på tillvaron piggar ju vem som helst snart upp sig!

<3
/helena

tisdag 22 november 2016

Parapluto


Fattar ni hur fantastisk hjärnan måste vara, som varje dag, varje dag (!), tvingas töja och bända och stretcha ut varje liten grå cell, bara för att vi ska kunna tänka på allt vi alltid måste tänka på? Just saying.

Tänkte att ni kunde titta på den lilla sötnosen ovan, medan jag försöker tänka klart. Klart klart klart t-ä-ä-ä-änka klart. Som ljuset, ni vet. Låt det få lysa klart. Låt mig få tänka klart. Äsch. Det blir ju ändå aldrig klart däruppe, på övervåningen. Hur man än bänder och böjer.


Så, vad är det då som snurrar som värst däruppe just nu? Jodå, allt från livsviktiga frågor som vilken färg det ska vara på adventsljusen till om jag äntligen ska lägga på den gröna duken, eller inte. Och så funderar jag på poesi, som så ofta. På dess kraft. Helande, läkande, stärkande kraft. Och dess många gånger inneboende uppfostrande förmåga. På dess brobyggarkrafter. Överbyggarkrafter.

Läser ett mail från Forum för poesi och prosa. Hittar, där någonstans bland de informativa raderna, den underbara formuleringen; ingen människa är en ö. En formulering som alltid får mitt skallben att sjunga och gå i spinn!

Trycker mig vidare, och ser att det är poesidag på gång i Göteborg. Redan på fredag?! Aha. Hade inte koll på det alls faktiskt. Låter kul. Men vem hinner det? Hm, jo kanske, om jag möblerar om lite på det röriga hjärnkontoret. Ställer läsfåtöljen längst fram istället. Och låter de andra tankarna vila sig lite. Låter dem lägga sig ner en stund. I hundkorgen då kanske.

:)
/helena

ps Vet att ni har sett den lilla "skotten" förut, men kunde inte låta bli att låta henne löpa in här en gång till. Den är så välgjord - den lilla smulspaden. Tänk vad mycket praktiskt - och vackert - som tillverkades till hemmet förr. Borste och spade att sopa upp kaksmulorna på bordsduken med. Det är annat det, än brummande, fula bordsdammsugare.

måndag 21 november 2016

Nejdå, varje rubrik från och med nu ska inte börja så


Jag kallar den: Du har väl inte glömt att byta till vinterdäck?


Och den här kallar jag: Nä, det är klart att du inte har.

:)
/helena

söndag 20 november 2016

Jag kallar den Fishermen's Blues


Här är den: Sommarens bästa bild. Ser att den tyvärr inte blir jättejättefin här i bloggfönstret, men jag kan lova er att den är fin "på riktigt". Kommer ni ihåg när jag trodde att jag hade fångat den? Precis i början av augusti, samma dag som jag stod på den 100-åriga bron och trängdes med en hästtransport.

Den var inte lätt att ta. På båda sidor om vattnet finns stugor. Röda. Och andra. Och jag ville bara fånga det grå. Allt det gråa. Femtio nyanser av grått? Säkert fler. Fast allt är inte grått i det gråa. Kan vara svårt att komma ihåg när man tittar ut genom fönstret en dag som idag.

Fishermen's Blues. En hyllning till The Waterboys låt. Men de har a istället för e. På min bild är de två. Och fördomsfullt nog, tänker jag mig att det är en pappa och hans son. Men visst kan det vara två tjejer. Jag lägger gärna till ett wo framför mina men, som ni vet. Alltid.

Ni förstår säkert varför jag tycker så mycket om den, inte bara för att den inte var lätt att ta, utan på grund av den tydliga symboliken. Människans litenhet inför elementen. Människans utsatthet. Och. På samma gång utstrålar den en känsla av total fridfullhet. Meditativt, vaggande vattengung en vanlig, regnig sommardag. Sinnebilden av ledighet och lugn. Gemenskap, under tystnad.

Men. Det är till alla de som tvingats fly - och fortfarande tvingas fly - som mina tankar främst går när jag ser de två små på det stora vattnet. Det är alla de, som kämpar för att få ett bättre liv, som jag vill hylla med mitt foto. Hylla deras mod. Och så vill jag gärna att vi skänker dem, stora och små, som inte överlevde, en extra varm, innerlig och regnbågsfärgad tanke.

<3
/helena

ps Sedan finns det ett mer personligt perspektiv också. Min pappa har berättat; att han och hans far (som tyvärr dog innan jag föddes) brukade fiska tillsammans när han var liten. På en sjö, i en eka. Därför tänker jag på min far, och hans far, när jag ser den.

lördag 19 november 2016

En verklighetsbaserad historia


"Dikt är en form av minnen. Du öppnar dina minnen för andra, andra öppnar sina minnen för dig. Det innebär en ofantlig förstoring och förlängning av livet."


Var bara tvungen att börja med Lars Gustafssons odödliga litteraturanalys. Så vackert tänkt. Så rätt känns det, både i min mage och i min omättliga lästarm.

Babel är slut för säsongen, och jag konstaterar att det är långt till mars (när nästa säsong startar), men samtidigt jättekort om man vill hinna läsa bara en bråkdel av all god litteratur som flugit förbi genom TV-rutan. Jamaica Kincaid är en kvinna som jag blev oerhört nyfiken på, hennes personlighet tilltalade mig enormt, ja, nästan talade direkt till mig faktiskt. Måste läsas! Och Karen Armstrong, hennes klokskap sträcker sig genom tid och rymd och jag vill sluka varje mening hon uttalar. Viktiga böcker har skrivits. Och lättviktiga. Fast det kan vara fasligt svårt att skilja dem åt ibland, bara tiden kan med rättvisa utvisa vilken bok som är vad. Om det nu alls är så fasligt viktigt att göra den distinktionen?

Och Joakim Pirinen! Vilken kul typ. Älskar ju serier, men hans har jag inte läst så mycket. Konstigt. Måste åtgärdas under julledigheten. Får bli de översta böckerna vi lägger i vår årliga, digra, väldigt blandade jullånebokshög.

Dessutom, som programledarproffset Jessika Gedin själv sa, har Babel verkligen fattat det här med att talad och sjungen diktning också kan vara/är viktig litteratur.

Av tolv avsnitt har jag nog bara missat ett. Eller är det två? Måste kolla upp det mer noggrant. Skulle jag bara rekommendera er att se ett enda avsnitt så skulle det bli avsnitt nio. Där ställs frågan som alltid ställs om skönlitterära berättelser: Är det sant eller inte? Handlar det om Dig? Är det självupplevt? Till punkt och pricka? En intressant - och till synes oändlig - diskussion. Även om den är ganska ointressant på ett sätt. Litteraturen ÄR större än verkligheten. Den kan fånga så många fler dimensioner. DET tycker jag är det verkligt intressanta.

Så, gå in på SVT Play och ta igen om du har missat ett enda ord av vad Jessika Gedin och alla de andra har sagt under säsongen som just gått. Börja bakifrån om du vill. Med lite sex.

:)
/helena

ps Ser nästan ut som att någon knasboll har brutit sig in i vårt hem och börjat julstäda?! Redan?! Näedå, så är det inte. Bara jag som skulle börja fundera lite på var den glittriga, virkade stjärnan skulle passa bäst. Och så; simsalabimplötsligt satt den uppe! Men dammet är kvar. Det ligger fint där under. Ett fint lager. Superfint.

fredag 18 november 2016

På svart botten


Måste bara, på något sätt, få er att försöka förstå. Få er att fatta.


På något sätt måste det ju gå, men hur? Hur ska jag kunna förklara?


Hur ska jag få er att förstå, exakt, e-x-a-k-t, hur fin den här blusen är? Hur fin som helst!


Ett stycke drömsk polyester, som lyser och skimrar som siden.


Påminner om en trädgård sent i augusti. Eller i september. Blåa blommor och cerise. Mot nattsvart botten. Med en blyg måne som försiktigt viskar fram allt vackert ur buskar, trädkronor och rabatter.

Ni behöver inte vara oroliga, jag ska använda den utanpå, som en slags kofta, med en mjuk och skön bomullströja under. Syntet är ingen höjdare att ha direkt mot huden, men det håller ångan uppe, så att säga. Blir varmt och skönt, bara det inte ligger dikt an mot det torra, tunna vinterskinnet så.

Funderar på att behålla axelvaddarna. Känns som att vi - som vill fortsätta att hålla våra hjärtan öppna (nej, Herr Reinfeldt var/är inte min största idol, men det hände ju att han sa något klokt ibland...) inför olikheter som berikar, jämlikhet, frihet, broderskap, systerskap och solidaritet - kan behöva lite vassare armbågar och bredare axlar framöver. Bredare axelparti. Eller vad tror ni?

<3
/helena

ps Scrolla nu upp igen, och räkna hjärtan. Tror det syns två, minst. Bästa vintage-blusen har förstås små hjärtan instuckna här och var, i sitt mörkertrotsiga, blomstrande landskap!

torsdag 17 november 2016

Hur hinner man tända en stjärna?


Hela veckan har ju varit sådan, ibland känns det som hela livet, att det är svårt svårt svårt att hinna med. Allt man vill göra. Allt man måste göra. Allt man vill pussla ihop. Det är då funderingarna kommer. Vad måste jag försaka?


Är det bloggen som måste stryka på foten? Suck. Ni tror mig kanske inte nu (jo, det gör ni, ni som läst länge och vet att jag är både töntig, nördig och otroligt blödig), men jag gråter nästan när jag tänker tanken att ge upp. Får den berömda tjockheten i halsen, stickningarna i näsan och svidet i ögonvrårna. Alltså, jag vill ju verkligen inte ge upp detta andningshål! Min lucka i tiden. Min lucka i rummet. Min källa till förkovring och mitt utlopp för lättsam kreativitet.

Men hur ska man hinna allt? Hur ska man göra för att inte känna, att även de roliga sakerna blir en blytyngd i ryggsäcken? Vill så gärna få känna den rena, skära glädjen i det här, och inte få en massa mentala belastningsskador.

Visst, vissa saker går att kombinera med min övriga verksamhet, det mesta faktiskt: Skrivandet, fotandet, kulturintresset och vintage-livet. Miljötänket. Återanvändningstankarna. Men ibland känns det som att allt ändå - eller just därför kanske - blir halvhackat och halvmalet.

Ska jag skala ner? Eller ge upp helt? Eller ta nya tag i bloggkragen, och låta något annat få bero istället? Frågor, frågor, frågor. Tills jag hittar svar, hittar ni mig här, för jag vill vill vill INTE ge upp!

<3
/helena

ps Söker, eller fikar, som vanligt inte efter medlidande, vill bara ventilera hur det känns i min skalle just nu. Det är så klart inget ovanligt att man tvivlar och omvärderar då och då. Särskilt inte när mörkret får allt att kännas lite diffust. Gillar ju myset jättemycket, men en sak är säker - det är svårt att se klart i det.

onsdag 16 november 2016

Stora ord. Långa. Yviga. Som granar.


Du tar i dem med tång, hela dagen lång
Jag också
Orden som tar över jorden
Övermannar och förbannar
STORA y v i g a låååååååånga mååååååååånga
Varje dag lyfter du dem från tungan
Tunga och otympliga, utgör de en stor del av våra liv

Se
Le
Ta

Ta på
Ha är också kort, kan vara bra att komma ihåg att ha också är bra att ha, ibland

Inte kort som i avhugget
Inte kort som i avsnoppat
Inte kort som i avfärdande
Inte kort som i kortsiktigt

Kort som i hopp
Och i kopp, med något värmande i
Kort som i tro
Och lek
Den kära

Se
Le
Ge


Få ord

<3
/helena

Blir nog aldrig någon stor bildkonstnär


Städade lite bland planscher och kort och andra bilder. Rullade duktigt ihop ett antal affischer som hamnat i ingenmansland. Nu ligger gamla tider intill nyare konstfärdigheter i samma trygga papprör. Bäst som jag röjde fram en blombild, som jag snart ska använda, hittade jag en skatt från 1946! Berättar nog mer om det senare.

Nu vill jag bara visa er mitt första riktigt kollage. Haha. Jag kan inte låta bli att skratta, för det blir nog aldrig någon stor bildkonstnär av mig, åtminstone inte i kollage-genren. Får nog hålla mig till foto. Och ord. Några väl valda. Men visst blev det lite kul ändå? Klippte ut den gamla kungafamiljen från ett dammigt vykort (ett billigt nytryck alltså) och kom genast på att fotot som jag tog riksdagsvalshösten 2014 skulle passa perfekt som bakgrund.

Vi åkte förbi den där småsunkiga väggen så många gånger då. Och jag minns att jag tänkte; HM. Hm alltså, inte HM som i en stor butikskedja. Hm, så är det ju. Och på den vägen känns det, tyvärr, alltmer. Men det är ju inte kungens fel! Jag tillhör dem som är för kungafamiljen, tycker de gör ett bra och viktigt arbete många gånger. Uppmärksammar viktiga frågor. Djur och natur och utsatta människor ställs i deras fokus och får därmed allas våra blickar och eftertankar riktade mot sig. Så, jag blir nog aldrig någon stor konstnär. Då måste man vara kontroversiell hela tiden. Och spekulativ. Och ifrågasätta etablissemanget. Eller?

Nu är väggens budskap övermålat. Ny, skinande blank färg döljer det som finns under ytan. Men. Snart nog börjar ny färg flagna.

/helena

ps Dessutom måste jag bli bättre på själva klippa-ut-tekniken, om jag ska fortsätta kollage:a alltså. Höll på att bli rena rama franska revolutionen där ett tag. Några platta, små huvuden ville rulla ner från skrivbordskanten. Och jag tror att någon stackare längst ute på högerkanten försvann. Helt och hållet faktiskt. Men vad gör det? De är ju så många ändå...

måndag 14 november 2016

Måndag hela veckan


Helgen gick fort. Tog in lite vintergrönt. Ringde far. Såg snön sakta smälta bort - igen - och det är bara november än så länge. Läste att Jacques Werup är död.

Veckan börjar inte bra, min bräckliga kropp vill inte samma saker som mitt viljestarka huvud. Och jag, som skulle göra det och det och det, ni vet. Så där som man vill - och hoppas - få starta upp. Planerna läggs på is. Jag får vara glad om jag orkar sy i en tappad knapp. Allt stannar upp. Stannar vid skisser och synopsisar.

Kollage. Funderar på att börja jobba mer på det sättet också. Eller istället? Orkar knappt fundera.

Klippt ut blommor har jag redan gjort - förra veckan. Och katter med bedjande ögon. Känns som en bra start på ett nytt projekt. Vi får väl se, det blir kanske inte så mycket med det. Imorgon är inte - inte alls faktiskt - en annan dag, för imorgon måste jag göra något av allt det som jag skulle gjort idag, och då blir tisdagens göromål försenade och sedan kommer onsdagen kanske också att förvandlas till måndag och så vidare. Förlåt om det låter allmänt trist och tråkigt, men så är det. Ibland. Kan inte hjälpa att det känns segt att komma någon vart just nu. Dumsegt och drygt.

Jaja. Vi får väl väga upp det sega med ett skämt. Ett dåligt ett, men likväl ett skämt: Vad kommer det att kallas - långt, långt fram i en avlägsen framtid - när vår kronprinsessa förmodligen har blivit en gammal, gammal drottning och med ålderns rätt blivit lite inkontinent? Fundera på det ni! Kommer ni, mot förmodan, inte på det, så skriver jag svaret i ps:et.

Sorry, så dåligt. Riktigt lågt. Så dåligt kan vi bara inte avsluta, vi får ta något riktigt bra också, som det här:
"- Poesin ställer de frågorna om livet som politiker, präster, militärer och mediamänniskor aldrig riktigt kan besvara. Poeterna besvarar heller inget men de ställer bättre frågor."

Ingen, ingen, ingen som har sagt något sådant kan dö! Inte på riktigt, tänker jag och ler ödmjukt åt text-tv-formuleringen ovanför citatet av Jacques Werup: "... Jacques Werup var i första hand poet. ..." Vem vill inte vara det, menar jag. I första hand.

<3
/helena

ps Vicki leaks. Är ni med? Wikileaks.

söndag 13 november 2016

(Ingen) midnattssol i köket


Förutom gamla, sköra och speciella julsaker, tycker jag ju mest om julsaker som egentligen inte är julsaker.


För att kunna läsa om signaturen på baksidan - A. Alariesto - hade jag behövt den blåa boken som skymtar till vänster. Det finska lexikonet, eller lexikat som vissa säger. Har alltid velat lära mig finska, det verkar så svårt, en rejäl språklig utmaning med andra ord. Undrar vad med andra ord heter med andra - finska - ord? Nånå, tillbaka till ämnet.


