Hela veckan har ju varit sådan, ibland känns det som hela livet, att det är svårt svårt svårt att hinna med. Allt man vill göra. Allt man måste göra. Allt man vill pussla ihop. Det är då funderingarna kommer. Vad måste jag försaka?
Är det bloggen som måste stryka på foten? Suck. Ni tror mig kanske inte nu (jo, det gör ni, ni som läst länge och vet att jag är både töntig, nördig och otroligt blödig), men jag gråter nästan när jag tänker tanken att ge upp. Får den berömda tjockheten i halsen, stickningarna i näsan och svidet i ögonvrårna. Alltså, jag vill ju verkligen inte ge upp detta andningshål! Min lucka i tiden. Min lucka i rummet. Min källa till förkovring och mitt utlopp för lättsam kreativitet.
Men hur ska man hinna allt? Hur ska man göra för att inte känna, att även de roliga sakerna blir en blytyngd i ryggsäcken? Vill så gärna få känna den rena, skära glädjen i det här, och inte få en massa mentala belastningsskador.
Visst, vissa saker går att kombinera med min övriga verksamhet, det mesta faktiskt: Skrivandet, fotandet, kulturintresset och vintage-livet. Miljötänket. Återanvändningstankarna. Men ibland känns det som att allt ändå - eller just därför kanske - blir halvhackat och halvmalet.
Ska jag skala ner? Eller ge upp helt? Eller ta nya tag i bloggkragen, och låta något annat få bero istället? Frågor, frågor, frågor. Tills jag hittar svar, hittar ni mig här, för jag vill vill vill INTE ge upp!
<3
/helena
ps Söker, eller fikar, som vanligt inte efter medlidande, vill bara ventilera hur det känns i min skalle just nu. Det är så klart inget ovanligt att man tvivlar och omvärderar då och då. Särskilt inte när mörkret får allt att kännas lite diffust. Gillar ju myset jättemycket, men en sak är säker - det är svårt att se klart i det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar