Mars ute Mars inne

Det är tydligen vårdagjämning. Ute är det grått och lite blåsigt. Men här inne blommar det! Som ni vet.

Härinne är det fortfarande stökigt. Och jag vill helst bara läsa. Varför inte blanda i lite sci-fi i vardagssmeten, tänker jag. Det är ju redan en sådan salig blandning här. Både i skallen. Och i hallen. Och så vidare genom alla rum.

"De hade ett hus av kristallpelare på planeten Mars vid stranden av en tom sjö, och varje morgon kunde man se fru K äta av de gyllene frukterna som växte på kristallväggarna, eller städa huset med en handfull magnetiskt pulver som tog all smuts med sig när det blåste bort med den heta vinden. ..."

"... kunde man se herr K själv sitta i sitt rum och läsa i en metallbok med upphöjda hieroglyfer över vilka han strök handen ungefär som man spelar harpa. ..."

"... Hon önskade helt saktmodigt att han en dag åter skulle ägna lika mycket tid som han nu gav sin otroliga böcker åt att hålla och smeka henne som en liten harpa. ..."

"... Äktenskapet gjorde människor gamla och triviala medan de ännu var unga. ..."

/ur Invasion på Mars (1952), i original The Martian Chronicles, av Ray Bradbury

Asch, det verkar visst inte vara så annorlunda på Mars. Tur att man inte är gift. Bara lyckligt ogift. Fast det där magnetiska städpulvret skulle jag förstås inte ha något emot att prova.

:)
/helena

ps Här i The New York Times hittade jag en så bra artikel om Ray Bradbury. Mannen som enligt säkra källor var mer som ett stort barn än en vuxen man, åtminstone ibland. My kind of guy.