Andreas Alariesto. Med hjälp av finska wikipedia och google translate läser jag mig till att han var en självlärd, naivistisk konstnär som var influerad - och inspirerad - av Lapplands landskap, berättelser och traditioner. Alariesto ägnade sig åt sin konst praktisk taget hela livet, men fick inget större officiellt erkännande förrän i mitten av 1970-talet, när han var 75 år fyllda.


"Lapinkylä Talvitunnelmissa", heter det runda, detaljrika konstverket som finns avbildat på det lilla ARABIA-fatet. "Ein dorf in Lappland im winter", på tyska. Och engelskan använder ordet lapps: "A Village of lapps in winter". Lapps, känn på det. Låter nästan lite komiskt. "Lappby i vinterstämning", låter mysigt och bra, även om vi säger samer och sameby idag.

Tallriken är formgiven 1980, om jag förstår den finska sidan som jag hamnade på rätt, och någonstans där ute i cyberrymden hittade jag ett ställe där man kunde köpa den för 11 euro, med andra ord cirka 115 kronor. Min kostade lite mindre än så. Mycket mindre än så! På Myrorna.

Och snart ska jag, försiktigt försiktigt, trä i en ny ståltråd i det lilla hålet avsett för upphängning på baksidan. Och simsalabim så har smygpyntandet börjat!

:)
/helena

ps Ser ni på Midnattssol? Har inte bestämt mig för om jag tycker den är bra än, eller om den mest känns spekulativ och konstruerad. Lite sökt, som man säger. Samerna och deras seder och bruk framställs på ett exotiskt och primitivt sätt, som känns igen från andra serier som försöker berätta lite för mycket historia för sitt eget bästa. Missförstå mig rätt nu, jag älskar att lära mig allt om det som hänt före vår tid och om de traditioner som lever kvar, men jag blir ofta rädd för HUR det skildras. Allt känns ofta överdrivet, som om en massa nåjder går runt och jojkar hela vardagen lång. Skulle inte tro det. Det överdrivna känns igen från skönlitterära skildringar av ursprungsbefolkningar i sydamerikanska djungler, och från fiktiva, avlägsna afrikanska byar med trummor och leopardmönstrade höftskynken. Ni förstår säkert vad jag menar. Det känns lite överdrivet, som sagt. Lite karikerat. Lite too much, helt enkelt. Tror att helheten skulle vunnit på att tona ner toppar och dalar lite grann. Med det sagt, vill jag tillägga att solen och landskapet och skådespelarinsatserna från Leila (ska vara två prickar över i:et, men det vill mitt tangentbord inte höra talas om just nu...) Bekhti och Gustaf Hammarsten är suveräna. Och lite spännande är det allt också.

fredag 11 november 2016

Om mitt liv hade varit en saga...


...så hade det kanske sett ut lite så här. I alla fall en dag när betjänten var ledig eller så.


Och lite så här. Med en ledsagande - ledSAGAnde - fyr i mitten.


Dessutom, hade allt säkert gått i matchande färgskala, om det hade varit en riktigt, riktigt bra saga alltså. Allt. Naturen och människorna, fimparna och de slarvigt slängda kaffemuggarna.


Men nu är ju inte mitt liv en saga, utan bara alldeles, alldeles, vanlig, verklig verklighet.


Visserligen med en fyr i mitten. Fönstret, till vad som verkar vara en stängd fiskaffär, var fyllt av allehanda små nät, glasflöten och sjöstjärnor.


Men vet ni vad? Allt kunde inte ha varit mera sagolikt, om det så hade varit en riktig saga!

För vad kan vara mer drömskt och mytiskt än att ha en man som ler glatt, fast han håller på att frysa ihjäl när hans kvinnliga hälft vill fota allt som rör sig (OCH allt som står stilla...)? Vad kan vara mer sagolikt än att jaga en nedåtgående sol som ser ut att brinna? Och i vilken saga slutar allt med att man blir bjuden på en varm och stärkande kopp kaffe, strax efter ett ganska lyckat besök på Myrorna? Jag bara undrar.

<3
/helena

ps Och vi slängde inte våra urdruckna kaffekoppar på marken sedan, nej. Men det förstod ni säkert.