Stegen

Först fattar jag ingenting, undrar varför jag alls tog dem. Nio närbilder, flera av dem till  och med förvillande lika varandra. Bara någon vinkel som skiljer. Ett annat perspektiv? Men det måste väl ändå vara en slump? Att jag sprang runt med kameran häromdagen? Att just de här sakerna råkade fastna på linsen då?

Inget på fotona är nytt, fast det ska det förstås inte heller vara, på en blogg som mest handlar om vintage. Om, och av, en bloggare som är fullständigt besatt av serier som Antiques Road Trip. (Nya avsnitt går nu varje vardag på TV8!) Men, jag menar, ni har säkert sett allt på bilderna förut, ur någon annan synvinkel.

Jag ser alla stödorden, själva synopsisen, men inte sammanhanget. Inte den stora bilden. Kanske finns det inte någon stor bild? Kanske finns det bara fragment? Som vykortet med Carl Larssons vackra Bron från 1912. Och boken som är så grafiskt stilren och 50-talssnygg. Även om berättelsen skrevs redan på 1880-talet. Är det en slump att jag läser Dr Jekyll och Mr Hyde just nu? Vem vet? Säkert inte Robert Louis Stevenson.

Jag lägger huvudet på sned, lägger manken till, men jag ser det inte. Inte först. Det tar ett tag, innan jag börjar fundera på om det handlar om stegen. Om några av dem som jag har tagit. Många så kallade baby-steps, och några större kliv.

En Volvo. Det hade vi en ett tag. Även om hela det klassiska kitet med villa och vovve aldrig riktigt har varit våran melodi. Katten, den älskade svarta, finns däremot där. Och det lilla västtyska saltkaret med linneorna. Jag är född i Småland, i linneornas förlovade land. Jag var åtta år då, 1978, när saltströaren kom till. Men kossan då? Står den där som en blommig påminnelse om när jag träffade mannen, han som från första början var en lantis? Nu förvandlad till värsta stadsbon. Nåja. Och bonaden, den som jag fotade av direkt från teven, vad säger den? Den som satt uppsatt i sommarstugan där tv-bovarna gömde sig för tv-poliserna. Bonaden fastnade, det gjorde inte handlingen.

Längta ej till fjerran lycka

lyss till trädens sus vid

eget bo.

Handlar allt det här om att jag fyller år alldeles strax? Är jag rädd för att det bara är B-sidan kvar nu? Är det en ålderskris i antågande här månne? (Månne!? Hur gammal är jag egentligen?!) Fast jag brukar inte krisa så där. Eller det brukar jag visst det, men inte nödvändigtvis i samband med födelsedagar. Snarare jämt. Brukar kalla mig för varannandagskrisare. Det är inte så dumt som det låter, för varannan dag känns det mesta faktiskt oftast ganska okej. Till och med bra.

I alla fall. Om jag kisar lite, och tänker lite längre, så kan jag se några av stegen, där, bland de närgångna bilderna. Eller också är det bara några foton, tagna lite random så där.

:)
/helena

ps Mina minielefanter påminner mig om elefantens stora, akuta krissituation. Det förödande tjuvskyttet. Allt på grund av att det finns människor som vill tjäna pengar på deras betar. Cyniska människor som tycker att man kan slakta ett friskt djur och sedan bara lämna det vind för våg, när man har tagit det enda som man tycker att djuret är värt. Sedan den 3 mars 1947 är det förbjudet att handla med nyproducerade elfenbensprodukter utan särskilda tillstånd. Läs gärna mer om det på Jordbruksverkets sida. Hos Världsnaturfonden kan du bli fadder till en elefant. Eller till en tiger.