Patti! Patti! Patti! Patti! Patti!

Förväntan låg i luften. 

Snart skulle en ikon stå på den stora scenen. En högst mänsklig och levande legend.

Hon började med Dancing Barefoot. Låten som First Aid Kit framförde så inlevelsefullt att de rörde upphovskvinnan till tårar.

 

 

Förlorad markkontakt.

 

Och även om jag tycker att hon sjunger ännu bättre idag, så kommer här en version av Dancing Barefoot från 1979. En något skakig videoversion, men charmig. Från en tysk TV-inspelning, med en stor amerikansk flagga i bakgrunden. Missa inte hur artisten, med stort P, försöker lugna de påträngande fansen på första parkett alldeles själv. Hon motar till och med bort säkerhetsvakterna. Så cool.

 

 

Efteråt. Cirka en och en halv timma senare. Tid för lite reflektion, och mycket sylt och grädde på de nygräddade våfflorna. 

 

Hon med rösten, och alla de kloka orden, har nyss lämnat scenen. Scenen som hon berättade att Jimi Hendrix och hans vassaste vapen - gitarren - hade äntrat före henne. Långt före henne. Datumet för hans sista gig på Liseberg, sista i Sverige, fick nog fler i publiken att haja till. 1 september 1970. Den 18:e september samma år försvann han från jordelivet. Bara 27 år gammal. Mannen och jag tittade lite extra på varandra. 1970 - året när jag föddes. 1 september - dagen som mannen kallar födelsedag.

 

 

Det blev visst lite bråttom mot slutet. Because the night liksom. Och because parkeringstiden var på väg att gå ut.  

 

 

Med jordgubbssmaken behagligt lent kvardröjande i gommen, lutade jag mig småspringande mot mannen och viskade något. En fråga. Hur kommer det sig att jag vet så lite om denna poet? En fråga till. Varför har jag inte lyssnat mer?

 

 

Tror mig i alla fall veta vad debutalbumet heter.

 

:)

/helena

 

ps GP gav Patti Smith fem fyrar. Lysande!