torsdag 31 juli 2014

Patti! Patti! Patti! Patti! Patti!


Förväntan låg i luften. 


Snart skulle en ikon stå på den stora scenen. En högst mänsklig och levande legend.


 
 
Förlorad markkontakt.
 
Och även om jag tycker att hon sjunger ännu bättre idag, så kommer här en version av Dancing Barefoot från 1979. En något skakig videoversion, men charmig. Från en tysk TV-inspelning, med en stor amerikansk flagga i bakgrunden. Missa inte hur artisten, med stort P, försöker lugna de påträngande fansen på första parkett alldeles själv. Hon motar till och med bort säkerhetsvakterna. cool.
 
 
Efteråt. Cirka en och en halv timma senare. Tid för lite reflektion, och mycket sylt och grädde på de nygräddade våfflorna. 
 
Hon med rösten, och alla de kloka orden, har nyss lämnat scenen. Scenen som hon berättade att Jimi Hendrix och hans vassaste vapen - gitarren - hade äntrat före henne. Långt före henne. Datumet för hans sista gig på Liseberg, sista i Sverige, fick nog fler i publiken att haja till. 1 september 1970. Den 18:e september samma år försvann han från jordelivet. Bara 27 år gammal. Mannen och jag tittade lite extra på varandra. 1970 - året när jag föddes. 1 september - dagen som mannen kallar födelsedag.
 
 
Det blev visst lite bråttom mot slutet. Because the night liksom. Och because parkeringstiden var på väg att gå ut.  
 
 
Med jordgubbssmaken behagligt lent kvardröjande i gommen, lutade jag mig småspringande mot mannen och viskade något. En fråga. Hur kommer det sig att jag vet så lite om denna poet? En fråga till. Varför har jag inte lyssnat mer?
 
 
Tror mig i alla fall veta vad debutalbumet heter.
 
:)
/helena
 

onsdag 30 juli 2014

När blå är som bäst


Lätt-att-andas-blå.
Demokratisk.
Solidarisk.
Högt-i-tak-blå.
Himmelshög.
Obunden.
Opartisk.
Opartipolitisk.
O-opålitlig.
Bara blå.
Bra blå.
Som i indigo.
Som i blåbärsris.
Som i iris.
Sammetsblå.
Skymningsfärgad.
Blåtonad.
Bara-vi-två-blå.
Utan blues.
Utan blus?
Busblå!
Sista-dagarna-i-juli-blå.
Bara blå.
Bra blå.
Ändå.
Ändåblå.
Dåblå.
Dovblå.
Snartsnart-är-det-hösttermin-igen-blå.
Tjärnblå.
Mörkblå.
Pupillblå.
Nattsvartblå.
Blåfrusen.
Frostig.
Längelänge-än-till-november-blå.
Helylleblå.
Bra blå.
Det-blir-nog-bra-ska-du-se-blå.
Bara bra.

:)
/helena

tisdag 29 juli 2014

Bird watching


En helt vanlig dag, tänkte vi. Men det blev den inte riktigt. Med facit på hand, som man brukar säga, visade det sig att dagen hade ett tema.


Fåglar.


Det började redan innan jag hunnit stiga ur bilen. Utanför höjde sig en vacker hängbjörk, som gjord för en liten drillande sommarfågel att gömma sig i.


Sedan bara fortsatte det. Fåglar, fåglar och fler fåglar.


Ute vid motionsspåret, som löper runt fågelsjön, stötte vi på många mystiska arter.
 
 
 
Bl.a. den här lille stackaren. Han verkade ruva på någonting. Han ja.  - Han ruvar nog på en hemlighet, föreslog mannen.
 
 
Den här ståtliga pippin ropade jag förresten in för en spottstyver förra vecka. För mindre än en spottstyver faktiskt. Jag tyckte helt enkelt att den var fin. Tittade inte så noga efter någon signatur eller så, då. Men sedan läste jag mig till att det var en Paul Gauguin. En Paul Gauguin!!

Lugn i sommarbrisen, inte den Paul Gauguin förstås. Utan hans barnbarn Paul René Gauguin (1911-1976). "... var en norsk målare och grafiker, som var ledande i utvecklingen av den norska konsten vilken blivit känd som den norska färgträsnittskolan. Han var särskilt känd för sina fabeldjur. ..." I alla fall enligt wiki. 1958 och färgträsnitt står det också i högra hörnet på min lilla tupptavla, alldeles bredvid signaturen. Fast det här måste väl vara ett efterbildande tryck av något slag, ordet äkta kan förmodligen enbart appliceras på mina känslor för detta färggranna fjäderfä. Äkta glädje!


