Vissa dagar är det så svårt att känna att något spelar någon roll. Känslan av vanmakt överskuggar allt. Tänder den lilla ljuslyktan för flygplansoffren i Ukraina. Tänder den stora för alla andra oskyldiga offer i konflikterna som ständigt verka pågå. Alltid. Någonstans. Det är särskilt barnen jag inte kan låta bli att tänka på. De oskyldigste av de oskyldiga. Tryggare kan ingen vara va?
Även om skrattet lätt fastnar på halv stång med alla extra långa nyhetssändningar, så fick jag mig en liten dos ändå. Ladies fight (sorry att jag inte orkar länka till svt just nu, men jag vet att den kommer att gå i minst en repris på teve i alla fall, om ni missade) bjöd på en massa flabb och fniss. Jag säger bara Anna Blomberg! Sättet hon tar sig an gestaltningen av både Lill-Babs och han-vars-namn-jag-helst-inte-skriver, men det börjar på Å och slutar på kesson. Makalöst pricksäkert!
När den vita duvan kom ut ur prylgarderoben i våras - varje hem behöver nog en sådan - minns ni vad mannen sa då? Inte konstigt att den ligger ner...den måste vara trött. I dessa dagar känns det svårt att låta bli att tänka att fred på jorden, hur självklart det klichéomvandlade och urvattnade begreppet än borde vara, känns väldigt långt borta.
Ta hand om er.
<3
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar