Långa meningar. Hon hade lovat sig själv att använda långa meningar. Långa och slingrande som serpentinvägar. Långa som tvekande världsomseglingsrutter. Långa och starka och seglivade som tvättlinorna över de trånga gränderna i den lilla byn i södra Italien. Långa och böljande som reklamvimplarna hon sett fladdra högt upp, långt ovanför den oändliga sandstranden, när hon var liten. - Titta pappa! Flygplanet har svans!
Men de vill inte. Meningarna ville inte lyda. Visst kunde de vara långa en stund, men sen slutade de bara. Abrupt. Innan de ens hunnit till punkt.
Pausen var nödvändig, den hade nästan tagit sig själv, hon bara lydde. Gick till badrummet, höll handen i rätt vinkel, men där satt ingen knapp. För hon bodde inte längre där, där där knappen hade suttit exakt så, exakt så många centimeter ifrån dörrposten. Här fick man treva, bara för att konstatera att det stumma ljudet - när hon äntligen nådde strömbrytaren - inte gav önskad effekt. Det varde inget ljus.
Och var låg glödlamporna nu då, för visst hade hon väl kommit ihåg att köpa dem? Lågenergilampor hette de visst numera. Någon hade behagat döpa om hennes tillvaro, även på det området.
Grannen ovanpå var vaken. En vaken människa, bara ett tak bort, men ändå skiljde det en hel värld, dem emellan. Han spolade så kraftigt att det gick ett sus genom hela huset. Rören, som långa ådror genom golv. Och tak.
Kanske var det rörsystemets själva aorta som befann sig strax ovanför hennes huvud? Då måste rörmokaren vara en mycket viktig person, VIP, som varande den som bygger bostadens blodomlopp. Och som kan få döda ting att leva. Få dem varma ibland. Varmvattenvarma, som en het pulserande puls genom betongen.
- Har du tänkt på att man aldrig är sig själv så mycket, som i badrummet? Den där lustigt formulerade meningen igen. Det var Joakims ord hon hörde. De ringde alltid i öronen nu. Nu, när det var försent. Och hon hade aldrig tänkt på det. Då. Nu tänkte hon på det varje gång hon var i badrummet. Badrummet som inte var helt mörkt, trots allt. En liten springa halljus sipprade in. De där kindbenen, visst kände hon igen dem? Visst hade hon sett dem någonstans förut? I någon annans ansikte.:)
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar