Utanför bråkar solen och vinden om vem som är starkast, det verkar som att vinden vinner. Solen tittar lugnt på när allt virvlar omkring, hon vet att hon är vackrast. Hon vet att hon alltid kommer vara den mest eftertraktade av de två. Lite så. Här inne ser jag just nu samma vy framför mig, som jag avbildade sent igår. Skulle varit finare om ni sett vad jag ser nu, i dagsljus, men ibland får man nöja sig med det näst bästa: Ful(l)t lampljus.
Nu är den inramad - skogsklematisstjärnan! Blev bra, bättre än jag trodde. Ni minns säkert att jag var lite missnöjd med utskriften. Haha, så komiskt, det berodde kanske inte så mycket på skrivaren - som på den som laddade fotopapper i skrivaren - att resultatet blev något matt och färglöst. Det var inte fotopapper. Det är dekalpapper. Klistermärke, som vi sa när vi var små. Och vet ni vad, det löste en massa problem för mig, för jag hade ingen aning om hur jag skulle forcera de vassa spikarna på baksidan av ramen för att kunna pressa in den blommande stjärnan framför det befintliga motivet. Med dekalpapper behövde jag inte forcera någonting, bra där, för forcera är ju ett så aggressivt ord. Bara att dra av baksidans skyddspapper och klistra upp den utslagna delen av klematisen på framsidan. Alltså, PÅ glaset. Simsalabim, så finns stjärnan inom glas och ram, fast ändå inte. Och när jag tröttnar på motivet och vill att tuppen ska komma tillbaka och gala, så finns den kvar där bakom det gamla, buckliga glaset. Bra va?
Ett enda litet ljus. Det är allt som behövs ibland.
<3
/helena
ps "Från olika håll har vi kommit idag det är avdelningsledare av alla de slag och alla har medfört det bästa humör det gnistrande goda som JUF-arna bör...". I en annan ram, en mer lättforcerad, mer lättåtkomlig kan vi kanske enas om att kalla den, där hittade jag en utgåva av det lokala distriktets Julbok för Jordbrukareungdomens Förbund. Från 1946. Bara älskar den typen av dolda skatter! Ramen är stor på djupet liksom, förmodar att det därav blev glapp runt motivet och att broschyren därför stuckits in som ett sätt att få allt att stanna på plats. Har säkert haft den ramen i mer än tio år, men uppenbarligen aldrig använt den. Nu, i november 2016, hittar jag alltså den exakt 70 år gamla papperssaken. Kul, som sagt. Precis som citatet i början. Fatta, att någon har orkat rimma ihop ett slags mötesprotokoll. Puh.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar