Pennan har bra mörkerseende

Letar febrilt i minnet, nästan febrigt, ivrigt, efter platsen där jag lagt mina älskade diktböcker. De, som jag måste bläddra i för att förstå. För att försöka förstå mig på en verklighet som ofta framstår som fullständigt obegriplig. Tranströmer, Lugn, Aspenström, Ferlin och Bruno K. Bland andra. De förklarar så bra, utan att behöva förklara någonting alls. Jag hittar dem inte! Vet så väl att jag tänkte lägga dem på ett säkert ställe, här någonstans, lättåtkomligt, och så hittar jag dem inte. Skyller på den långa vintern, den långa bristen på D-vitamin. Att det skulle bero på bristande nattsömn faller mig aldrig in.

Söker på tomas, blir lite bestört när ledin kommer överst och tranströmer en, två, tre, fyra, fem, sex steg längre ner. I alla fall, får nöja mig med några metaforer från Expressen (!?) just nu. Jo, det är någon som har listat sina metafor-favoriter där. Alltså metaforer från metaformästaren himself, Tomas Tranströmer. Den med rakapparaten och helikoptern. Mm.

Längtar efter att pennan ska få liv igen. Ny kraft. Och tänker, den kanske lite naiva tanken, att orden aldrig kan dö. Sänder en tacksam tanke till min förmåga att våga vara naiv. För även om jag aldrig kan nå någon nobelnivå, så blickar jag ändå mot stjärnorna. Åtminstone under de mer molnfria dagarna.

Och så börjar jag läsa Bodil igen. Bloggen. Fattar inte varför jag slutade. Fast kanske var det hon som slutade? För att hon var tvungen? Men nu är hon tillbaka. Och hon har skrivit en dikt, en bok. Om hjärtat. En dikt som krävde att bli skriven, tydligen. Och så kan det ju vara. Hon citerar Strindberg. Hjärtat på kroken. Huvudet på spiken. Och jag har missat två avsnitt av Babel - vad är det som händer? Tiden, tiden. Den lider. Men avsnittet med Bodil Malmsten såg jag. Och de andra ska jag se snart, snart.

- Ville du haft ett puttinuttigare slut då? undrade mannen, när jag beklagade mig lite. Nä, inte egentligen. Men jag ville nog känna hoppet starkare. Fast hoppet fanns där. Det stora hoppet om närvarande kärlek. Det lilla hoppet mellan två människor - från att vara främlingar till att bli förtrogna. Pennans obändiga makt över blygsel och konventioner, fanns där. Och de ljuvligaste dofter från indiska kryddor, fanns där! Har sällan längtat så mycket efter doft-TV, som när vi såg filmen; The Lunchbox. Ni känner väl till det där gigantiska systemet med lunchlådor som fraktas långa vägar i Indien? Direkt från spisen till kontoret, eller var man nu jobbar. Vilken logistisk jätteapparat det verkar vara. Med cykel och tåg och supereffektivitet levereras den nylagade maten alldeles lagom till lunch. En mycket sevärd, och tänkvärd, och välspelad film.

Och tiden, vänta du bara, jag ska nog hinna ikapp dig! Snart, snart.

:)
/helena

ps Om du glömde släcka lampan i lördags, så gör det inget, för vi tog en mörklagd tupplur då, och den blev lite längre, inte en timma utan två. Så vi släckte nog för dig med. Men jag har ändå lite dåligt samvete, över att jag inte "promotade" den miljövänliga timman mer. Innan det var dags. Tror jag fick för mig att alla visste nu, nu när det var åttonde gången som vi skulle släcka här i Sverige. Blev väldigt förvånad när jag läste att intresset för att manifestera miljön, via denna frivilliga mörkläggning - Earth Hour, tydligen har minskat markant här. Förra året märktes det visst knappt alls, när timman passerade vårt avlånga - och påstått så miljömedvetna - land. Konstigt. Och knäppt. Bättre sent än aldrig? Här har Världsnaturfonden lagt upp lite bilder från när släckningsarbetet, hehe, pågick runt om i världen i lördags. Kul att kungen släckte i alla fall.