Förutom en sliten blus, fick jag med mig en tavla hem från skattjakten i torsdags. Blusen är verkligen vintage. Med axelvaddar och allt. Den är så tunnsliten att jag både får hålla tungan rätt i mun - och tummarna - för att den inte ska gå sönder helt när jag tvättar den. Det var något med det blanka tyget. Något med färgerna. Mönstret. Och priset: 40 kronor. Det kostade förresten tavlan också.
Som en isglass ser den ut: Pinnen på staketet runt den gamla kyrkogården. Försökte ta ett par bilder under den ljusa, högstämda helgen som gick. Det var inte lätt, allt skakade i takt med blåsten: Händerna, tänderna och de envisaste löven.
Mest av allt vill man ju bara kura skymning nu.
Och smörja in händerna hela tiden. Så fort den tunna huden rört vid vatten vill den brista och svida och blöda, från små tvära sår. Nya sprickor som ger nya fingeravtryck. Fint ändå, på något halvmakabert sätt. Den ädla konsten att tänka positivt är alltså inte död, mina vänner, men jag tar tacksamt emot tips på bra - gärna parfymfria - handkrämer. Använder samma som till ansiktet nu; L300, funkar okej.
Snön utanför fönstren skapar en tidig julstämning. Lite för tidig kanske, men det skadar aldrig att tända ett extra ljus, särskilt inte nu när LED-ljuset är här och frälser oss från miljöovänlighet.
Ser ni vad den föreställer? Tror det är ett kyrkfönster eller något liknande. En mörk öppning, i vad som ser ut att vara, en stenfasad. En utriven kartongbit fäst med distans mot den mörka bakgrunden. Allt så välgjort. Målat med tusch, tror jag. Finlir. Pillpillpilligt. Smått och gott, när det är som bäst. Men det bästa är att jag kan ha bidragit till att det här motivet kunde bli till. Jodå, det är sant. Åtminstone sant:ish.
Minns ni att jag jobbade med glasögon i ett av mina tidigare - forntida - liv? Om inte min syn sviker mig helt, så är det en av mina dåvarande kunder som har gjort bilden. Arne Siggelin (tror tyvärr att han gick bort för något år sedan, den uppgiften finns dock inte uppdaterad hos Lexikonett Amanda).
Arne ja. Kommer så väl ihåg den sjungande gotländska melodin i hans röst. Och de välanvända glasögonen. Han jobbade tydligen mycket med kopparstick. Ritsade små små streck för att få fram sitt Gotland. Och fler nedtonade, uppskattade "streck" blev det från den här trakten. Västgötabygden.
Så. Kanske, kanske är jag en liten del av att han kunde utveckla sitt konstnärskap. Alltid bra att se bra. Att se bra ut, ni vet optikbranschens mest uttjatade replik.
Till sist; ett mörkt hörn. Förevigat innan snön föll och därför extra mörkt. Jag ville ändå försöka visa er att det kommit upp lite "nytt" på väggen där. Årsbonaden, broderad till någon liten som föddes just det året - 1959. Och en modebild från ett helt annat - och betydligt fluffigare - sekel.
:)
/helena
ps På tal om bra syn. Fäste upp ett par stämningsfulla kort från Mun- och Fotmålarna. En stjärna och en tomte. Och en påfågel. De ska påminna mig, oss, om att inget är omöjligt. Eller åtminstone få oss att fortsätta tro på vår egen potential. Det finns liksom inget att skylla ifrån sig på. Här ska skrivas! Långt och länge! Ska bara smörja in händerna först.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar