- Titta, barnen är redan ute och gör snögubbar! Av den meningen vaknade jag i morse. Av en sådan start blir man...glad! Rulla, rulla liten boll och sedan blir den stor bortom all kontroll! Typ. Men nu har det ju inte kommit några bortom-kontroll-mängder snö än. Och snögubbarna står inte kvar. De ligger på marken nu. De vilar sig antagligen inför den stora snöuppgift de står inför, inför den mannaminne-vinter som sägs vara på väg. De bidar sin tid, som man sa.
Det var några slitna bandyklubbor som fångade mitt intresse mest igår. På skattjakten. Och ett par gamla skidor. Blå skidor. Nostalgiblå med träet väl synligt här och var. Avskavda där hårdsnön skurit in i "plankorna" som mest. När någon saxat sig upp för flåshurtiga backar. Eller trillat lätt på rumpan i utförslöpan som visade sig vara brantare än någon kunnat ana. Kanske kanske. Kanske är fantasins bästa vän.
Även om den lyfte på sitt ena...öra och tittade på mig med sina klara, pigga porslinsögon så fick den sitta kvar. Är det en "Westie"? Är så dålig på hundraser, kan mest labrador. Och Pudel. Och några till. Hur som helst så den fick stanna i sin hylla, hunden, för här hemma finns redan så många djur. Kon och den blå katten och katten i glas och åsnan och ormen och ekorren och hästen och ändå fler hästar och nu 70-åriga Gipsi, som redan har pinkat in sitt revir rejält här hemma.
Precis jämte bandyklubbornas upptrasade blad hängde tre små ord. Föll som en fura för dem. Och jag som brukar tycka så illa om sådana färdigskrivna strofer. Nästan känna avsky ibland, åtminstone få en rejält dålig smak i munnen av alla färdiguttänkta strofer att hänga på väggen. Fantasilöst. Trist. Jaja, det där vet ni redan. Men ibland slår de (tydligen) an något ändå. Orden träffade mig. Tycker. Om. Dig. Bara så. Enkla ord, men helt fantastiska i all sin enkelhet.
<3
/helena
ps Köpte jag då orden med hull och hår och allt? Eller köpte jag något helt annat? Det är frågan. Frågorna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar