Let it Shine!

Det värsta är att jag inte riktigt gör det - kommer ihåg handlingen i detalj. "En gång sedd, aldrig glömd" står det på affischen som tog solen med sig när den äntligen fick komma ut ur sitt rör och fram i ljuset. Jo, det är sant. Från att ha varit än tämligen grådassig förmiddag förvandlades eftermiddagen till en smått solindränkt historia. Nu står den där. Mellan vardagsrum och kök. Framför den lilla färgglada zebran, den bestämda blå kvinnoängeln och den stora tygorren. Ett tag till ska den stå där. Sedan får vi se vart den tar vägen.

Men visst kommer jag ihåg att handlingen i Shine var väldigt bra. Och jobbig. Att det handlar om musikens helande krafter. Ljuva och kraftfulla pianotoner. Och om en förälder som är så starkt präglad av sina traumatiska år i ett sargat Europa att han inte kan låta bli att föra traumat vidare. Till sin son.

Att huvudpersonen hette David Helfgott mindes jag inte riktigt. Att allt är baserat på en sann historia minns jag helt klart. Att Geoffrey Rush spelar Helfgott som vuxen minns jag också väl, för det här var första gången jag på allvar stiftade bekantskap med denna sköna skådespelare. Att han fick en Oscar för rollen kom jag inte ihåg, men jag kände mig absolut inte förvånad när jag blev påmind. Men det är trots allt Noah Taylor jag minns bäst. Och mest. Han, som spelade den begåvade, musikaliska, pressade tonårige David. Som inte "pallar för trycket", för att uttrycka det lite klumpigt.

På tal om klumpig ja... Varför inte göra alla fel man kan göra, när man ska göra något så enkelt som att montera in en filmaffisch i en loppad IKEA-ram? Ja, varför inte. Vi kan väl kalla det DDIY.

Don't do it yourself. Om du är lika klumpig som jag, vill säga. Allt som kan gå fel gick fel. Som att jag tog av skyddsplasten för tidigt, så att glaset - plasten i det här fallet - repades när jag försökte manövrera in den rullrulliga planschen bakom det. Som att jag ville göra allt själv och trodde att det skulle vara smidigare än att vänta på två händer till. Två händer, som skulle kunnat hålla i andra änden och göra allt lättare. Två händer, som ändå var på väg hem.

Som att låta bli att dammsuga golvet som hela operationen skulle utföras på, innan, och därmed låta den stora statiska plast(glas)skivan dra åt, och med, sig så mycket damm och hår som möjligt in innanför ramen.

DDIY, som sagt. Men fint blev det. Ändå.

:)
/helena

ps Jag tänker hellre på dem - de små vita prickarna på insidan - som solstoft. Men de långa hårstråna måste jag erkänna, de känns lite svårare att romantisera. Ljusstrålar? Några mörka. Några grå. Sådetså.