Vore det inte skönt att få vara en seriefigur ibland? Att få vara någon som har alibi att leva lite platt och endimensionellt, så där? Eller att få lov att leka gud/serietecknare för en dag? Vore det inte skönt att få tillåtelse att bara väta pekfingret och sudda ut alla hårda gränser? Mellan fin- och fulkultur. Mellan vi och dem. Mellan dig och mig. Mellan helg och vardag. Mellan liv och död. Jag bara undrar? Det har liksom varit en sådan vecka, kan inte förklara det bättre än så.
Fast du kanske är en sådan som alltid föredrar verkligheten? Precis som den är? Oavsett? Även om det då inte går att blunda för det faktum att fågelns huvud har blivit "avklippt" och att blomman är något out-of-focus? Du kanske är en sådan som alltid ser det vackra i allt? Som lyckas se meningen med det halvfulla, halvfula och halvdana?
Fast vi kan kanske enas om att lite svärta (med betoning på lite), mitt i allt det glättiga, ändå kan göra det hela en aning mera begripligt? Kanske till och med vackrare? Eller är det bara ett önsketänkande? Ja, jag vet inte, som sagt, det har bara varit en sådan vecka.
Det enda jag vet är att; det här är bilden som jag till slut valde ut, bland alla mina stillebenfoton, till att bli mitt vårkort alternativt min vårplansch. Cartoon-versionen. Den mer verklighetsanpassade tar vi en annan dag. En annan vecka.
:)
/helena
ps Jo, det var ju en sak till. Något jag kom på. En enda mening som jag blev nöjd med: De riktigt bra sakerna i livet behöver inga extra adjektiv. De bästa ögonblicken behöver inga adjektiv alls faktiskt, de klarar sig alldeles utmärkt utan adjektivsällskap.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar