Sjöben & pressade hjärtan

Det var en sådan kväll som det vanligtvis bara står att läsa om i romaner. En påhittad kväll.

Luften var ljummen och stranden var nästan folktom. (Observera att jag inte tar något som helst ansvar för de strofer som låter som om de vore hämtade direkt ur en uttjatad sommardänga). För det här var nämligen en sådan kväll. Molnen i fjärran (förmodligen låg de och tryckte över Frufällan eller kanske ändå borta i Fristad) viskade löften om fler fina dagar och sjön nynnade sitt stilla medhåll.

Plötsligt hände det! Som jag har letat! I hela mitt liv faktiskt. Och så låg den plötsligt bara där - den röda tråden. Vem hade kunnat ana att det var där den fanns - på den lilla grusstigen mellan stranden och Svanen?

Sorry, jag kunde inte låta bli. Var bara tvungen att raljera lite först. För det här var en helt magisk kväll - på riktigt.

En sommarafton fylld av små, söta ögonblick. Som när den lilla pojken, stolt upplyft på sin pappas höga axlar, vägrade sluta ropa - Hej!Hej! efter mig. Han ropade säkert minst tjugo desperata små hejhej. Och jag svarade på dem alla. Fast det hörde han nog inte. För jag viskade de flesta. Man vill ju inte verka konstigare än man är liksom. Jo, det ville jag! Men jag vågade inte riktigt.

Som det unga paret (de var nog inget par ännu) som vi passerade längst ut på udden. Glöden hade inte svalnat. Ett kycklingskelett låg på engångsgrillen och vittnade om mätta magar. Han pratade engelska. Hon verkade vilja avbryta. Kanske ville hon byta språk? Till kroppsspråket.

Eller, som när den tio-nånting-åriga-flickan säger till sin bästis, samtidigt som hon demonstrativt och nonchalant slänger handduken i sanden och menande tittar ut mot den kyliga kvällssjön: - Man lever bara en gång! Jo, det är sant. Höll på att få en kallsup, fast jag stod tryggt på torra land när hon sa det med sin allra brådmognaste lilla röst. En röst, i vilken man kunde ana både den vuxnes allvar och fyndiga uppsluppenhet.

Sedan var det hunden som såg ut som en häst. Den badade. Stänkte vatten ändå ner till kontinenten eller så. Den var såå stor!

Väninnorna som satt tätt ihopkrupna på en klippa, de verkade vara mitt uppe i den typ av samtal som mycket väl skulle kunna pågå hela natten.

Det stora åldersbrokiga sällskapet, som hellre än bra spelade någonslags volleyboll tillsammans. Blev nästan lite avis på deras självklara - och glada! - gemenskap.

Babyn som sov i sin barnvagn, den som var placerad alldeles intill stigen så att både mannen och jag kom så nära att vi kunde se de små blodkärlstunna ögonlocken fladdra iväg mot drömmens vida världar.

Ja, ni hör ju. Det var en sådan kväll.

:)
/helena

ps Och nu sitter ni där och undrar varför mannens valkfyllda gitarrfingertoppar håller upp en turkos pressglasskål framför kameran? Och vad den lustigt lutande strandstolen, som ändå ingen verkar vilja sitta i, gör på var och varannan bild?

De finns där för att jag ville berätta något om röran som jag försöker rensa i. De finns där för att det känns bra att visa upp det faktum att jag faktiskt skänker nästan lika mycket till välgörenhetsbutiker, som jag köper med därifrån. Så det så. En styck aldrig någonsin använd strandstol, tillverkad av yours truly för ca 1000 år sedan i trä- och syslöjden. Och en sötare än sötast pressglasskål på fot, som bara stått och samlat damm, är nu inlämnade till Myrorna i Borås. Om ni skulle ha vägarna förbi, menar jag. Stolen har lite mögelfläckar på tyget - minnen efter alla fuktiga år i källare och förråd. Och på insidan av hjärteskålen finns det några mystiska ljusa "fenomen" i glaset. Men annars så fungerar de alldeles utmärkt. I alla fall gjorde de det när de lämnades in.