!kcaT

Verkar som att jag har börjat göra allting bakvänt. Så många stjärnor har inte kommit upp än och färgen på årets adventsljus har jag inte heller lyckats klura ut, men när jag råkade på den här gamla papperskransen i en låda så kunde jag inte låta bli att sätta upp den.

Vad var det jag sa i somras? Jo, att ni skulle få se den här blomsterflickan så många gånger - från alla möjliga vinklar och håll - så att ni skulle tröttna på henne. Jojo. Själv kan jag inte tröttna på anblicken av flickan i gul klänning varje gång jag går in i sovrummet. Hon är så fin. Hade förstås tänkt hänga upp ett ljusare motiv där nu, under det mörka halvåret, men jag vet inte...hon är ju så fin. Och så passar hon, och tavlans färger, så bra ihop med julkransen. Blir lite lagom Disney-känsla över dem tillsammans. Nu väntar jag bara på att Piff och Puff ska dyka upp här alldeles strax också.

Annars då? Jo. Tänker en del på tacksamhet, tycker det är en fin tradition de har där borta, åtminstone grundtanken med den här Thanksgiving-helgen. Förmodligen har många av dem (och oss) lite svårt att vara tacksamma över den senaste tidens politiska utveckling, men då får man vända sig till de små sammanhangen istället. I det lilla, bland smått och gott, går det alltid att hitta något att vara tacksam över.

Just nu till exempel, nu övar jag mig i den svåra konsten att börja titta på det som jag alltid har ansett vara svagheter hos mig själv, som styrkor. Vända på steken, eller kalkonen då kanske. Jäpp, det är svårt. Det här med påbörjade projekt som skapar högar. Nja, känns inte jätteskoj vid första anblicken. När man inte orkar slutföra dem i den takt man skulle önska.

Men.

På något sätt kan jag ändå tänka att det är bra att vara engagerad i mycket, vilja göra mycket, ha en fantasi och nyfikenhet på sin omvärld som ständigt för en ut på nya upptäcktsfärder, som i sin tur skapar nya idéer. Som jag inte alltid lyckas genomföra. Men vaddå då?! Skulle det vara bättre att vara likgiltig? Strunta i alltsammans? Inte påbörja någonting? Inte våga drömma om någonting? Eller det värsta av allt - att bara sätta sig ner liknöjd. Glad, harmonisk och tillfreds med tillvaron, sådana känslor är jag den första att applådera, men liknöjd - aldrig.

Så just nu är jag extra tacksam över att jag alltid har något att göra, alltid någon hög att ta nya tag i.

Och över att jag har en fantastisk man, som är bra på en massa saker; göra supergod sallad, bland annat. Skriva kan han också. Ni skulle bara veta vad han skriver på nu, as we speak faktiskt, så spännande och intressant! Bra på att köpa presenter är han också! Finfina saker, som jag sedan kan trakassera er med. Som blomsterflickan.

Och så är jag förstås väldigt tacksam över att ha min trogna, lilla läsarskara! Hoppas att ni har en ljus och god och skön adventshelg allihop!

<3
/helena

ps Måste bara avsluta med ett Astrid-citat. Mannen hittade en alldeles fräsch bok på Emmaus för ett par veckor sedan: Krumelurpiller. Astrid Lindgrens bästa citat för stora och små. Rabén & Sjögren, 2007.

Det finns ett stort rosa hjärta mitt på omslaget och i det står det Astrid Lindgren 100 år. Det är Margareta Krantz som har valt ut bland Astrids oförglömliga ord. Måste varit svårt att välja, tänker jag. ALLT är ju så himla bra. Och att alla som jobbade med boken skänkte sina arvoden till förmån för SOS-Barnbyar, det känns förstås hur superbra som helst! Ett litet citat avslutningsvis då, jag hittar det redan i förordet: "Allt stort som skedde i världen skedde först i någon människas fantasi". Viktigt att vara rädd om den då alltså - den livsviktiga fantasin. Låt den leda dig, mig, oss, till något riktigt bra.