(Ingen) midnattssol i köket

Förutom gamla, sköra och speciella julsaker, tycker jag ju mest om julsaker som egentligen inte är julsaker.

För att kunna läsa om signaturen på baksidan - A. Alariesto - hade jag behövt den blåa boken som skymtar till vänster. Det finska lexikonet, eller lexikat som vissa säger. Har alltid velat lära mig finska, det verkar så svårt, en rejäl språklig utmaning med andra ord. Undrar vad med andra ord heter med andra - finska - ord? Nånå, tillbaka till ämnet.

Andreas Alariesto. Med hjälp av finska wikipedia och google translate läser jag mig till att han var en självlärd, naivistisk konstnär som var influerad - och inspirerad - av Lapplands landskap, berättelser och traditioner. Alariesto ägnade sig åt sin konst praktisk taget hela livet, men fick inget större officiellt erkännande förrän i mitten av 1970-talet, när han var 75 år fyllda.

"Lapinkylä Talvitunnelmissa", heter det runda, detaljrika konstverket som finns avbildat på det lilla ARABIA-fatet. "Ein dorf in Lappland im winter", på tyska. Och engelskan använder ordet lapps: "A Village of lapps in winter". Lapps, känn på det. Låter nästan lite komiskt. "Lappby i vinterstämning", låter mysigt och bra, även om vi säger samer och sameby idag.

Tallriken är formgiven 1980, om jag förstår den finska sidan som jag hamnade på rätt, och någonstans där ute i cyberrymden hittade jag ett ställe där man kunde köpa den för 11 euro, med andra ord cirka 115 kronor. Min kostade lite mindre än så. Mycket mindre än så! På Myrorna.

Och snart ska jag, försiktigt försiktigt, trä i en ny ståltråd i det lilla hålet avsett för upphängning på baksidan. Och simsalabim så har smygpyntandet börjat!

:)
/helena

ps Ser ni på Midnattssol? Har inte bestämt mig för om jag tycker den är bra än, eller om den mest känns spekulativ och konstruerad. Lite sökt, som man säger. Samerna och deras seder och bruk framställs på ett exotiskt och primitivt sätt, som känns igen från andra serier som försöker berätta lite för mycket historia för sitt eget bästa. Missförstå mig rätt nu, jag älskar att lära mig allt om det som hänt före vår tid och om de traditioner som lever kvar, men jag blir ofta rädd för HUR det skildras. Allt känns ofta överdrivet, som om en massa nåjder går runt och jojkar hela vardagen lång. Skulle inte tro det. Det överdrivna känns igen från skönlitterära skildringar av ursprungsbefolkningar i sydamerikanska djungler, och från fiktiva, avlägsna afrikanska byar med trummor och leopardmönstrade höftskynken. Ni förstår säkert vad jag menar. Det känns lite överdrivet, som sagt. Lite karikerat. Lite too much, helt enkelt. Tror att helheten skulle vunnit på att tona ner toppar och dalar lite grann. Med det sagt, vill jag tillägga att solen och landskapet och skådespelarinsatserna från Leila (ska vara två prickar över i:et, men det vill mitt tangentbord inte höra talas om just nu...) Bekhti och Gustaf Hammarsten är suveräna. Och lite spännande är det allt också.