tisdag 31 mars 2015

My kind of (påsk)pyssel


- Se hit alla uttråkade småbarnsföräldrar! Så borde jag kanske skrivit överst? Ni kommer snart att förstå varför. Men först lite annat, som den här lampskärmen. Ni som har hängt med ett tag tycker säkert inte att det är något märkvärdigt med den. Den har vi väl sett tusen gånger vid det här laget, tänker ni. Men, se där har ni fel, för den här är faktiskt helt ny! Inte nyny förstås, utan ny som i ganska-nyss-funnen-i-en-välsorterad-välgörenhetsaffär. Men visst, den är väldigt lik den "utbrända" som satt på samma glasfot förut, det kan jag medge. Med en stor skillnad: Skenet. Den avger ett helt annat sken än den förra. Varmgult lampsken har bytts mot en helt annan ton. Tänk att jag inte fattade det när jag stod och fingrade på den i butiken - att det rosa fodret under spetsmönstret skulle förvandla hela världen, eller åtminstone hela sovrummet, till en rosa, småfluffig drömvärld. Det framkommer inte så bra på de här soldränkta bilderna, men så är det. I bästa fall kan man kalla det mysigt. Och det är det väl, även om man kan få känslan av att ha hamnat i ett så kallat, hm, glädjehus ibland.


Sedan har vi äggen. Har haft dekorationsäggen med videkissar i ganska många år nu, så jag tröttnade på att de bara hängde där i sina blåa, småtrista band. Det var dags för en förändring. En liten, enkel förändring. Jag klippte helt enkelt bort banden som äggen hängde i och bestämde mig för att sätta dem i äggkoppar istället. Problemet var bara att de är lite för stora för att passa i vanliga äggkoppar. Så vad göra? Man tager förstås vad man haver - två småländska dricksglas på fot.

Tycker det slipade mönstret är så vackert på dessa second hand-glas. På vintern tänker jag på rankan och de runda prickarna som små bollar av rimfrost som har fastnat längs de vinterkala grenarna. Nu i vårtider tänker jag såklart på spirande knoppar. På hösten får mönstret mig att fundera över stundande äppelskördar. Förmodligen ska det väl föreställa vinrankor egentligen?

Äggen har jag köpt i en blomsterhandel för många år sedan, men jag tänker mig att den något mera händige pysslaren borde kunna fixa ihop några egna mjuka, gulliga videkiss-ägg, med hjälp av ihopknycklat tidningspapper, tejp, lim och ett rejält knippe videgrenar.

Fast nu kommer vi till det riktiga pysslet, det jag knåpade ihop för någon vecka sedan. Ordknåpade. Ett par nya verser till en redan befintligt - och högt älskad - barnvisa. Lille Katt. Av självaste sagodrottningen Astrid Lindgren (kolla in den underbara hemsidan när ni har tid!) och kompositör Georg Riedel. Det är här alla ni gäspande småbarnsföräldrar kommer in. För jag kan tänka mig att ni är några stycken som har tröttnat på att upprepa de sex verserna (hur söta och rara de än må vara) om mor, far, koa, grisen, katten och Ida själv i all oändlighet. Så nu kommer jag till undsättning, här kommer två nya verser för er att variera det hela med. Lite till husbehov så där bara. Mannen har dessutom skrivit två verser och jag kom på ytterligare några häromdagen. Men jag tycker att vi börjar med tuppen och lammet. Håll tillgodo!

Lille tupp, lille tupp
lille stolte tuppen
gör en kupp, gör en kupp
syna'n under luppen

Lille lamm, lille lamm
lille gullelammet (alt: bä-bä-lammet)
kom i famn, kom i famn
(så) kramar vi ur dammet


:)
/helena

ps Visste ni förresten att det finns en Titta, peka och sjung!-bok om Lille Katt. Jodå, det gör det. Med den söta visan illustrerad av Björn Bergs fina bilder.

måndag 30 mars 2015

Pennan har bra mörkerseende


Letar febrilt i minnet, nästan febrigt, ivrigt, efter platsen där jag lagt mina älskade diktböcker. De, som jag måste bläddra i för att förstå. För att försöka förstå mig på en verklighet som ofta framstår som fullständigt obegriplig. Tranströmer, Lugn, Aspenström, Ferlin och Bruno K. Bland andra. De förklarar så bra, utan att behöva förklara någonting alls. Jag hittar dem inte! Vet så väl att jag tänkte lägga dem på ett säkert ställe, här någonstans, lättåtkomligt, och så hittar jag dem inte. Skyller på den långa vintern, den långa bristen på D-vitamin. Att det skulle bero på bristande nattsömn faller mig aldrig in.

Söker på tomas, blir lite bestört när ledin kommer överst och tranströmer en, två, tre, fyra, fem, sex steg längre ner. I alla fall, får nöja mig med några metaforer från Expressen (!?) just nu. Jo, det är någon som har listat sina metafor-favoriter där. Alltså metaforer från metaformästaren himself, Tomas Tranströmer. Den med rakapparaten och helikoptern. Mm.

Längtar efter att pennan ska få liv igen. Ny kraft. Och tänker, den kanske lite naiva tanken, att orden aldrig kan dö. Sänder en tacksam tanke till min förmåga att våga vara naiv. För även om jag aldrig kan nå någon nobelnivå, så blickar jag ändå mot stjärnorna. Åtminstone under de mer molnfria dagarna.

Och så börjar jag läsa Bodil igen. Bloggen. Fattar inte varför jag slutade. Fast kanske var det hon som slutade? För att hon var tvungen? Men nu är hon tillbaka. Och hon har skrivit en dikt, en bok. Om hjärtat. En dikt som krävde att bli skriven, tydligen. Och så kan det ju vara. Hon citerar Strindberg. Hjärtat på kroken. Huvudet på spiken. Och jag har missat två avsnitt av Babel - vad är det som händer? Tiden, tiden. Den lider. Men avsnittet med Bodil Malmsten såg jag. Och de andra ska jag se snart, snart.

- Ville du haft ett puttinuttigare slut då? undrade mannen, när jag beklagade mig lite. Nä, inte egentligen. Men jag ville nog känna hoppet starkare. Fast hoppet fanns där. Det stora hoppet om närvarande kärlek. Det lilla hoppet mellan två människor - från att vara främlingar till att bli förtrogna. Pennans obändiga makt över blygsel och konventioner, fanns där. Och de ljuvligaste dofter från indiska kryddor, fanns där! Har sällan längtat så mycket efter doft-TV, som när vi såg filmen; The Lunchbox. Ni känner väl till det där gigantiska systemet med lunchlådor som fraktas långa vägar i Indien? Direkt från spisen till kontoret, eller var man nu jobbar. Vilken logistisk jätteapparat det verkar vara. Med cykel och tåg och supereffektivitet levereras den nylagade maten alldeles lagom till lunch. En mycket sevärd, och tänkvärd, och välspelad film.

Och tiden, vänta du bara, jag ska nog hinna ikapp dig! Snart, snart.

:)
/helena

ps Om du glömde släcka lampan i lördags, så gör det inget, för vi tog en mörklagd tupplur då, och den blev lite längre, inte en timma utan två. Så vi släckte nog för dig med. Men jag har ändå lite dåligt samvete, över att jag inte "promotade" den miljövänliga timman mer. Innan det var dags. Tror jag fick för mig att alla visste nu, nu när det var åttonde gången som vi skulle släcka här i Sverige. Blev väldigt förvånad när jag läste att intresset för att manifestera miljön, via denna frivilliga mörkläggning - Earth Hour, tydligen har minskat markant här. Förra året märktes det visst knappt alls, när timman passerade vårt avlånga - och påstått så miljömedvetna - land. Konstigt. Och knäppt. Bättre sent än aldrig? Här har Världsnaturfonden lagt upp lite bilder från när släckningsarbetet, hehe, pågick runt om i världen i lördags. Kul att kungen släckte i alla fall.

lördag 28 mars 2015

Fågelbo?


Haha. Kan bara inte låta bli att skratta åt detta dråpliga som hände igår morse, och nej jag har inte fått en knäpp och tänkt att jag från och med nu ska förvandla hela bloggen/världen till en enda stor serieruta, men den här bara måste ni se. Igår morse alltså; mannen kom direkt upp från sängen och satte sig vid sin dator utan att passera kammen. Jag stod snett bakom det hela, och ur den vinkeln blev det det här som jag såg...


...den söta, gula fake-fågeln i fönstret, strax bakom mannens okammade hårman. Haha. Till saken hör att han har ovanligt långt hår just nu, han har haft handen på luren till Jeanette (sin frisörska) ett bra tag, men bara inte hunnit ta tag i det. Och igår, läs i förrgår, tror jag dessutom att han råkade somna med en eller annan produkt kvarlämnad, eller ska vi säga kvarinkletad, i håret. Därav det extra stora rufset. Haha.


Sedan, när jag hade skrattat en lång stund, plattade han visst till det hela lite med handen. Hm, inte riktigt lika roligt längre, men ganska kul ändå. Så, vad säger ni, har jag hittat årets påskkort här, eller? Haha.

Önskar er alla en fin helg. Förresten, vad ska ni hitta på? Blir det ett besök på någon av alla vårmarknader, som verkar ha poppat upp likt nyfikna krokusar ur nyfrostad tjäle? Eller ett besök på någon spirande, grön och hoppfull trädgårdsmässa, kanske? Eller ska ni, liksom jag, försöka hitta vägen till något intressant, våryrvaket second hand-mekka? Önskar er en fin helg gör jag, hursom!

:)
/helena

fredag 27 mars 2015

Life like a cartoon


Vore det inte skönt att få vara en seriefigur ibland? Att få vara någon som har alibi att leva lite platt och endimensionellt, så där? Eller att få lov att leka gud/serietecknare för en dag? Vore det inte skönt att få tillåtelse att bara väta pekfingret och sudda ut alla hårda gränser? Mellan fin- och fulkultur. Mellan vi och dem. Mellan dig och mig. Mellan helg och vardag. Mellan liv och död. Jag bara undrar? Det har liksom varit en sådan vecka, kan inte förklara det bättre än så.


Fast du kanske är en sådan som alltid föredrar verkligheten? Precis som den är? Oavsett? Även om det då inte går att blunda för det faktum att fågelns huvud har blivit "avklippt" och att blomman är något out-of-focus? Du kanske är en sådan som alltid ser det vackra i allt? Som lyckas se meningen med det halvfulla, halvfula och halvdana?


Fast vi kan kanske enas om att lite svärta (med betoning på lite), mitt i allt det glättiga, ändå kan göra det hela en aning mera begripligt? Kanske till och med vackrare? Eller är det bara ett önsketänkande? Ja, jag vet inte, som sagt, det har bara varit en sådan vecka.


Det enda jag vet är att; det här är bilden som jag till slut valde ut, bland alla mina stillebenfoton, till att bli mitt vårkort alternativt min vårplansch. Cartoon-versionen. Den mer verklighetsanpassade tar vi en annan dag. En annan vecka.

:)
/helena

ps Jo, det var ju en sak till. Något jag kom på. En enda mening som jag blev nöjd med: De riktigt bra sakerna i livet behöver inga extra adjektiv. De bästa ögonblicken behöver inga adjektiv alls faktiskt, de klarar sig alldeles utmärkt utan adjektivsällskap.

tisdag 24 mars 2015

Om nio månader...


Har hängt upp lite fint igen. En högaktuell sak, helt i min smak. Minns ni att jag berättade att jag hittade en mapp med fem vackra, tryckta dalabonader i? Färgglad kurbits på vitt papper. Rune Lindström heter konstnären bakom verken. Rune Lindström, det låter kanske inte som ett jätteupphetsande namn, men det är det! Rune Lindström sällar sig nämligen till den långa skara av ouppnåeliga multitalanger, vars supergeni det är svårt att inte önska att man åtminstone fått en tredjedel av. Författare, skådespelare, tecknare är bara början på listan som försöker beskriva Rune Lindström.


- Om nio månader smäller det! Sa ärkeängeln Gabriel till Jungfru Maria. Eller han formulerade sig kanske inte riktigt så, men någonting ditåt i alla fall. För den 25:e mars är det inte bara våffeldag, utan även Vårfrudagen, som den egentligen heter. Eller Jungfru Marie Bebådelsedag. Alltså dagen när Gabriel berättade för Maria att hon var havande med Jesus. Resten vet ni. Eller har ett slags hum om i alla fall.

Tänker jämt att jag, som säger mig vara så historieintresserad, borde visa lite större intresse för Bibeln och dess berättelser, men det har visat sig vara svårt att uppbåda intresse för just det. Jag är ju lite rädd för "allt det där religiösa" också. Beror säkert på min småländska uppväxt, missförstå mig rätt nu, jag kommer inte från ett religiöst hem, men i det lilla samhället där jag växte upp fanns det gott om frireligiösa församlingar, som det gjorde (gör?) i alla sådana små samhällen. Och jag tror att det har präglat mig en del, mer än jag trodde då. Tror faktiskt att det gjort mig något mera vidsynt och öppen inför tanken att det finns många religioner som har poänger, inte bara kristendomen. Bra och dåliga poänger.


Bonaden är i alla fall förbaskat vacker! Och historien om Jungfru Marie Bebådelsedag, Vårfrudagen, Våffeldagen eller vad ni nu väljer ett kalla den, är himla intressant. Det finns en massa traditioner kopplade till just den här dagen. Denna dagen sas bland annat vara starten på våren, och då skulle man slippa tända ljus på kvällen för första gången på året och så skulle man gå runt något barfota för att något annat skulle bli bra sedan längre fram, eller hur det nu var... Det där lät flummigt, läs den något mindre flummiga versionen här på Nordiska Muséets sida istället. Om inte annat för att beskåda den söta skyltpojken i NK:s 1950-talsfönster. Han som gräddar våfflor!

:)
/helena

ps Vilken tur att man har blogg, det gör att man inte bara glömmer bort alla vackra dagar som kommer och går. Som den vackra dagen, i slutet av september, när jag hittade mappen med kurbitsbonaderna hos Röda Korsets second hand! För 25 kronor! Det var då som jag också hittade en fluffig, rosa tjocktröja som jag fortfarande inte har använt.

Barry White passar till skitigt barr


När fönstren känns lika stripiga som ditt eget hår. När solen påpekar allt vintern har låtit dig glömma. När det torra skinnet fortfarande kliar. När ingen annan är hemma. När blodpuddingen väntar otåligt i kylen. När alla drömmar känns långt borta och tusen och åter tusen saker väntar på åtgärd. Då. Just då, ska du lyssna på Barry White. Verkligen lyssna alltså.

:)
/helena

ps Och när uppkopplingen krånglar och tvingar dig att lägga in de två bilder du redan trodde att du hade lagt in, en gång till. Keep on listening!

söndag 22 mars 2015

Det kittlar i mitt öra


Krokusen.
Och kvistarna på marken.
De lätta skyarna. Den höga himlen.
Poeterna, de har gjort det till sin livsuppgift.
Jorden, med sin nu nästan ljudliga lukt.
Barnen, särskilt i sandlådan.
Och gungornas långsamma vals, långt efter att de små har somnat.
Det modigt nattöppna fönstret. Celsius nyckfulla morgonhumör.
De fuktiga lakanen. Och örngottet som lyssnat på alla drömmarna.
Björnen som har väckts.
Du.
Och jag.
Alla.
Alla viskar.
Om våren.

:)
/helena

lördag 21 mars 2015

Hur långt är steget från Judas Priest till våfflor?


Jag älskar dagar som fylls av musik, dagar som fyller mig med musik. Jag älskar dagar när mitt stackars ljudkänsliga, fullproppade huvud tillåter mig att lyssna på musik. Mer än en kort, kort stund i taget.

Mannen tog fram gitarren för att kompa ett par verser som jag kom på (berättar mer om det senare), och satte sig sedan nära diskbänken och spelade några låtar för mig. Lite U2, ABBA:s Fernando - den är verkligen så sockersöt och fin och rar och bra och säkert några adjektiv till. Sedan spelade han något av Anders F Rönnblom, en strof stannade kvar, tror den gick ungefär så här: "... trots att avstånden är långa mellan deras värderingar och tro... trots att den ena är en flod som rinner och den andra är lika bräcklig som en bro ..."

Hur kommer det sig att man inte kan sluta prata med ur-ändelse på alla ord när man har sett en isländsk film? - Detur varur en himla braur filmur hörruduur. Typ. Och vilken bra film det var! Såg ni den? Metalhead? (Kolla in den coola filmaffischen! Eller ska jag kanske säga koola?)

Ragnar Bragasons film handlar om en ung tjej - suveränt spelad av Thorbjorg Helga Thorgilsdottir - som fått uppleva ett allvarligt, livsavgörande trauma tidigt i livet. En hemskt bra film. Lite hemsk och mycket bra. Särskilt om man gillar musik, hård och snabb sådan.

Då, på åttiotalet, när jag var tonåring, uppskattade jag knappt alls när Peter - klassens värsta, eller enda, hårdrockare - släntrade runt korridorerna iklädd svarta tishor med skallar och kors och sådant på. Och musiken, alltså falsettsången och de vesslesnabba gitarrerna, uppskattade jag verkligen inte. Idag kan jag mer se, eller snarare höra, charmen i genren. Om nu ordet charm överhuvudtaget får användas i samma mening som metal? Mitt förstahandsval kommer den aldrig att bli, den allra hårdaste rocken. Men ibland är det skönt att inte allt är så tillrättalagt och lättsmält.

Sedan lyssnade vi på Peter Gabriel. Digging in the dirt. Videon är fortfarande bra. Den håller, som man säger. Och jag frågade mannen om det inte borde räknas som en riktig vårlåt ändå? Den måste väl ändå handla om det stundande vårbruket? Eller?

:)
/helena

ps Ska ni grädda våfflor snart? Kanske redan i helgen? Kom på att jag gjorde ett så himla fint och bra inlägg (om jag får säga det själv...) om våfflor förra året. Med recept hämtat ur den gamla rutiga kokboken. Både fras- och äggvåfflor. Och med den där viktiga ingrediensen i. Kommer ni ihåg vilken det är? Snöur.

torsdag 19 mars 2015

Charles Solenna är inte hemma


Det var mannen som kastade om dem - bokstäverna.
Och jag tycker att det har något förfinat över sig. Liksom en air av något. Något svunnet?

Måste bara googla lite först, innan jag vågar godkänna. Man kan aldrig så noga veta.
Hittar dock ingen massmördare, eller någon otäck kommersiell produkt.
Hittar en kvinna som heter Solenn. Utan a. Charles i efternamn
(- Aha, Solenna Charles kan kanske få bli mitt kvinnliga alias då?)
Och ordet "solenn" med anor från 1600-talet. Solenna i plural.
Högtidlig. Festlig. Något om en årligt återkommande högtid. Inte så dumt att heta.

I korgen ligger våren och väntar. Bullerbyvåren.
Och en dammig sälunge.
Och så de där tyglapparna då, som aldrig verkar bli något annat än tyglappar.

I tevefönstret sitter Carrie och plitar. Varje natt finns hon där. Bakom fladdrande New York-gardiner.

Charles Solenna är däremot inte hemma, just nu.
Mitt manliga alias. Som om jag behöver ett alias. Det gör jag inte. Men det är roligt att leka med tanken, och bokstäverna.


Annars tänker jag mest på tulpaner. Att det vore underbart att få åldras som en.
Med värdigheten i behåll.

:)
/helena

tisdag 17 mars 2015

Mellan fisk och fågel


Hej där. Här har ni en som har fastnat rejält. Fastnat med ena benet, båda armarna och båda ögonen, långt ner i stilleben-träsket. Fast vilket kul "träsk" det är att fastna i alltså! Just nu försöker jag få till ett par våriga bilder - suprise suprise - bilder, att använda som kort att skicka, eller kanske som plansch att sätta på väggen? Vi får se var det landar. Här kommer ett litet smakprov. Alla sakerna som jag använder är second hand-saker, såklart! Utom blomman då, och frystejpen. Fast blommor kan vi väl inte räkna in i kategorin "saker" ändå.


" ...
då lyfta de vingen,
då komma de små;
väg visar dem ingen
i villande blå;
de hitta ändå.
... "

/ur Flyttfåglarna
av Johan Ludvig Runeberg



:)
/helena