När solen fick sovmorgon

I det gulligaste villakvarteret möttes vi - solen och jag. Vi slog följe en bit. Vinkade imponerat till ett par flitiga - morgonpigga! - gröna fingrar, gjorde vi. Sedan smet vi tillsammans förbi hästarnas betesmarker, och skylten där i närheten som berättar om när laga skifte skedde här en gång i mitten av 1800-talet.

Hann passera all betongen och Spirande liv (Ida Isakssons en gång så hoppfulla 1960-talsskulptur, som numera håller på att vissna...) innan jag kände hennes första mjuka strålar knacka mig försiktigt på skulderbladen. Som om hon likt ett morgontrött litet barn ville berätta att hon visst var vaken nu. Så det så.

Idag var det nämligen jag som väckte solen. Nästan. Klockan 04.45 gick jag ut genom dörren. Ville hinna andas lite innan värmen tog över hela luftrummet.

- Hejdå solen, viskade jag strax innan ytterdörren åter stängdes bakom min rygg. Då hade klockan i hallen precis hunnit slå åtta.

:)
/helena