Sedan slutade allt som det brukar - på ICA. Äta bör man annars dör man ju. Och nu tror ni säkert att fågeltemat för dagen var över, men icke. För precis efter att jag studerat den intressantaste delen av tidningshyllan, och konstaterat att jag nog måste gå till bibblan för att läsa Antikvärlden - särskilt artikeln om 21 köpvärda konstnärer, även om det nog handlar om lite andra prisnivåer än min - kom mannen med den grillade kycklingen i högsta hugg i handen.

Så, här sitter jag nu. Mätt och gô. Men med en lite skamsen känsla i maggropen. Känns nästan som någon slags bird-kannibalism efter (går)dagens alla fågelmöten. Men grillad kyckling är ju så gott, bästa snabbmaten! Gärna serverad med långa, gröna - bara hastigt och lätt uppkokade - haricots vert till.

:)
/helena

ps Här - på en väldigt artrik sida, höhö, hittade jag en tupp som liknar min på pricken. Bara lite nyansskillnader.

måndag 28 juli 2014

Hundra år. En oändlighet. En blinkning.


"... Jean Gruyers konsthandel låg på Rue des St Pères 21. I det trånga, nästan kyffiga galleriet mot gården där kopparporträttet förvarades, hängde en hygrometer bland konstföremålen. Luftfuktigheten visade på 56 procent. Genom alla krigsåren lyste den lilla rörlampan inne i butiksradion med samma bedrägliga hemtrevnad, spelade Wagner och blandade med rapporter från skyttegravarna, från betongforten, från taggtrådsfälten som inkom med ett elektriskt knaprande över taveldukarna, ett slags vibrerande viskning om världen utanför där förlusterna steg till miljoner och människan förblödde.
Sedan 1895 hade Gruyer haft tavlor av Renoir hängande på väggarna - därför att ingen ville köpa dem. Han satte upp priset 100 guldfranc för Madame Morizot och hennes dotter. Ingen ville köpa den. En Cézannne gick för 40, en van Gogh för 30. Han erbjöd en Gauguin, Madonna med barn, för ett vrakpris.
För Yngling på guld ville Gruyer ha 60 guldfranc.  
Tio år senare, den 3 mars 1924, köptes den av konstsamlaren Frits Lugt för 17 250 gulden.
Prisutvecklingen efter världskriget var extrem och Rembrandts målningar var närmast klassiska föremål som borde ha stoppats undan i de statliga museernas reservförråd, men budgivningen stegrades och kände knappast några gränser.
Lugt var i högsta grad medveten om guldkopparmålningens värde. Han hade i många år, med livliga ögon och fladdrande jackett, genomsökt Europa efter dyrbara holländska mästare. 
En Rembrandt kunde försätta hans väsen i vemodig, sensibel trance.
Allt han målat nådde ned till tingens rot. ...

/ur Yngling på guld -
Roman om ett brott
av Ernst Brunner (2007)
Albert Bonniers Förlag



:)
/helena

lördag 26 juli 2014

Gamla vyer och nya perspektiv


Satt och bläddrade i en hög med gamla vykort. En del av dem är bara halvgamla, som det ovan från Postverkets Tryckeri 1975. Ett litet fniss undslapp mina annars så, hm, korrekta läppar när jag läste den tryckta baksidestexten: "Valkmoln (stratocumulus) består av små vattendroppar. Höjden till molnen är här ca 2000 m, men vanligtvis lägre. Valkmoln räknas till vackert-väder-moln. Kan upplösas under dagen. 'Mulen morgon ger ofta klar dag. ' ..."

Suck, tänker ni säkert nu. Och vad var det som var så kul med det då? Nä, det där var kanske inte så himla kul, men texten som står precis under det var faktiskt helkul: "...Skicka vykort inte bara för att glädja andra. Skicka dem för din egen skull. Annars kan folk tro att du vill vara i fred."


Då tänkte jag så här - för så kan vi ju bara inte ha det, tänk om någon skulle tro att vi vill vara i fred allihopa... Jo, så då tänkte jag tipsa er lite grann. Ett par ovärderliga tips om fina vykort man kan skicka, för att meddela folk (= nära & kära) att man har en riktigt bra semester. Och att man inte alls vill vara i fred. (När då då? Vad menas egentligen? När man kommer hem eller? Eller när man är borta?) Jaja, vi kör väl igång bara. Provar oss fram liksom.

Fast när jag tänker efter, när jag så smått börjar lura på vad vi ska skriva på korten, så kommer jag på att den allra bästa vykortshälsningen redan är skriven. För länge sedan. Kanske känner ni igen den? (Jag har tagit mig friheten att hoppa lite i texten.) Men nog snackat. Nu kör vi. Hög tid att skicka vykort!


Du ska inte tro det blir sommar, ifall inte nån sätter fart...


...på sommarn och gör lite somrigt, då kommer blommorna snart. Jag gör så att blommorna blommar...


...jag gör hela kohagen grön, och nu så har sommaren kommit...


...för jag har just tagit bort snön. Jag gör mycket vatten i bäcken...


...så där så det hoppar och far.


Jag gör löven nya på träden...


...och små fågelbon här och där.

(anm. "Visby: Sveriges minsta bebodda hus" enl. den förtryckta baksidestexten)


Jag gör himlen vacker om kvällen, för jag gör den alldeles skär.

(anm. Baksidestexten informerar här något oromantiskt att: "Det drar ihop sig till dåligt väder. De trådlika molnen (cirrus) avslöjar varmluftens framfart. Molnen består av iskristaller och ligger på ca 6000 m höjd. I dagsljus är de helt vita. Det kommer att mulna. Molnen blir mäktigare. Vinden ökar. Senare kommer regnet.")


Och smultron det gör jag åt barna, för det tycker jag dom kan få, och andra små roliga saker som passar när barnen är små.


Och jag gör så roliga ställen, där barnen kan springa omkring, då blir barna fulla med sommar...


...och bena blir fulla med spring.


Bästa sommarhälsningar från Ida.

Och från allas vår Astrid L. förstås. Georg Riedel finns såklart med där på ett ganska stort musikaliskt vykortshörn. Och så lilla jag då!

:)
/helena

fredag 25 juli 2014

Bara bullshit?


Skriva om djurplågeri? Publicera foton som har anknytning till djurplågeri? Tro inte att det var ett lättvindigt beslut, även om det "bara" handlar om en scarf. Man kan säga att det blev en rejäl holmgång inom mig. En tjurfäktning rent utav. På ena sidan skynket - den ömmande djurvännen. På andra sidan - den ständigt nyfikna historieälskaren. Som ni förstår, ingen lätt fight. Ingen given vinnare.

Det blev en kompromiss. Historieälskaren får berätta lite om den vida kände tjurfäktaren Luis Miguel Dominguin om, men bara om, djurvännen med det blödiga hjärtat får börja med att ta ett rejält, officiellt avstånd från allt som har med plågeri av djur att göra! (Att bara läsa om det faktum att dessa stora, så kallat macho-manliga män, dessa bull-fighters, tog troféer - i form av ett eller två avskurna tjuröron - får djurvännen att vilja storböla. För att inte ens börja tala om själva dödandet).

Men visst är den vacker? Souvenir-scarfen med dagens datum på. Fast det året var det lördagen den 25:e juli. Vilket år det handlar om, vet jag inte exakt, men förmodligen tilldrar det sig under 1950-talet någon gång. Eller kanske i början av 60-talet.

Se så färgerna på scarfen (och dräkten!) fullkomligt sprakar och glöder! Och det var förstås, den av scarfen nyväckta, nyfikenheten hos historieälskaren som drog iväg på en liten virtuell snabbresumé genom Dominguins liv och karriär.

Madridfödde Luis Miguel Dominguin (1926-1996) gick tidigt i sin fars farliga fotspår. Knappt hade han hunnit bli tonåring innan han lät sig tjusas av den eldiga sporten. Som vuxen blev han mycket berömd och rik. Uppskattad både för sin skönhet och sin skicklighet. Kvinnor var något annat han lätt tjusade. I början av 50-talet, innan han stadgade sig och bildade familj, hade han bl.a. en omtalad romans med den välkända skådespelerskan Ava Gardner.

Bland vännerna fanns fler machomän: Picasso, som t.o.m. designade en speciell tävlingsdräkt åt honom. Och Hemingway, vars postuma bok The Dangerous Summer tydligen utspelar sig runt vännen Dominguin och en av dennes värsta rivaler.

Asch, så där mycket skulle historieälskaren inte få breda ut sig. Ni kan väl läsa lite mer själva istället. Om ni vill.

Djurälskaren hälsar att hon ska ta sig en rejäl funderare på vad hon ska göra med den läckra, helt oanvända, handfållade scarfen. Låta den hänga framme och pryda sin plats ett tag nu bara? Skrynkla ihop den lite lagom och bära den runt halsen i höst? Ta fram den exklusivt till jul och låta den bli en hyllning till alla Ferdinands där ute? Alltså en hyllning till alla som vågar gå sin egen väg.

:)
/helena

ps Här hos Getty Images finns det en massa ögongodis för tjurälskare. Kanske finns det någon där ute som vill ha ett foto på just Dominguin in action på väggen där hemma?

På Youtube kan man få en liten suddig filmglimt av tjurfäktaren och hans flamma Ava Gardner.