måndag 31 mars 2014

Mellan hundörat och den lilla kaffefläcken


Som ni vet, tycker jag att något av det bästa man kan finna i second handvärlden är sådant som man helt enkelt inte kan leva utan. Som gröna IKEA-örngott och sköna böcker.

CD-skivorna är mannens. Särskilt den som det står Parental Advisory Explicit Content på.


Nädå. Jag ska också lyssna. Men det är oftast just i de hyllorna som mannens fastnar. Jag fastnar mest i hyllorna med bra-att-ha-saker i. Som sköna örngott. Vackra värmeljushållare. Och gröna böcker. Och bruna böcker. Och blåa böcker. Och alla andra böcker. Bland annat. Bland mycket annat. Fast allt det där vet ni förstås redan.

Alf Henriksons Samlade dikter är vi nog lika ivriga att sätta tänderna i, båda två. Lika ivriga att sätta pupillerna i. Eller näthinnan då. Eller gula fläcken, om vi nu ska vara riktigt noga. I alla fall.

Detta är del 4. Av 4. Illustrerad med roliga små teckningar av Björn Berg. Det var bara den delen som fanns där i hyllan, så då är det bara att hålla tillgodo. Och le hela vägen fram till kassan, med sin enda kära del i famnen. Så är det ju att handla second hand. Så är det att brinna för andrahandsvärdet hos saker och ting. Det gäller att älska både hundöronen och kaffefläckarna. Och allt däremellan!


"Hövlighet kostar ingenting och ger ansenlig vinst ändå.
Det kan inte de dumma begripa, det kan bara de kloka förstå.
Det är den räntablaste färdighet som de stora kan lära de små."


Räntablaste. Så kul! Men nu måste jag sluta. Sista ordet ger jag till Alf Henrikson Solon Sälgequist:


Samtal med datorer

Medan datorn och människan talas vid
flyger timmarna spårlöst bort.
Att sitta och prata med datorn tar tid.
Livet är kort.

Elektronerna dunstar sin kos utan spår
och livet går verkligen fort.
Datorn pratar och timmarna går
och inget blir gjort.


/ur Alf Henriksons Samlade dikter - Anacka, Rhymes, Tittut 
Del 4. Atlantis Stockholm, Alf Henriksons arvingar 1999
Bokförlaget Atlantis AB 1999

:)
/helena

ps Här hos Alf Henrikson Sällskapet hittar ni nog allt man kan vilja veta om denne underfundige man. Och säkert lite till.

pps Och när jag sökte vitt och brett, alldeles nyss, på Alf Henrikson hos antikvariat.net så fick jag exakt 1393 träffar...

fredag 28 mars 2014

Avsändare okänd 5


Visst kunde det hända att hon fick lust att lyfta luren. Att hon kände en ilning i magen av förväntan att få dela med sig. Av ditten och datten. Av strunt- och struntsammasaker. Av allt. Av allt som finns och ibland bara vill bubbla över. Pysa ut som ångan ur ett strykjärn som borde ställts i cleaning-läget för länge sedan.
Men. Det var ändå aldrig hon som svarade numera. Visst, tekniskt sett var det Hannas röst som hördes i andra änden. Man kunde åtminstone ana att det var hon. Fast det kändes att inget var riktigt på riktigt längre.  
Alla hjärtligheterna var konstruerade. Påklistrade. Dittvingade av ett systerskap som visserligen fortfarande fanns, men som hade förlorat sitt syfte, sitt existensberättigande. Ett slags fejkförhållande var vad de hade kvar av alla de tidigare årens förtroliga samtal och stolliga, spralliga, bubbliga infall. Det var nästan för sorgligt för att vara sant. Men det var sant. 
Hon visste inte vad som gått fel. Vad som hade förändrats. Kanske var det bara tidens gång. Allting förändras, påstås det. Saker som man inte vårdar tappar sin glans. Systerskap som inte putsas slutar kanske bara att skina en dag. Bara så där. 
Åh, alla de där småsakerna som kunde påminna en. Som kunde föra en bakåt. Helt utan förvarning. Denna gången var det något i ett fönster.
Sedan var det förstås mammafaktorn. Den kunde man aldrig räkna bort. Deras kära mor hade alltid varit en vattendelare. Inte hela tiden kanske, inte när de var riktigt små. Men de senaste tio åren hade de tagit parti för olika saker. 
Hanna hade ställt sig på mammas sida och hon själv hade mest ställt sig vid sidan av allting. Hon föredrog att se allt från sidan. Betrakta skeenden på lite avstånd. Inte från ovan. Det var mera som om hon kunde koppla av och på en sidoblick. En hastig blick snett bakåt. I döda vinkeln. Sedan en lika snabb huvudvridning framåt igen.  
Konstigt egentligen, att det inte var i nacken hon hade ont.
:)
/helena 

Fingerfärdigt


Det är lätt att tro, att vid det här laget, skulle man ha lärt sig var de mest knakande delarna av golvet finns. Men icke. Knak-e-li-brak, säger golvet som allra mest (och högst!) när jag försöker nattsmyga mig fram över parketten.

Visst är natten min bästa arbetskamrat, för det mesta, men just nu hemsöks jag av det välsignade sömnspöket. Snart, alldeles strax, måste jag lägga mitt tunga huvud mot kudden. Ville bara säga hej först. Och tala om lite vad jag gör. Och kanske vågar jag be er om en liten tjänst också. Tänkte muta er med en rar flicka. En 80-årig lite bedjande notbladsflicka. 1:50 kostade notbladet då, 1934.

Tror i och för sig att de flesta av er anat att det är med ett svischande ljud i öronen som jag tillbringar mina eftermiddagar och kvällar nu, så här i slutet av veckan. Ljudet av förbi-svischande skridskor. För ni har väl inte missat att VM i konståkning pågår som bäst just nu, i Japan? Och ni har väl inte missat att konståkning är min favoritsport nummer ett? Tänkte väl det.

Annars då? Jodå. Igår kom vi på - mannen och jag förstås -  två andra sådana där våfflor- och vårflodsord. Först ut är: Svordom och storlom. Känn på den. Och sedan följde höjdaren: lodjur och lodur. Jojo. Sådant som man kan sitta och funderar på, allt medan auktionsklubban svingas ner mot underlaget med en lagom distinkt bang.

En liten tavla fick följa med oss hem. En tavla med litterärt motiv minsann. Visar er säkert endera dagen.

Och så var det det där med tjänsten då. Skulle bara vilja be er att hålla tummarna. Eller lillfingrarna om ni tycker att de duger bättre. Vilket som. Håll tummen för att jag ska orka åtminstone hälften av allt jag vill och bör och måste göra i helgen! Skulle länka er till några av de kul sakerna jag vill göra, om jag bara hade orkat.

Om inte annat, så kan ni väl hålla ett finger eller två ,för att vi ska hinna ses lite härinne också. Alldeles, alldeles snart.

:)
/helena

ps Det var en sak till. Eller ett ord till. Nej, två ord till. Fast de här orden betedde sig lite annorlunda. Nutshell. Ni vet uttrycket in a nutshell? Haha, skrev just netshell av misstag. Kul. I alla fall, nutshell tyckte jag att den unge auktionisten sa. Men det gjorde han inte. Han sa nattkärl. Ridå. Och rullgardin. 

tisdag 25 mars 2014

Våfflor, snö & vårflod


Har ni tänkt på det? Hur nära släkt de båda orden är med varandra? Rent ljudmässigt alltså. Särskilt när man säger dem fort.


Våfflor och vårflod. Och så tre gånger i rad fort nu då!!! Våfflor å vårflod vårfflo å våflo våfflo å våfl...

Gräddat några har vi inte gjort än, det får kanske bli till helgen? Men jag tog fram den gamla kokboken från 1950 och förde fingret över den korta lilla listan. Fingret stannade som vanligt, böjde sig och liksom log lite, vid beröringen av en av de mest exotiska ingredienser som kan finnas i ett recept: Snö.


Kokboken, som hade ganska många år på nacken redan då, när mannen fick den av sin mamma - eller om det var farmor? - när han precis när 80-talet skulle börja, 19 år gammal, flyttade hemifrån, hela vägen från Dalarna till Småland. Tänk, som att flytta från Borås till New York idag! I alla fall nästan. Inte så bra kanske, med tanke på den vita ingrediensen. Snön är (förhoppningsvis) oftast smält när våffeldagen kommer. Både här (i Västergötland) och i Småland.

Så, exklusivt för oss som inte har hunnit fixa våfflor för att fira vårens ankomst, än, kommer här ett mer än 60 år gammalt recept på frasvåfflor. Direkt hämtat ur: DEN GODASTE MATEN Utvalda recept från ICA-kurirens provkök
FRASVÅFFLOR (omkr. 6 laggar)
3 dl vetemjöl
1 dl kallt vatten eller ren snö
4 dl vispad grädde
2 msk smör eller margarin

Sikta mjölet och blanda det med vattnet (snön)
och grädden. Låt smeten stå och svälla omkr. 1 tim.
Smält fettet och rör ner det i smeten. Grädda därefter
frasiga våfflor, se ovanstående bild.

Serveras med t.ex. hjortron-, tranbärs- eller
jordgubbssylt och socker.


Fast ni kanske föredrar äggvåfflor istället? Okej, då. Ur samma sköna 50-tals bok kommer här receptet på... Ta-daa!:
ÄGGVÅFFLOR (omkr. 10 laggar)
4 dl grädde eller god mjölk
1 1/2 dl (1 1/2 hg) smält smör
eller margarin
3 dl kallt vatten
4 dl vetemjöl
4 äggulor
4 äggvitor
litet salt och socker

Vispa ihop grädden (mjölken) med det
smälta smöret (margarinet), vattnet och
mjölet. Låt smeten stå en stund att svälla.
Rör i äggulorna, krydda lätt och blanda ner
de till hårt skum vispade vitorna. Grädda
därefter våfflorna, se bild sid. 43.
Putsa våfflorna runt kanten med en sax.
Lägg upp dem i sista stund och servera dem
med socker och sylt eller god bärkompott.


Förr snålades det minsann inte med grädden! LCHF redan då kanske? Skulle inte tro det va? Men jag lovar, frasvåfflorna blir goda, även med en anings mindre mängd vispad grädde i smeten. Men snö, det måste man förstås ha.

:)
/helena

måndag 24 mars 2014

Och i hatten ligger Alf Robertson


Nu känns det inte som att riset med "kissarna", som jag plockade så att fingrarna bokstavligen blödde igår, vill flytta sig längre in i hemmet. (Fy, vad de grenarna är sega alltså!) Det blev så fint där, det ulliga gulliga riset. I ett ensamt övergivet dricksglas. Glaset - som har varit på väg ut till återvinnings-igloon i flera månader - stod så lämpligt kvar på hallskåpet. Som om det bara väntade på att få agera vas. I den året-runt-murriga hallen, ni vet. Nu, snart, får vi förhoppningsvis oss så mycket dagsljus till livs ändå, så det kanske bara kan vara skönt att få vila ögonen en stund ibland. 

Här, i murret, står den välbevarade gamla pingvinpocketen fortfarande kvar, den verkar visst aldrig vilja sluta att lukta mögel. Inom nära räckhåll finns dock min favoritdoft på flaska; vanilj. När man har sprayat den på sig, eller kanske mera sprinklat den runt sig, lite försiktigt, så känns det som att gå runt i en ständig sky av pågående bullbak. Vaniljbullar! Och drömmar!

De runda kakburkarna, som hjälpte Svedbergs att fira 50-årsjubileum 2012, är ett roligt fem-kronor-styck-fynd ifrån Röda Korset. De skulle flyttat in i badrummet för länge sedan. Och hjälpt till att hålla reda på allt småplotter som alltid vill samlas där. Men det var något som mannen sa, som hindrade själva flytten: - Tänk om de rostar därinne då, i fukten?

Fast vad gör väl det egentligen? Om hundra år eller så. Lite rost på rätt ställe kan dessutom vara ganska fint. Så, snart ska de nog få flytta. In i duschdimman.

:)
/helena

ps Vad Alf Robertson gör i hatten? Det vet jag faktiskt inte. Förmodligen är han på väg någon annanstans. Att hans mjuka, djupa och lite raspiga röst för alltid bor kvar i mitt barndomsland, det vet jag däremot. Och att jag, vid ett speciellt tillfälle förra våren, döpte om hans klassiska låttext till HundBAJS och ungar och hembakt after eightmuffins minns jag också. Alltför väl.

söndag 23 mars 2014

Mellan himmel och jord


Samlar ni på ögonblick? Det är någonting som jag roar mig med ibland, för att påminna mig själv om att inte ta allt för givet.

Visserligen är dessa tio foton tagna nu. Alldeles nyss. Igår. Tio ögonblick. Men det är egentligen inte den typen jag menar. Det är de inre. De som stannar kvar innanför ögonlocken när man blundar. De som poppar upp i huvudet precis innan man ska somna. De som man inte vill glömma.

Det behöver inte handla om något speciellt. Inte vara något särskilt vackert. Det kan vara ögonblicket precis innan, när man log tillsammans med varsin sned mungipa, åt Berglins. Då, strax innan verkligheten återigen påminde om nackdelen med att äta frukost på sängen. Rännilen av brunt te över kudden. Vidare ner över madrassen.

Det kan vara saligheten i bröstet när boken man längtat efter att få sluka finns att låna. Ögonblicket då du får syn på den, just när du är på väg att passera förbi hyllan med nyheter. Det kan vara när du slår upp på måfå och det första du läser är:
" ...Världens största konsthall breder ut sig i alla väderstreck... "
Det kan vara så mycket. Ett smörgåsbord. Ett själsligt jordskalv. Och så lite. En picknick. En vänligt sinnad blick. En i-förbifarten-nick. Ett kramkalas. En hund som drar i kopplet av ren glädjeextas. Allt mellan himmel och jord. Mellan kudden och madrassen. Ett enda ögonblick. Eller tio. Eller två. Eller tre. Aha, ni fattar. Bra.

:)
/helena

ps Världar av liv heter boken, som gör mig alldeles salig, just nu.

lördag 22 mars 2014

Let it Shine!


Det värsta är att jag inte riktigt gör det - kommer ihåg handlingen i detalj. "En gång sedd, aldrig glömd" står det på affischen som tog solen med sig när den äntligen fick komma ut ur sitt rör och fram i ljuset. Jo, det är sant. Från att ha varit än tämligen grådassig förmiddag förvandlades eftermiddagen till en smått solindränkt historia. Nu står den där. Mellan vardagsrum och kök. Framför den lilla färgglada zebran, den bestämda blå kvinnoängeln och den stora tygorren. Ett tag till ska den stå där. Sedan får vi se vart den tar vägen.

Men visst kommer jag ihåg att handlingen i Shine var väldigt bra. Och jobbig. Att det handlar om musikens helande krafter. Ljuva och kraftfulla pianotoner. Och om en förälder som är så starkt präglad av sina traumatiska år i ett sargat Europa att han inte kan låta bli att föra traumat vidare. Till sin son.

Att huvudpersonen hette David Helfgott mindes jag inte riktigt. Att allt är baserat på en sann historia minns jag helt klart. Att Geoffrey Rush spelar Helfgott som vuxen minns jag också väl, för det här var första gången jag på allvar stiftade bekantskap med denna sköna skådespelare. Att han fick en Oscar för rollen kom jag inte ihåg, men jag kände mig absolut inte förvånad när jag blev påmind. Men det är trots allt Noah Taylor jag minns bäst. Och mest. Han, som spelade den begåvade, musikaliska, pressade tonårige David. Som inte "pallar för trycket", för att uttrycka det lite klumpigt.

På tal om klumpig ja... Varför inte göra alla fel man kan göra, när man ska göra något så enkelt som att montera in en filmaffisch i en loppad IKEA-ram? Ja, varför inte. Vi kan väl kalla det DDIY.

Don't do it yourself. Om du är lika klumpig som jag, vill säga. Allt som kan gå fel gick fel. Som att jag tog av skyddsplasten för tidigt, så att glaset - plasten i det här fallet - repades när jag försökte manövrera in den rullrulliga planschen bakom det. Som att jag ville göra allt själv och trodde att det skulle vara smidigare än att vänta på två händer till. Två händer, som skulle kunnat hålla i andra änden och göra allt lättare. Två händer, som ändå var på väg hem.

Som att låta bli att dammsuga golvet som hela operationen skulle utföras på, innan, och därmed låta den stora statiska plast(glas)skivan dra åt, och med, sig så mycket damm och hår som möjligt in innanför ramen.

DDIY, som sagt. Men fint blev det. Ändå.

:)
/helena

ps Jag tänker hellre på dem - de små vita prickarna på insidan - som solstoft. Men de långa hårstråna måste jag erkänna, de känns lite svårare att romantisera. Ljusstrålar? Några mörka. Några grå. Sådetså.